Gnällgubbe

För nån tid sedan var jag på Järnvägsmuseét i Gävle. Jag har varit där några gånger förr men nytt för mig nu var den stationsbyggnad som öppnats, Hennans station. Att återskapa miljöer kan vara svårt men här har man verkligen lyckats att spegla tidig efterkrigstid. Att man har prickat rätt i allt från små pinaler och textiler till takläggning och väggbeklädnad gör hela stationen till en toppenupplevelse, en miljö perfekt för en filminspelning. Även utemiljön med växter och stenläggning var så precis att man blev matt av beundran. Men ändå, allt det fina till trots, kunde jag inte låta bli att nämna för mitt sällskap att strömbrytarna minsann var nya och att avloppsröret under handfatet inne på toan var i plast.
Jag har tänkt att det hela är en yrkesskada, ett utslag för att man arbetar med liknande projekt själv då och då. På senare tid har jag tänkt att det inte alls är en arbetsskada utan att jag är en gnällgubbe helt enkelt.
Varför annars måste jag påpeka såna struntsaker. Strömbrytarna sitter väl där till följd av elekriska säkerhetsbestämmelser och avloppsröret hade man kaske inget annat för dagen och det kommer nog bytas ut.
Fenomenet känner jag igen från Jamtli där man då och då får höra om små konstigheter av besökarna. Populärt är att påpeka att det sitter en felaktig skjärnskruv här och där eller att energilampor väl ändå är en ganska ny uppfinning. Naturligtvis , det är kanske fler än jag som vill visa sig duktiga och känner sig malliga då man upptäckt en sån malör.
En sån mallighet kommer då och då. Exempelvis; För några år sen gjorde TV en inspelning av Swedenhjelms med Sven-Bertil Taube och Harriet Andersson i huvudrollerna. Efter ha sett inspelningen fyra gånger letandes fel kunde jag till slut konstatera att tapeten i köket var vänd upp och ner. För den normale TV-tittaren, som hellre följde handlingen, betydde denna historiska blunder som varade i fem sekunder ingenting. Men jag såg det, jag avslöjade statstelevisionens okunskap och historieförfalskning vilken dessutom finansierats med skattemedel. Upprörande!!?
Nej, naturligtvis inte, vem förutom jag tänkte på en sån struntsak? Dekorbyggaren på TV kanske.
Genom sig själv känner man andra så jag har en förståelse för de personer som påpekar än det ena, än det andra på Jamtli. En del gör det högljutt så andra ska höra att han (vi sakfelletare är ofta män) upptäckt nåt konstigt. Andra, damerna alltså, kan vara mer finkänsliga.
En sommardag på Macken, där det mesta är 1956 ,kom en dam fram till mig och viskade att jag nog hade en lite för modern kaffekopp. Jag tackade för tipset samtidigt som jag stelnade av skam inuti, och visst hade hon rätt. Koppen Adam från Gustavsberg började tillverkas 1959, så plötsligt var det jag som var historieförfalskaren. Nu är koppen utbytt mot Rörstandsskapelsen Koka vilken såg dagen ljus 1955. Så nu är historiesamvetet rent.

Mer femtiotal i musiklänken nedan.