V&S = Vård & Samlingar

Hej och välkomna till avdelningen för Vård & Samlingar, skulle jag ha kunnat skriva, men ni har redan träffat ett par av avdelningens medarbetare - Sofia vår konservator och arkivarie/antikvarie Kerstin – så just välkomnandet känns måhända något överspelat. Christina Wistman heter jag som är en disputerad konstvetare, inflyttad till länet och sedan 1½ år avdelningens chef. Efter snart ett halvt liv i museivärlden och en synnerligen lång tid på min förra arbetsplats (Prins Eugens Waldemarsudde) hade jag glömt bort hur det var att byta jobb… På Jamtli svänger det ordentligt, det händer massor med saker hela tiden både för besökare och för oss medarbetare med den stora verksamhet som bedrivs. Det blev, skämtsamt skrivet, en tid av håll i hatten och räddningsvästen på (se foto för bevis)! Då är det tryggt att jobba med museisamlingar, med ett museums ryggrad, kärna, bas och nav.

Ett museum har vanligtvis åtskilligt fler föremål i samlingarna än vad som kan visas i utställningarna. Jamtli utgör inget undantag. Vad Jamtlis samlingar består i och vad avdelningen arbetar med kommer min blogg bland annat att handla om. En aptitretare: Vård & Samlingar ansvarar för omhändertagandet av alla museets samlingar, kulturhistoriska föremål, textil, konst, fotografi, arkeologiska objekt, arkiv och bibliotek. Fotosamlingarna är de till antalet största, en ungefärlig beräkning av omfånget hamnade på NIO MILJONER negativ! Omkring 115 000 av dessa finns lätt tillgängliga i Jamtlis webbaserade bildarkiv på http://bildarkivet.jamtli.com/

Samlande, som jag ägnat en stor del av min forskning, är en grundläggande mänsklig aktivitet. Under långa tider var att samla i ladorna, som talesättet lyder, en förutsättning för människans överlevnad. Estetiskt samlande, som museer ägnar sig åt, är att samla det sevärda, att samla saker för deras egen skull, och inte primärt för nytta eller av nödvändighet. En samling, vare sig den är museal eller enskild, kan betraktas som en memoar eller ett minnesalbum, där både samlingen som helhet och dess beståndsdelar, föremålen, har sina berättelser att förtälja. För mig och många andra museimän är samlingars historia och föremålens proveniens oundgängliga inslag i arbetet. De är dessutom element som klargör den berättelse en samling utgör om såväl smak och ställningstaganden som den sociala kontext museiföremålen tidigare fungerat i.

De föremål som införlivas med en museisamling tas ur sitt ordinarie sammanhang och införs i en sfär där de skall vårdas och bevaras för all framtid. Det enskilda föremålets historia (berättelsen eller berättelserna om föremålet: vem som tillverkat det och när, vem som ägt det, hur det använts etc.) är synnerligen viktig för att vi ska kunna förmedla en berättelse om historien utifrån museisamlingarna. Historiska skeenden är inte enbart ”för länge sedan”, det handlar också om förra året, om i morse. Därför är det viktigt att museernas samlingar följer med sin tid och inte minst i detta fall är museerna beroende av gåvor. Kanske att den orange räddningsväst jag bär på fotot – min mammas äkta 70-talare – skulle kunna bli ett bidrag till Jamtlis 1970-talsmiljö som byggs på Hofvallen?