Veckans lantis

I DN På Stan intervjuas varje vecka Veckans lantis, dvs en känd person som inte bor innanför tullarna. Den här veckan var det Lasse Kronér, förut har det varit exempelvis Gudrun Schyman, Håkan Nesser och Marcus Birro. (Notera att göteborgare är lantisar.) Jag förstår att DN har satt den här rubriken för att vara rolig, och i bästa fall driva med stockholmarnas egna fördomar. Men Veckans lantis gör mig illamående, av två anledningar.
Den första är att upplägget i sig uppmuntrar till ett puckat tänkande kring vilka som är inne i en krets och vilka som är utanför.
Den andra är att den värsta typen av mobbning är när man tvingar offret att skratta åt sig själv, att acceptera de andras nidbild som sin egen självbild. I staden där jag är uppväxt fanns en kille, adopterad från Indien, som under hela skoltiden fick gå under det ologiska namnet Neger-Niklas (fingerat personnamn). Om man dristade sig till att protestera, blev svaret: "Men han kallar ju sig själv för det!". Alltså: en taktik för att förekomma hån.
Jag kommer aldrig att kalla mig för lantis så länge jag lever, och hur känd jag än vore skulle jag slänga på luren om DN ringde.