Djur och jordbruk på Jamtli

 

Ute på Jamtlis friluftsmuseum kan du träffa våra djur året runt och besöka vårt historiska jordbruk.

 

Ladugården på Jamtli ligger vid Näsgården och visar tiden kring 1895. Välkommen att promenera runt på friluftsmuseet och titta på djuren i hagarna året runt. Under vinterhalvåret, från vecka 43, kan du också besöka oss i ladugården alla dagar klockan 15–16, då vi sköter om våra lantrasdjur.

 

Från och med 1 juni går alla djuren utomhus och ladugården är stängd.

 

Djuren på Jamtli är gamla svenska lantrasdjur. Lantrasdjuren är härdiga, goda foderomvandlare och kan livnära sig på foder som kan produceras i Sverige. De svenska lantrasdjuren är idag starkt hotade och bevaras i genbanker. Under året visar vi gärna våra lantrasdjur och berättar om djuren och Jamtlis historiska jordbruk.

 

Jamtlis historiska jordbruk med dess lantraser ingår i museets levande samlingar. De lantraser som finns är: är Nordsvensk brukshäst, Fjällko, Fjällnära fjällko, Jämtgetter, Klövsjöfår, Bjurholmshöns, Linderödssvin, Mellerudskaniner och Svensk gul anka.  

 

Här nedanför kan du läsa mer om Jamtlis lantrasdjur.  

 

 

Nordsvensk brukshäst

Den nordsvenska hästen är som ras drygt 100 år, men kan ledas tillbaka till urminnes tider som en svensk lanthäst. Den svenska lanthästen var liten och mycket hård men hade mot slutet av 1800-talet genom inkorsningar blivit starkt påverkad av först lättare, till och med fullblodshästar, senare tyngre hästraser. Det var som en reaktion mot detta korsnings-raseri som arbetet med att renavla rasen sattes igång vid förra sekelskiftet.

 

Som en viktig milstolpe för rasen startade år 1903 Wångens hingstuppfödningsanstalt utanför Östersund. Den nordsvenska hästen delades på 1960-talet upp i två raser: Nordsvensk brukshäst och Nordsvensk travare, idag kallad kallblodstravare.

 

Den nordsvenska brukshästen är idag en medelstor kallblodshäst, med en genomsnittlig mankhöjd av 154 till 157 cm. Den kulturhistoriskt värdefulla Nordsvenska hästen med dess mångsidighet har stora möjligheter att finna nya användningsområden.

 

 

Fjällnära ko och fjällko 

Jamtlis fjällnära ko härstammar från Lillhärjåbygget i Härjedalen och är helt oförädlad. Det innebär att den fortfarande har sina goda lantrasegenskaper i behåll. Hon ska kunna föda, föra och föda upp sin kalv, klara sitt eget underhåll och samtidigt ge ett rimligt utbyte av mjölk och kött på ett varierat bete och ett gott skördat ängshö. Hon ska också kunna hålla sig frisk och tåla ett relativt hårt klimat, vara hanterbar och fungera tillsammans med andra djur i flocken, hitta hem till stallet och mycket, mycket mer – inte bara stå rätt upp och ner och mjölka och växa!

 

Fjällkon är en lantras ko och som sådan av utpräglad mjölktyp, formad av det jordbruk med skogsbete och fäbodbruk som under de sista 2000 åren bedrivits i norra Sverige. Det har gett en lättrörlig, intelligent och social ko med unika egenskaper som vi och många med oss är övertygade om kommer att behövas i ett framtida miljövänligt och resurssnålt lantbruk.

 

 

Jämtget

Jämtgeten är en oförädlad lantrasget med anpassning till fäboddrift, den var förr vanlig framförallt i Jämtland och Härjedalen. Dagens besättningar av Jämtget härstammar dels från Skånes djurpark, dels från en privat besättning i Aspås i Jämtland, den så kallade Engla-stammen.

 

Engla Persson köpte sin första get, en dräktig ungget vid namn Pinetta, från Vannruns gård i Rödöns socken. Den gårdens getter hade enligt uppgift funnits på gården lika länge som gården funnits, vilket innebär åtminstone sedan slutet av 1800-talet. Getterna fanns på gården i Aspås fram till 1991, då de togs över av Skansen i Stockholm och Fredriksdals friluftsmuseum i Helsingborg. Färgen är vanligen vit eller vit med mörkare tecken i brunt, svart eller grått. Bruna/vilt färgade och även svartbrokiga djur förekommer. Behorning är vanligast, men det förekommer kulliga djur.

 

 

Klövsjöfår

Dagens klövsjöfår härstammar alla från en grupp som Ivar Andreasson köpte av Maj Olander i Klövsjö 1991. Klövsjöfår är ofta vita eller svarta med vita strumpor och/eller täckning i ansiktet. Även grå och bruna förekommer. Ullen är av rya typ, oftast så lång att den når ner till marken och har tydlig mittbena. Det förekommer även djur som har vadmalsull, så även i ursprungsbesättningen. Klövsjöfåret har ett ull fritt ansikte som glänser och kort svans. Kroppshållningen är ganska låg och bred.

 

Tackorna är exemplariska mödrar och får vanligen kring två lamm och lammar bra i grupp. Djuren är väldigt tillgivna. Detta är viktigt vid valet av livdjur. Baggen kan vanligen gå med flocken hela året och är väldigt beskyddande av tackorna och lammen.  

 

 

Bjurholmshöns

Bjurholmshönan är en liten rest av de tidigare allmänt förekommande lantrashönsen i Västerbotten. Hönsen är medelstora och väger cirka 1,5 kilo. Tuppen väger cirka 2 kilo, har stolt hållning men är ändå kompakt i kroppsformen. Benen är något under medellängd. Fjäderdräkten är slät. Kroppsfjädrarnas dun-del är relativt stor och bi-dunet väl utvecklat vilket tyder på lång anpassning till kallt klimat.

 

Hönsen är övervägande svarta men en del blir vildfärgade eller svarta med inslag av guld i kragen. Vetefärg och blått förekommer också samt en variant som är vit med svarta inslag.

 

 

Mellerudskanin

Mellerudskaninen är en av våra två svenska lantraskaniner. Ursprungsdjuren hittades hos Edit Johansson i Mellerud, en döv/stum tant som närmar sig 90 år. ”Edit i sjöskogen” hade ett antal kaniner av gammal stam och för henne hade kaninerna alltid varit en självklar del i hushållet då de bidragit med smakligt kött.

 

Djuren har funnits i Dalsland sedan 1937 då hennes familj flyttade dit från Kristinehamn. Djurantalet var tidigare runt 15–20 men hade sista åren minskat drastiskt. De sista djuren köptes ut från ursprungsbesättningen under 2007.

 

 

Linderödssvin

Linderödssvinet är vår enda svenska lantrasgris av äldre typ. De är inte så långa i formen som de moderna raserna. De flesta är fläckiga på ljus eller brun botten och har medelstora, lätt framåtböjda öron. Linderödssvinen trivs bäst om de får gå ute hela året och de är väl anpassade till vårt klimat.

 

Förr hade man grisar för att bereda marken på åkern och precis som idag för köttets skull. Linderödssvinet är idag en hotad lantras. 

 

 

Svensk gul anka

 

I Sverige har det funnits tamankor från mitten av 1500-talet, de härstammar från gräsanden som finns över hela norra halvklotet. På 1970-talet trodde man först att rasen dött ut, men det visade sig att en flock fanns kvar på en gård i Billinge och tack vare den upptäckten räddades den gula ankan från att försvinna.

 

Människan använde tidigt gräsanden som halvtam ägg- och köttproducent. Den svenska gula ankan blev snabbt populär, bland annat tack vare att den lägger mycket ägg. En anka kan lägga 150–200 ägg om året!

 

Ankans gula färg nedärvs konstant och kan variera från gulbrun till gulvit. Det är den medelgula varianten som eftersträvas. Ankhanen har en ljus askbrun färg på huvud och hals, men är för övrigt gul. Ankhonans fjäderdräkt är jämnt gul, men det kan även förekomma att den är melerad.

 

 

Jamtlis Historiska Jordbruk

Jamtlis Historiska Jordbruk består av tre miniatyrjordbruk Lillhärdal 1785, Näsgården 1895, Per-Albin torpet 1942. 

 

På Lillhärdals gården anno 1785, ute på Jamtlis friluftsmuseum, finns tre små skiften som är inhägnade med gärdesgård och här odlas bland annat spannmål. Tvåskifte är det vanliga korn och träda. Skiftena var inhägnade och trädan betades. Man slåttade en stor mängd änges, hårdvall, samt starrmyrar. Klimatet i Härjedalen var under 1700-talets slut hårt och gjorde jordbruket riskabelt. Skörden blev ofta dålig och grödan skadad. Man odlade lite potatis och gråärtor och man var enligt lag skyldig att hålla humlegårdar.

 

Näsgården som visar år 1895 var i förändring. Jordbruket omvandlades och inriktades på mjölkproduktion. Hushållningssällskapet var en del i det arbete, och sattes igång genom premieringar, tjurföreningar ko kontroll samt avelscentra för att förbättra boskapsstammen och höja mjölkavkastningen.

 

Skötseln av djuren förbättrades. Man byggde stora luftiga ladugårdar, där man fick olika funktioner under samma tak, som tidigare varit olika byggnader (jämför med Lillhärdals gården). Långa ladugårdslängor som än idag sätter prägel på vårt landskap.

 

Själva odlingslandskapet förändrades också. Det var nu vi fick de stora öppna lägdorna i sluttningar ner mot sjöar och myrar, skapade för att möjliggöra största möjliga hö produktion. Utmarksslåttern förlorade sin betydelse och åkermarken togs i anspråk som slåttervall. Nyodlingen ökade, man tog bort stenrösen och odlade vallväxter timotej, klöver och det plöjdes upp vart tredje till femte år för korn och potatis.

 

Per-Albin torpet som visar året 1943 är ett arbetarsmåbruk, som kom till stånd genom ett beslut om statliga lån (egnahemslån).  Åkerbruket ingår i växtföljden på gården där kan sås korn, blandsäd.

 

Jamtlis Historiska Jordbruk samarbetar med andra instanser för att kunna föröka och utöka utsäde av gamla sorter, alla odlingar sköts i möjligaste mån med häst och människokraft.