Storsjöodjuret

Finns det? Trots drygt 260 observationer genom åren har det aldrig bevisats att Storsjöodjuret existerar. Eller att det inte gör det… På Jamtli har Storsjöodjuret en egen utställning. Här kan du lyssna till människor som berättar om sitt möte med odjuret, bekanta dig med det bolag som år 1894 bildades i Östersund för att fånga odjuret och läsa allt om fridlysningen 1986.

Utställningen visas i länsmuseet.

Att det ska finnas ett odjur i Storsjön nämns i skriftliga källor redan på 1600-talet. Bilden här nedan visar hur målaren Harald Millgård upplevde ett möte med odjuret 1935.

Jamtlis arkiv har en stor samling berättelser, tidningsklipp och annat för den som vill veta ännu mer om den mystiska varelsen.

Fångstförsök

I denna väldiga sax försökte man fånga odjuret på slutet av 1800-talet. Fällan gillrades med en hel gris. Försöket misslyckades och rådande teori är att odjuret uteslutande livnär sig på fisk.

En uråldrig historia

Storsjöodjuret (eller någon kusin…) finns avbildad på runstenen på Frösön, som restes mellan 1050 och 1080.

Jamtlis Storsjöodjur

Jamtlis Storsjöodjur är snällt! Otaliga barn och vuxna har genom åren åkt skrattande genom dess mage, ned till våra spännande utställningar.

Lyssna!

Här kan du lyssna till några berättelser om möten med odjuret. Kaj Ström intervjuar:

Systrarna Rehns möte med Storsjöodjuret

”Jag var bara 18 år när jag såg det, och nu är jag 71, så nog är det länge sen det hände. Men jag minns alltsammans så tydligt, som om det var i går. Jag bodde i Sörbyn då, och en dag skulle min tre år äldre syster Karin och jag gå ner till stranden och tvätta. Vi följde en väg, som går ungefär mitt mellan Rösta och Sörbyn och drog på en tung kärra med tvätt. Syster min stannade och stängde en grind, och då fick jag, som gick före, syn på någonting, som jag först tyckte var en båt och som kom med väldig fart bortifrån Östersundsbron. Jag skrek till min syster, att hon skulle komma och se på båten, men när hon hade hunnit fram, hade den kommit så nära, att vi såg, att om det var en båt, så var den upp- och nedvänd.

Men med en hisklig fart närmade föremålet sig, och snart var vi förvissade om att det var ett djur. Just utanför där vi stod stannade besten, och min syster, som var så kvick och alls inte rädd av sig, sprang ut på en sten i sjön och skrek: Kom du din fuling, så skall jag ge dig.

Och så kastade hon sten mot den och hon stod så nära, så att flera stenar träffade utanför det. Men då blev det uppretat, det syntes på ögonen, som var jättestora och rullade. Det satte fart mot min syster, och hon sprang tillbaka in på stranden, och jag för min del klättrade upp i en björk, för man kunde ju aldrig veta, om bjässen kom in på land. Hur man kan ta sig upp i en björk med alldeles slät stam är nästan obegripligt, men när man är ung, kan man nästan vad som helst.

Där satt jag alltså uppe, och bättre överblick än därifrån kunde man inte begära. Odjuret var säkert tre meter långt och grått som en elefant med slätt och hårt skinn. Huvudet var ungefär som en stor drickskanna och ryggen var lite bucklad på sina ställen. I det hiskligt breda gapet gick tungan upp och ned på ett hotfullt sätt, ögonen rullade som sagt och öronen var också stora och utstående. En stjärt med våldsam styrka tycktes det ha. Vi såg ju bara övre delen, men ryggen var bred, och att det inte var en orm, som det sedan har påståtts, det är då säkert.

I fyra timmar – från kl 8 till 12 – stannade odjuret kvar, och Karin kastade sten på det, det kom igen, hon sprang, och då drog det sig ut en bit igen. Men så försvann det äntligen, och vi kunde börja tvätta. När vi sedan skulle går hem på kvällen var det mörkt och vi var mycket uppskrämda, där vi kånkade uppför backarna med två tunga byttor tvätt. När mor frågade, om vi var trötta och hungriga och ville ha mat, så fick hon inte något svar för vi var alldeles kritvita i ansiktet av skrämsel…”