Klicka för att söka Aktivera talande webb Byt språk

Överhogdalsbonaderna

Vikingatida bildvävar från Överhogdal

Överhogdalsbonaderna är museets märkligaste föremål. De är textila vävnader – från den spännande brytningstiden mellan hednisk och kristen tid! De långa våderna är täckta av figurer: människor, hästar och olika typer av mytiska sagodjur. I långa rader spränger de fram, förbi träd, hus, kyrkor och skepp. Motiven och symbolerna lockar till många olika tolkningar.

 

Vissa tror att bonaderna visar hur missionären Staffan kristnar Härjedalen. Andra har sett scener ur Volsungasagan i bilderna. De senaste teorierna menar att vävnaderna handlar om världens undergång – den fornnordiska religionens Ragnarök eller kristendomens apokalyps.

 

 

Det som är obestridligt är att bonaderna innehåller motiv från både den fornnordiska och den kristna föreställningsvärlden.

Bonaderna hittades 1910 i en bod intill Överhogdals kyrka i Härjedalen. Först trodde man att vävnaderna var från senare medeltid, men 1991 fick man genom C14-datering kunskap om att vävnaderna var betydligt äldre än så. Bonaderna visade sig vara så gamla som vikingatida. Det senaste provet från 2005 har resulterat i en något senare datering men fortfarande är bonaderna häpnadsväckande gamla. Någon gång mellan 1040 och 1170 har samtliga delar skapats – mitt emellan hednisk vikingatid och kristen medeltid.

Idag förvaras bonaderna på Jamtli, där ett speciellt rum har inretts för dem. Förvaringsförhållandena är de allra bästa, och rummets arkitektur skapar en vikingatida atmosfär.”

Hur hittades Överhogdalsbonaderna?

1910 cyklade konstnären Paul Jonze runt i Jämtland och Härjedalen och samlade in föremål till länsmuseet i Östersund. När han kom till Överhogdal bad han att få titta in i de tre kyrkbodarna intill kyrkan. Kyrkan hade just renoverats, och i den mittersta av bodarna låg bräder och bråte som städats ut. Och där, precis innanför dörren, låg ett hoprullat bylte som Paul Jonze nu tog fram. När han vecklade

ut tyget såg han att det var fullt av ålderdomliga motiv. Därför tog han med det tillbaka till Östersund.

De fyra olika figurvåderna var hopsydda med en femte väv, en vackert mönstrad dubbelväv. Jonze gav hela täcket till landshövdingefrun Ellen Widén. Hon tvättade upp det i residensets badkar. Året därpå, 1911, hölls en stor kyrkohistorisk utställning i Östersund där Överhogdalsbonaderna för första gången visades för allmänheten. Man började genast diskutera vad de kunde föreställa. För att underlätta diskussionerna fick figurvåderna namnen Ia, Ib, II och III, medan dubbelväven fick heta IV.

Några av revorna i täcket såg relativt nya ut. Man skickade vävlärarinnan Helena Öberg att leta efter fler bitar av bonaden. När hon kom fram till Överhogdal mötte hon

en man som sa att han kunde hjälpa henne. Öberg följde med mannen hem, och hans fru plockade fram en stor bit av bonaden. Deras femåriga dotter hade använt den som docktäcke. Dagen därpå besökte Helena Öberg kyrkan, där några hantverkare just försökt använda en bit av bonaden som putstrasa, men gett upp eftersom tyget var lite för styvt.

Putsdduken och ytterligare en bit hittad under predikstolstrappan togs tillbaka till Östersund och fogades samman med resten av bonaderna.

1929 tog man isär de olika våderna och ramade in dem. De ställdes ut i Jämtlands läns museum, som stod klart 1930. Där fanns de tills Jämtlands läns nya museum invigdes 1995. Nu finns bonaderna i ett specialgjort rum, där förvaringsförhållandena är de allra bästa. För att besökarna ska komma i stämning är rummet inspirerat av ett vikingatida långhus. Över bonaderna flammar ljuset som av levande eld.

Tolkningar

Genom åren har Överhogdalsbonaderna tolkats på många sätt. De flesta av tolkningarna är resultatet av långa studier – människor har verkligen lagt ned tid och möda på att få så många som möjligt av bonadernas figurer att ingå i ett gemensamt händelseförlopp. Ändå är det svårt att hitta förklaringar som inbegriper alla motiven, och tolkningarna skiljer sig väldigt mycket åt.

Den senaste tolkningen är utförd av Sture Wikman och finns publicerad i boken Fenrisulven ränner. Han menar att bonaderna föreställer Ragnarök, jordens undergång i den nordiska mytologin. Ragnarök beskrivs i Voluspà, Völvans spådom, och Wikman har hittat många likheter mellan Voluspà och bonadernas motiv. På väv Ia är Yggdrasil, världsträdet, i centrum. Två röda fåglar, en i trädets topp och en vid dess rot, varnar om att Ragnarök randas.

Lite längre bort finns tre stora ryttare med resta händer. Wikman menar att det är Oden, Tor och Frej. I Ragnarök får de möta var sin motståndare. Oden möter Fenrisulven, Tor möter Midgårdsormen och Frej möter Surt – elddemonen som anför Ragnaröks trupper. Till höger om Frej rämnar himlen i en mystisk V-form.

Andra motiv som Wikman tolkar in är den fjättrade Loke med ormetter droppande i sina ögon, asaboningen Valhall med spjutförsett tak och regnbågsbron med sin väktare Heimdal. På väv II ser han några av Ragnaröks överlevande: Odens söner Vale och Ve, Tors söner Mode och Magne och till sist den ljuse och godhjärtade Balder.

Ruth Horneij presenterar en annan tolkning i sin doktorsavhandling Bonaderna från Överhogdal. Hon har studerat illustrerade apokalypsberättelser, huvudsakligen från 800- och 900-talen. Apokalypsernas bildvärld är full av symboler och mytiska djur som Horneij kopplar samman med vävnadernas.

Hon menar också att bonaderna har motiv från Ragnarök, och att hedniska och kristna domedagsmotiv alltså har blandats. Man kan notera några skillnader från Wikmans tolkning: Surt och Heimdal på regnbågsbron tolkar Horneij som den tronande Kristus och ärkeängeln Mikael. Frej och den mystiska V-formen menar hon föreställer Kristus med livets bok uppslagen intill sig.

Agnes Branting och Andreas Lindblom tyckte sig se motiv från Volsungasagan i bonaderna. Volsungasagan handlar om en guldskatt, som fått en förbannelse över sig. Alla som kommer i närheten av skatten drabbas av olycka. Några av personerna i sagan är hjälten Sigurd Fafnersbane, syskonen Gudrun och Gunnar och den onde Atle. Branting och Lindblom tolkar den fjättrade Loke som Gunnar när han kastats i ormgropen av Atle. Valhall med spjutförsett tak tolkar de som Gudruns gästabudshall, där hon låser inne Atle och tänder eld på huset. Spjuten är alltså eldslågor som stiger upp ur huset.

Det har också föreslagits att bonaderna kan föreställa Härjedalens kristnande. Georg Karlin, chef för kulturhistoriska museet i Lund, lade 1920 fram en sådan tolkning. Han menade att mansfigurerna på bonaden var missionären Staffan, utsänd av Hamburg-Bremen-stiftet i mitten av 1000-talet. På sin resa genom vildmarkerna möter han renar (de hornförsedda djuren på bonad II), rider upp på ett fjäll och hugger ned en samisk seite (regnbågsformationen med en ryttare) och bygger de första kyrkorna.

Det finns många tolkningar, och vi kommer aldrig att få veta vilken som är den rätta. Kanske är det just avsaknaden av ett facit som fascinerar oss så mycket? Genom ofattbart lyckliga omständigheter har en glimt, en ögonblicksbild från vikingatiden blivit bevarad. Vi kan studera den, räkna trådar, förvånas över dess kvalitet och lyster – men vi kan aldrig säkert få veta vad den vill säga oss.

Garn och vävteknik

Bonadernas bottenskikt är av lin, medan figurerna är av färgat ullgarn. Man har konstaterat att garnet kommer från får av en vanlig nordisk lantras som kan ha funnits i Härjedalen. De klara och friska färgerna har åstadkommits med växter. Den blå färgen kommer från vejde, den röda från krapp och den gula från en växt som heter vau.

Överhogdalsbonaderna är vävda i en vikingatida varptyngd vävstol. Varpen hölls sträckt med tyngder av sten eller lera. Bonaderna är alltså vävda på tvären, och från höger till vänster. Inslagen har packats med ett vävsvärd eller för hand.

Först trodde man att bonadernas figurer var broderade. Sedan upptäckte man att ingen ulltråd någonsin klyver en tråd i bottenskiktet, något som lätt inträffar om man broderar. Nu vet man att Överhogdalsbonaderna är vävda i en så kallad snärjvävsteknik. Den fungerar ungefär som när man broderar med stjälkstygn.

Den färgade tråden förs in i varpen, över sex eller nio varptrådar, och sedan tillbaka under två eller tre innan den tas upp och förs över nio nya varptrådar. När man gått hela bredden ut, slår man in en lintråd för att låsa figurtrådarna.

Det är svårt att väva snärjväv, för väven vill gärna dra sig. För att få en slät och jämn väv måste man sprida ut figurerna. Vid början på väv II kan man se att väverskan inte behärskar den här tekniken till fullo, men efter någon decimeter blir väven jämnare. Har hon fått lära sig ett hemligt yrkesknep, eller har en annan väverska tagit vid?

För att få större insikt om hur vävnaderna är tillverkade, har man låtit tillverka en kopia. Den är vävd av Ellinor Sydberg, som under många år experimenterade med färgning, spinning, redskap och vävteknik. Mönstret fick hon fram genom att detaljstudera vävnaderna och räkna varptrådar, framlänges och baklänges, om och om igen. Kopian finns nu i en utställning i Forngården i Överhogdal.


 

Litteratur

Oscarsson, Ulla: De gåtfulla Överhogdalsbonaderna. Östersund 2010.

Branting, Agnes & Lindblom, Andreas.: Medeltida vävnader och broderier i Sverige. Uppsala 1928.

Karlin, Georg.: Över-Hogdals tapeten. Östersund 1920.

Horneij, Ruth.: Bonaderna från Överhogdal. Östersund 1991.

Oscarsson, Ulla.:  Överhogdalsbonaderna. Östersund 1994.

Salvén, Erik.:  Bonaden från Skog. Stockholm 1923.

Sydberg, Ellinor.: “Att kopiera – ett spännande och mödosamt arbete”. Hemslöjden, nr 2. Stockholm 1987.

Sylwan, Vivi.:  Tekniken i Överhogdalstapeten. I: Jämten 1920.

Wikman, Sture.: Fenrisulven ränner. En bok om vävarna från Överhogdal. Östersund 1996.

 

Tillbaka till Fasta Utställningar