Sorgebrev

I alla tider har man behövt meddela vänner och anhöriga när någon avlidit. Hur gjorde man tidigare när inte alla hade tillgång till telefon?
Man skickade brev, en speciell sorts brev – sorgebrev - i kuvert med svarta kanter.
Hur skulle du ha tänkt om det kom ett sådant brev med brevbäraren?
Hur skulle du ha tänkt om du själv fick hämta brevet på poststationen?
Oron du kände innan du kom hem och kunde öppna brevet. När du såg brevet förstod du genast att någon avlidit – men vem? Oron var nog stor och du hade nog många funderingar innan du fick reda på vem det var som hade avlidit.
Seden med sorgebrev var vanlig på 1800-talet och levde kvar in på 1950-talet. Breven ersattes alltmer av annonsering i lokaltidningar och med telefonsamtal.
Senaste åren har vi fått in två samlingar med sorgebrev till Jamtlis arkiv. Sorgebrevet på fotot är från 1905 och texten inuti lyder:

Tillkännagifves
att min älskade make
Födorådstagaren
Hans Ersson
i Yxskaftkälen
född den 5 April 1835 i dag aflidit efter en kort sjukdom,
sörjd och saknad af mig, släktingar och
talrika vänner
Yxskaftkälen den 30 oktober 1905

Kerstin Ersson
f. Olsdotter

Sv.Ps.344, v. 1

Sorgebreven var fina minnen som man sparade.
Sorgebreven var nog i alla fall bättre att få än nutidens annonser och mail.
Ett telefonsamtal är nog i alla fall det bästa när någon avlidit och nu för tiden har ju alla tillgång till telefon.