Historien om Döda fallet
”Här ser riktigt ut som om den onde farit fram med en snöplog”Så beskrev åtminstone länsman i Ragunda, Haqvin Frisk den förödelse han såg för första gången efter tömningen av Ragundasjön. När Frisk likt övriga ragundabor vaknade på morgonen den 7 juni 1796 möttes de av en hemsk syn. Den 2,5 mil långa Ragundasjön hade under natten tömts på allt sitt vatten. Sågverk, träd, boningshus, åkrar, ängar och faktiskt hela holmar hade spolats bort av en flodvåg och kvar fanns bara ett torrlagt vattenfall och en lerig, illaluktande sjöbotten. Älven som förlorat sin ursprungliga riktning slingrade sig oroligt fram genom gyttjan och skar sig allt djupare ner med tiden. När älven ändrade riktning försvann också vattenflödet till den mäktiga Storforsen som därmed tystnade för alla framtid. Sjöns höga strandkanter som inte längre bars upp av vattnet hotade konstant att rasa och begrava allt i sin väg, vilket också inträffade flera gånger åren efter katastrofen. Hela händelseförloppet pågick mellan klockan nio på kvällen och ett på natten när alla i byarna sov tryggt i sina sängar. Lyckligtvis dog ingen i katastrofen men historier om personer som varit nära att mista livet spreds snabbt. En av dem var Anna i Bispgården som under olyckskvällen suttit på golvet i sin stuga sysselsatt med att fläta korgar. Efter en stunds arbete hade hon känt att kjolen blev blöt i kanten och hon upptäckte då att vatten steg upp genom golvspringorna. I samma ögonblick kom några grannar till undsättning innan stugan började röra på sig för att slutligen sköljas med flodvågen. Även om inte vattenmassorna tog några människoliv så drunknade en del boskap, några fortfarande fastbundna i timmerstockar.
Innan katastrofen
År 1795 bodde totalt 1159 personer i socknarna Ragunda och Fors. De allra flesta var självägande bönder dvs. de ägde och brukade sina egna gårdar. Husen byggdes i dalgången där det gick bra att odla. Här såddes framförallt råg, korn och ärtor, men jorden var mager och boskapen hade därför en viktig betydelse för ekonomin. Särskilt värdefull blev skogen när virket började kunna säljas till sågverksindustrierna. Transporten på älven var dock ett stort problem eftersom virket bröts sönder i forsarna. I Storforsens 30 meter höga fall knäcktes timret som smala stickor. Laxfisket i Fors var berömt i hela Jämtland, men laxen gick inte längre än Storforsen vilket irriterade invånarna i byarna belägna ovanför fallet. Detta var en viktig anledning till varför bönderna i Ragunda och Stugun till en början ställde sig positiva till en sänkning av Ragundasjön och en utgrävning av Storforsen.Kanalbygget som slutade i katastrof
Många bönder i trakten var osäkra inför kanalbygget och krävde därför ersättning för eventuella skador. Det fanns en risk att bygget och flottningen i kanalen kunde komma att skada både slåtterängar och laxfisket i älven trodde de. Bönderna i Stugun och Ragunda som skötte grävningarna ville underlätta flottningen av timmer från skogarna i Östjämtland utan stora förluster när timret passerade Storforsen. De stötte på åtskilliga problem under arbetets gång när grävschakten gång på gång rasade igen. Till slut tvingades de att ge upp. Kanalbygget hade blivit ett riktigt fiasko.
Här hade historien kunnat sluta om inte bönderna från Ragunda och Fors beslutat sig för att bilda Storforsbolaget och fortsätta grävningsarbetet 1793. Till hjälp anlitade de köpmannen Magnus Huss från Sundsvall, eller Vildhussen som han senare kom att kallas. Huss hade en listig idé om hur man kunde använda vattnet från Boängsbäcken för att undergräva fördämningen till Ragundasjön. Via rännor leddes vattnet från bäcken ner i speciella dammar. När dammarna var fyllda med vatten öppnades luckor och vattnet strömmade ned på sandåsen och förde med sig sand och partiklar. Genom att upprepa proceduren, grävde sig kanalen allt djupare utan att man behövde gräva för hand med spadar. Nya rännor och dammar byggdes allt eftersom vattnet grävde sig bakåt mot Ragundasjön.
När våren kom 1795 hade man inte hunnit så långt som planerat, eftersom arbetet saboterats av motståndare till kanalprojektet. Lite vatten hade dock börjat sippra in över Lokängarna men det skulle dröja fram till nästa vår innan man åstadkom det riktiga genombrottet av sandåsen.
Och så kom vårfloden…
Det var en varm och ljummen sommarkväll den 6 juni när vattnet i Ragundasjön började stiga och alltmer vatten forsade genom rännan. Ingen anade det kaos som skulle utbryta någon timme senare. När sandåsen plötsligt gav vika för det allt starkare vattentrycket var katastrofen ett faktum. Enorma vattenmassor sprutade genom åsen och drog med sig allt i sin väg; träd, båthus, lador, boningshus, kvarnar, fiskefällor, vattenrännor och kreatur. En tsunamilik svallvåg på mer än 25 meter svepte in över områdena nedanför sjön. Holmen Ömon där Västeredes bönder hade sina fiskebodar och fiskeredskap stod inte pall för vågen utan sveptes med. Träd rycktes upp med rötterna så att stora hål bildades i marken. Större delen av markerna kring Fors och Bispgården svämmades över.Vid byn Utanede spolades ytterligare en holme bort och av byns grovbladiga sågverk fanns inte längre några spår kvar. Sågverket i Järvkvissle flyttades 24 meter från sin ursprungliga plats och fylldes helt med lera. Övriga byggnader som tillhört samma verk hittade senare totalförstörda och nedsänkta i sanden. Timmer som legat längst stränderna fördes med vågen mot kusten.
Några upplevde svallvågens kraft som skakningar i marken liknande en jordbävning. Andra beskriver den som en mullrande åska som ökade i styrka ju närmre vattnet kom. En kvinna från Indal berättade att älven var så fullpackad av bråte från skog och byggnader att en person i stort kunde gå torrskodd över till andra sidan. Forsen var fortfarande rätt våldsam när den med fart närmade sig kusten. En mängd löst sediment fastnade i Indalsälvens delta vid det som idag är Midlanda flygplats, innan vattenmassorna slutligen nådde havet.
Klicka på boken för att läsa dokument från Storforsbolaget
Tiden efter katastrofen
Det var knappast någon positiv bild som gavs av Ragundas omgivningar tiden efter vattentömningen. Laxar kunde plockas ur skogen och på ängarna, sönderrivna hängande på tallkvistar. Vattnet i älven var länge gult och grumligt medan strömmarna var oberäkneliga. Folket i byarna var bestörta när de kom till insikt om vad de förlorat. Förstörda åkrar och slåtterängar resulterade i att det skulle bli svårt att hitta föda till boskap och människor. Byggnader och sågverk hade spolats bort liksom allt byggnadsmaterial till att bygga upp nya. På några håll hotade de instabila stränderna att rasera hela byar. Den gamla sjöbotten bestod mestadels av en blöt, illaluktande lervälling. Här och var fanns små gropar som var fyllda med ruttnande fisk.Förlusterna var likväl sociala som ekonomiska. Sjön som tidigare varit en viktig länk mellan grannar blev efter tömningen ett hinder. Tidigare hade man rott till varandra med båt men nu när sjöbotten låg blottad, sank och lerig, var en sådan färd förenad med livsfara. Efter en tid då sjöbotten någorlunda torkat lades det ut spänger och provisoriska broar över de värsta vattenhindren. Till en början var kommunikation helt omöjlig. De ragundabor som bodde på den västra älvstranden fick vid behov tillkalla en biträdande präst från grannförsamlingen Håsjö.
Farligast var dock de höga och mycket instabila älvstränderna, som mer liknade stupande raviner. Älven gnagde sig in mot sidorna och undergrävde stränderna som ibland byggdes 10 meter höga. Att bli begravd i något ras var en av farorna med att färdas på den gamla sjön och minst tolv personer miste livet på detta sätt. De efterföljande åren lades mycket arbete ned på att stoppa ytterligare skärningar och ras. I Krokvåg var skärningarna så omfattande att man 30 år efteråt blev tvungen att flytta en hel bondgård för att den inte skulle rasa ner i älven. Flottningen var ett annat problem eftersom älven ständigt var i behov av nya rensningar. Timret kilades fast mellan stenarna i forsarna och bröts sönder. 1834 skickades en representant från Ragunda socken till Stockholm för att söka bidrag till upprensning av älven hos kungen. Om de fick några pengar förtäljer inte historien.
Hammarforsen – Sveriges yngsta vattenfall
Samma kväll som katastrofen ägde rum skapades ett större vattenfall mitt framför Prästberget i Pålgård. När det hårdare jordlagret eroderats bort av vattentrycket förflyttades fallet längre upp i älven. Vid klipporna stannade fallet för alltid och bildade Hammarforsen. 