
TISDAGEN DEN 12 OKTOBER 2010
Elvis Elvis
Elvis dog som bekant 1977, i augusti. Då var jag på fotbollsläger i Västerås. Jag minns en svartvit bild på en kvällstidningsframsida, visad i korridoren på den skola där vi bodde.Vi grät väl inga floder av tårar direkt utan på dagarna spelades fotboll och vad vi gjorde kvällstid minns jag inte. Jo föresten, vi samlade tomglas nån kväll. Vi fick ihop en krona eller två och köpte en luffarmacka (korvbröd med senap och ketchup) och dricka på korvkiosken.
Året därpå sköljde en slags 50-talsvåg in över Sverige med filmer som Grease och Sista natten med gänget. Boppers dök upp och röjde stora framgångar, på TVn visades Gänget och jag.
Mitt i detta fanns naturligtvis Elvis som ett slags garanterat ursprungsexemplar på hur det skulle se ut och låta.
Själv hängde jag på och satt i mammas rutiga skjorta från 1958, ett par jeans av märket Fonzie och lyssnade mig igenom Presleys 50-talsproduktion från gamla singlar och EP-skivor. Gång efter gång tills jag kunde var låt utan och innan. Allt på en monogramofon av samma standard som själva skivorna. Perfekt egentligen, Jailhouse Rock och andra rockklassiker i stereo är ett ju mest ett dåligt skämt. Orginal är oftast bäst.
Efter nåt åt byttes Elvis ut mot nyare idoler som David Bowie och Lustans Lakejer. Men likt vår herre fanns han ändå med i bakgrunden, dök närmare då och då för att ibland hålla längre avstånd.
På senare år har han kommit nära igen, inte minst de somrar jag jobbat på Jamtlimacken. Där är det 50-tal som gäller hela dagarna och musik, inte minst Elvis, får besökarna att vaggas till ro under nostalgins sköna sängtäcke.
För visst är det fortfarande så att Elvis i mångt och mycket är sinnebilden för hela decenniet, lika självklar som TV, Coka-Cola, Volvo PV och Ingemar Johansson tillsammans. Han behöver ingen presentation precis. Han är inte bara betydelsefull kulturellt, utan en av 50-talets grundbultar i den konstiga konstruktion som kallas kollektivt minne, om det nu finns nåt sånt.
Ja ja, det var det lilla för idag. Ni kan kolla in länken nedan. I färg och allt från 1957.
Året därpå sköljde en slags 50-talsvåg in över Sverige med filmer som Grease och Sista natten med gänget. Boppers dök upp och röjde stora framgångar, på TVn visades Gänget och jag.
Mitt i detta fanns naturligtvis Elvis som ett slags garanterat ursprungsexemplar på hur det skulle se ut och låta.
Själv hängde jag på och satt i mammas rutiga skjorta från 1958, ett par jeans av märket Fonzie och lyssnade mig igenom Presleys 50-talsproduktion från gamla singlar och EP-skivor. Gång efter gång tills jag kunde var låt utan och innan. Allt på en monogramofon av samma standard som själva skivorna. Perfekt egentligen, Jailhouse Rock och andra rockklassiker i stereo är ett ju mest ett dåligt skämt. Orginal är oftast bäst.
Efter nåt åt byttes Elvis ut mot nyare idoler som David Bowie och Lustans Lakejer. Men likt vår herre fanns han ändå med i bakgrunden, dök närmare då och då för att ibland hålla längre avstånd.
På senare år har han kommit nära igen, inte minst de somrar jag jobbat på Jamtlimacken. Där är det 50-tal som gäller hela dagarna och musik, inte minst Elvis, får besökarna att vaggas till ro under nostalgins sköna sängtäcke.
För visst är det fortfarande så att Elvis i mångt och mycket är sinnebilden för hela decenniet, lika självklar som TV, Coka-Cola, Volvo PV och Ingemar Johansson tillsammans. Han behöver ingen presentation precis. Han är inte bara betydelsefull kulturellt, utan en av 50-talets grundbultar i den konstiga konstruktion som kallas kollektivt minne, om det nu finns nåt sånt.
Ja ja, det var det lilla för idag. Ni kan kolla in länken nedan. I färg och allt från 1957.
Inlägget redigerades den 13 oktober 2010, kl. 07:51

RSS
Logga in
Kommentarer
Lämna din kommentar