Klicka för att söka Aktivera talande webb Byt språk

Jamtlis klonarkiv

 

Under Vårmarknad på Jamtli 2018 invigdes Jamtlis klonarkiv och rosen Vaplan planterades av Henrik Morin, biträdande projektledare för Rosuppropet inom Programmet för odlad mångfald (Pom).

 

Klonarkivet på Jamtli utökades under 2019  med ett antal perenner som planterades ut på friluftsmuseet bland Jamtlis historiska miljöer. Dessa växter som har en historia innan 1940 är insamlade av Pom, en nationell satsning för att bättre bevara och nyttja våra kulturväxter. Växterna finns insamlade i en Nationell genbank på Alnarp i Skåne. Där bevaras äldre sorter av frukt, bär samt köks- och prydnadsväxter som samlats in genom Pom och valts ut för långsiktigt bevarande.

 

Genbanken består av tre delar: huvudsätet i Alnarp, lokala klonarkiv samt skydd för odling av bär. En viktig del i Poms uppdrag är att bevara och föra ut kunskap om de insamlade växterna i lokala klonarkiv runt om i landet där växterna kan presenteras för en publik i en passande trädgårdsmiljö. De lokala klonarkiven ska också fungera som en säkerhetskopia till Nationella genbanken i Alnarp. Klonarkivet kommer att växa under 2020-talet med köksväxter.

På Jamtli finns klonarkivväxterna på friluftsmuseet i rabatter och trädgårdsland bland de historiska husen och miljöerna. Här nedan kan du läsa mer om de växter som finns på Jamtli.
Perenner

 

Iris Sibirica Vågdalen ”Petrus”

Från Vågdalen kommer en vitblommande strandiris med en fascinerande historia. Familjetraditionen säger att läraren och missionären Petrus Nordfors tog med sig blomman från Indien i början av 1880-talet. Petrus Nordfors var den förste svenske Indienmissionären, han föddes i Vågdalen år 1844 och reste till Indien 1876. Där blev han kvar i sex år, först som lärare i staden Chimdwara, sedan som professor i fysik och historia i regionen Nagpur. När han senare återvände hem till Jämtland igen var det med möbler från Indien, men också med frö från irisen. Fröna sådde han i trädgården vid släktgården i Vågdalen. Petrus Nordfors var intresserad av djur och natur, men varifrån han fick, köpte, eller samlade in frö från strandirisen vet ingen idag.

 

Idag är barnbarnet Eva en av dem som odlar strandirisen och för historien vidare. Hon berättar att i hennes föräldrahem kallades irisen för ”farfarsliljan” efter farfar Petrus. För att ta upp den traditionen har strandirisen fått sortnamnet ”Petrus”.

 

 

Pion Paeonia x hybrida ”Lisa Valter”  

En herrgårdspion med finflikigt bladverk som från början kommer från Kälarne i Bräcke kommun men har flyttats runt under åren och idag växer den i Lerum i Västergötland. I Kälarne odlades den av Lisa, som hette Melin som ogift, och hennes man Johan Henrik Valter. De var födda på 1870- respektive 1860-talet och troligen fanns herrgårdspionen i trädgården i Kälarne redan när de flyttade in i början av 1900-talet. Att den fanns där i slutet av 1940-talet kan Johans brorsbarn Åke intyga. Åke och hans morfar besökte Lisa och Johan 1948 eller 1949, och fast Åke bara var ett barn minns han att pionen stod i trädgården. Åke berättar att det inte fanns särskilt mycket till trädgård kring huset förutom några rabatter, och där växte pionen. Fyrtio år senare hämtade Åke en delning av plantan från Lisas och Johans övergivna trädgård och tog med den till Hudiksvall där han bodde. Några år senare fick den flytta med till Lerum och därifrån fick Pom en delning.  Åke har funderat på varifrån pionen kan ha kommit till Kälarne och kanske leder ett spår till Ljungå herrgård längre söderut i Jämtland. Vid Ljungå fanns ett stort bruk med många anställda kring förra sekelskiftet. Någon som bodde i samma by som Lisa jobbade som dräng där och när Åkes morfar på 1920-talet byggde ett eget torp i Kälarne, hämtades en del byggmaterial från en rivning på herrgården. Kanske hämtades också en bit av pionen någon gång därifrån? Herrgårdspionen, som blommar med enkla blommor i maj, har fått sortnamnet ”Lisa Valter” efter den första person som man med säkerhet vet odlade den.

 

 

Pion “Maria Västerlund”, ”Timmermannens Vita”, ”Timmermannens Rosa”

En fylld mörkt rosa luktpion som kommer från en trädgård på Frösön. Hit flyttade läraren Anders Larsson och hans fru Maria Västerlund när Anders gått i pension år 1915. De övertog huset, en liten träkåk, efter en snickare och hans familj och gården hade då fått namnet Timmermannen.

 

Maria Västerlund tyckte om att arbeta i trädgården och med tiden hade hon odlat upp i stort sett hela tomten. Att det växte både rosor och en pion i trädgården redan på 1920-talet berättar ett barnbarn, den nuvarande ägaren Karins mamma född 1918 och uppvuxen i huset. ”Pionen har alltid stått där” berättade hon när Karin frågade. När Maria Västerlund avled 1937 flyttade Karins morföräldrar in i huset och år 1949 övertog Karins föräldrar det. Men under alla år och genom alla generationsskiften har pionen stått kvar på samma plats i trädgården. Nu har luktpionen fått sortnamnet ”Maria Västerlund” efter kvinnan som troligen planterade den, en blomsterälskande lärarfru.

 

Från Anders och Marias trädgård kommer också två fjädernejlikor med kryddig doft och fransiga kronblad. En sort har rosa blommor medan den andra har vita blommor med ett rosa öga i mitten. Nejlikorna planterades i trädgården av Maria Västerlund kring 1915 och har ända sedan dess stått planterade i samma trädgårdsland, ungefär 1,5 gånger 1,5 meter stort. De båda sorterna har fått sortnamnen “Timmermannens Vita” respektive ”Timmermannens Rosa”.

 

 

Fjädernejlika Dianthus Plumaris-gruppen ”Frösön” (dubbla vita blommor skiftar i rosa)

Fjädernejlikan kommer från Frösön, blommar med dubbla, vita blommor och har en god, kryddig doft. När blommorna är nyutslagna kan de skifta i ljust rosa. Sorten kommer från gården Västbyn på Frösön och går att spåra åtminstone tillbaka till 1920-talet. Ingeborg, som donerat den, berättar att hennes mor som var född 1907 växte upp med blomman. När hon och hennes make köpte hus i Dalarna år 1946 tog de med den dit och där finns den än idag. Gården Västbyn var en gammal gård men fick överges på 1960-talet när flygflottiljen på Frösön byggde sina start- och landningsbanor där. Sortnamnet ”Frösön” berättar ändå om fjädernejlikans Jämtländska historia.

 

 

Flikrabarber ”Jämtlands Jätte”

I genbanken bevaras en flikrabarber som blir mellan 250 och 270 cm hög och som fått sortnamnet ”Jämtlands Jätte”. Den har stått planterad på en gård i Östersund, troligen sedan förra sekelskiftet. Då flyttade den nygifta Karin in på gården och hade antagligen med sig en delning av flikrabarbern från sitt föräldrahem på Rödön. I början av 1930-talet föddes barnbarnet Åke på gården och han mins att flikrabarbern stod stor och ståtlig mitt på en gräsplan. “Där hade den nog stått ett tag då” berättade Åke. Flikrabarbern har traditionellt använts som medicinalväxt, verksam mot feber, gulsot, diarré och magkrämpor, men i Åkes föräldrahem odlades den ”bara” som prydnadsväxt. I boken ”Trädgården i Jämtland och Härjedalen” från år 1934 omnämns flikrabarber också som fin solitär, det vill säga fristående i gräsmattan. ”Den har blommat alla år som jag kommer ihåg” berättade Åke.

 

 

Strandbinkan ”Fru Frida Lindström”, en högt älskad perenn

Från Östersund kommer strandbinkan ”Fru Frida Lindström”, en tålig och härdig liten marktäckare med ljuslila blommor. Den har fått sitt sortnamn efter fru Frida Lindström som odlade den i mer än fyrtio år. År 1939 köpte hon en gård inne i Östersund där hon bodde i nära fyra decennier. År 1979 sålde hon gården vidare till Eva-Lis och hennes make, men bodde kvar fram till sin död i början av 1990-talet. Frida Lindström var trädgårdsintresserad och när hon lämnade över gården var hon noga med att utförligt berätta om växterna i trädgården för de nya ägarna. Det var viktigt för henne att de fick stå kvar och togs om hand. Perennerna låg henne särskilt varmt om hjärtat och en av perennerna som hon särskilt pekade ut var den lilla strandbinkan som stått i trädgården redan när hon flyttade in år 1939. Eva-Lis som blev rörd och intresserad tog som sin uppgift att bevara den och det är tack vare Frida Lindströms berättelser och Eva-Lis intresse som binkan kan spåras mer än sjuttio år tillbaka i tiden. Nu har strandbinkan fått sortnamn efter fru Frida som tyckte så mycket om den.

 

 

En liten sammetsröd trädgårdsaurikel. Primula x pubescens ”Aspås Lien”

Från Aspås kommer en liten sammetsröd trädgårdsaurikel. Den går att spåra åtminstone tillbaka till 1930-talet och har växt på gården Aspås Lien under alla år. Där växte den i en halvmåneformad upphöjd rabatt, det berättade systrarna Anna-Lisa och Agnes-Marie för sin brorsdotter Carin som växte upp där under 1960-talet. Systrarna var födda på gården på 1920-talet och mindes att trädgårdsaurikeln fanns där redan när de var barn. Hur den kommit dit visste de inte, men kanske genom Hushållningssällskapets länsträdgårdsmästare, alternativt genom en berest faster som tog med växter hem. Trädgårdsaurikeln har fått sortnamnet ”Aspås-Lien” och blir en av de sammanlagt fjorton trädgårdsaurikalar som bevaras i Nationella genbanken.

 

 

Trädgårdsstormhatt Aconitum xcammarum, Aspås

En blåvitblommande trädgårdsstormhatt med en snart hundraårig historia. År 1921–1922 byggde Sofia Persson och hennes man ett hus på orten och samtidigt planterade de björkar i en rad vid nedfarten till gården. Mellan dem planterade Sofia Persson stormhattar i runda rabatter. Stormhattarna stod i mitten av rabatterna och runt dem sattes lägre perenner och sommarblommor. Med åren växte björkarna och började ta både ljus och vatten från de blommande växterna under dem. En efter en försvann perenner och sommarblommor, men stormhatten stod kvar och blommade tappert, vilket den gör än idag. ”Farmor kallade stormhatten för blåskor” minns Sofia Perssons barnbarn Ulla och berättar att den nog varit ganska vanlig i trakten när hon var barn.

 

 

Perenner från Evert Nilsson i Ås

I genbanken finns också en liten samling om tretton perenner med svenskt ursprung, det vill säga sådana som förädlats eller selekterats i Sverige. De är en viktig del av vår trädgårdshistoria och berättar om svenska plantskolor och handelsträdgårdars historia. Bland de tretton som bevarats kommer sju från Evert Nilssons plantskola i Ås och är donerade till genbanken av sonen Hans. Sorter som bevaras i Nationella genbanken är till exempel trädgårdsaurikeln ”Chokladbrun”, stor blåklocka ”Snövit” och trädgårdsstormhatt ”Vitspira”.

Rosor

 

Under Poms inventeringar har fem tidigare okända ”Poppius”-hybrider påträffats, alla i Jämtland Härjedalen och västra Ångermanland. En av dem är “Vaplan” som lätt känns igen på de vita och fyllda blommorna samt de glandelhåriga blombottnarna och nyponen. Vaplan kan mycket väl vara en spontan hybrid med “Frösö” (Frösörosen), som bland annat har vita enkla blommor och glandler på blombottnen och nyponen.

 

”Vaplan” har endast påträffats på en växtplats. Fyndplatsen är idag en övergiven industritomt i jämtländska Vaplan, Krokoms kommun. Tomten ligger invid Faxån på dess sydvästra sida och i direkt anslutning till och nordost om Kustvägen. På tomten låg Waplans Mekaniska verkstad. Rosorna växte i en rabatt invid gavelväggen av det före detta kontorshuset som revs på 1970-talet. Ingen vet idag när rosen planterades vid kontorshuset och varifrån plantorna kom. Detsamma gäller två andra intressanta insamlingar på samma plats, en annan av Poms fem nya “Poppius”-hybrider som har svagt rosatonade blommor och en gulblommig, halvfylld sort i Foetida-Gruppen som Pom funnit på flera platser i Norrland.

Krukväxter

 

Drottningminne

Från gården Drottningminne i södra Jämtland kommer denna zonalpelargon som fått gårdens namn. Sedan 1930-talet har växten i obruten följd funnits på gården och idag är det Ruth som i tredje generationen odlar och tar hand om den. På 1930-talet var det Ruths farmor som skötte om blomman. Hos farmodern stod alltid pelargonen i österfönstret i köket eller i kammarens söderfönster. Hon tyckte om starka färger och var därför extra förtjust i “Drottningminne”. När farmodern dog fick Ruths mor ansvaret för pelargonen och därefter blev det Ruths tur att ta hand om den. Ruth har alltid minst 2 eller 3 exemplar hemma på gården för att hon ska vara säker på att den ska finnas kvar.

 

”Drottningminne” har ett kraftigt växtsätt och bladen har en svag, mörkare ring: en zonmarkering. Blommorna är halvfyllda och cerisefärgade med antydan till vita penseldrag i blommans mitt. Växten bär många blommor vilka även som avblommade sitter kvar på stjälken.

Köksväxter

 

Fäbod

Från Härjedalen kommer rabarbern ”Fäbod”. Denna rabarberplanta växer ca 770 meter över havet vid fjällhotellet Fjällnäs och även vid en beteshage på en fjällgård i Bruksvallarna. Fjällpensionatet i Fjällnäs öppnade på 1880-talet och är Sveriges äldsta. Gästerna var främst välbärgat folk från södra Sverige, England och Frankrike. Fjällhotellet hade redan från start en inhägnad köksträdgård som försåg det fina köket med bra råvaror, bland annat rabarber. ”Plantan är mycket tålig, bladskaften är många och smala och stjälkarna är inte trådiga och smakar gott”. (Ur boken “Kulturarvsväxter för framtidens mångfald” av Else-Marie. K Strese och Erik de Vahl).

 

 

Järpen

Denna rabarberplanta växte ursprungligen vid en före detta arbetarbostad på Tossön, strax söder om Järpens samhälle i Åre kommun. Arbetarbostäderna på Tossön kallades ”Paulenska huset” och ”Gårn på Tossön”. Huset byggdes omkring år 1860 och bostadshuset innehåller fyra lägenheter som ursprungligen beboddes av sågverksarbetare vid Husåsågen. När sågen i början på 1900-talet flyttade sin verksamhet till Pilgrimstad i Bräcke kommun, såldes området med arbetarbostäder. Rabarberplantan är alltså över 100 år gammal. Idag förvaltas arbetarbostäderna av Arbetarhistoriska Föreningen Tossön. I samband med att arbetarbostaden skulle renoveras på försommaren år 1995 flyttades en del av rabarberplantan till en trädgård på Frejavägen i Järpen. ”Rabarbern har stora, mörkgröna blad med tydlig, något utdragen spets. Frisk syrlig smak med krispig struktur”. (Ur boken “Kulturarvsväxter för framtidens mångfald” av Else-Marie. K Strese och Erik de Vahl).

 

 

Queen Victoria

Svantes familj har en släktgård i byn Hoverberg som ligger vid Storsjöns södra del i Jämtland. Från gårdens räkenskaper finns en hel del dokumentation av alla grönsaker, frukter och annat som odlats på gården kring sekelskiftet. Bland annat noteras rabarbersorten “Queen Victoria”. ”Det finns ännu kvar rabarber på gården, men om de härstammar från sekelskiftet är förstås svårt att veta”, skriver Svante. (Ur boken “Kulturarvsväxter för framtidens mångfald” av Else-Marie. K Strese och Erik de Vahl)

 

 

Humle Kråklund

Humleodlingen vid Ulla och Bertils gård Kråklund i Ede by, Hammerdals socken i Jämtlands län, anlades år 1787 eller 1788 vilket man kan läsa i protokoll från storskiftet 1787. Då beslöts att Pål Pärsons humlegård på gården Kråklund skulle tillfalla brodern Jöns Pärsson mot att denne anlade en ny, lika stor, humlegård på den mark som tillskiftats. Beslutet togs 28 september år 1787, men med hänsyn till klimatet är det troligt att anläggningen av den nya humlegården inte ägde rum förrän följande vår. När den nya humlegården var tre år gammal skulle Pål ta den i bruk. Dessförinnan fick han fortsätta skörda humle på den gamla humlegården på Jöns mark.

 

Ulla och Bertil förvärvade Kråklund år 1989 och fann då humlen, livskraftig bakom ladugården bland hallonbuskage och brännässlor. Rotsystemet var och är mycket förgrenat och starkt. De har återskapat den gamla humlegården genom att ta bort ogräs och sätta upp störar. Idag finns där 16 störar. Från storskifteskartan bedömer de att gården haft minst 200 störar.

 

”Humleplantan är funnen genom metoden från växt till historia”. (Ur boken “Humle i den svenska nationella genbanken” av Else-Marie K. Strese).