Släktbesök

Min mammas mormors farmors farmors far hette Henric Strindberg och var präst i Sundsjö församling mellan 1745 och 1767.
Sisådär en 250 år senare traffade jag av en slump en riktig eldsjäl till lokalhistoriker som visste en hel del om prästfamiljen i Sundsjö och han skulle t.o.m.visa var dom bott.
Jag hade kanske förväntat mig en vacker prästgård med en fin trädgård där barnen Strindberg lekt och levt bekymersfria dagar men så var det inte. Utan att ha kyrkan i sikte stegade vi rakt ut i skogen, via nån slags stig han röjt. Till slut kom vi fram till en liten platå där möjligtvis en arkeolog kan se att det legat ett litet hus. Detta var alltså Strindbergstorpet. Det bidde ingen vit vacker gård för min gamle släkting utan torpet var socknens prästgård. Inget fel med det men det var lite oväntat att det var här han bodde, den förste Strindberg, anfadern själv i den strindbergska släkten. Hur jag än försökte tänka bort skogen, som för länge sen tagit över åker och äng, hade jag svårt att se nåt idylliskt. Tvärtom kändes platsen lite vemodigt och ödslig. Kyrkan låg 2 km bort och jag såg framför mig hur den stackars prästen vandrat där i ur och skur dag efter dag medan familjen satt hungrande och uttråkande i skogskojan.
Om det var av tristess eller inte må vara men i samma veva flyttade halva familjen till Stockholm men kvar i torpet blev prästen och en dotter, Sofia Dorotea. Från henne och hennes son Mikael löper så jämtlandsgrenen av släkten vidare till våra dagar.
Ändå var det intressant att vara där i skogen. På väg tillbaka tänkte jag att det forna torpet måhända är en vittnesbörd över vad församlingen ansåg sig ha råd med gällande prästbostaden. Kanske hade man det inte så fett i Sundsjö under 1700-talets mitt. Kanske var Henric och dotter Sofia Dorotea glada över sitt lilla torp, vem vet. I alla fall var jag väldigt tacksam mot lokalhistorikern som gett mig tillfälle att hälsa på hos mina forna släktingar.
Hemma några dagar senare fick jag en oväntad hälsning från förr då jag hittade en av mormors farmors mors gamla böcker (se bild).
JA, men naturligtvis, tänkte jag; Sophia Mickels Dotter, var såklart uppkallad efter sin farmor. Henric Strindbergs dotter. Och här satt jag, Henric, och läste hennes bok och handstil och det kändes som jag nästan kunde ta min namne i hand. Så konstigt nära kan det flydda te sig ibland.

Dagens länk, en hälsning tillbaka till Sundsjöprästen. Inget kyrkligt men så vackert att Guds änglar gråter.

Trevlig helg på Er