Bevaransvärda vägar

Vad som är värt att bevara till eftervärlden är en ständigt återkommande frågeställning. Vissa saker är självklara andra mindre självklara. Åsikterna skiftar från person till person och över tid, inget konstigt med det.
Själv är jag lite av en vägkramare. Samma lycka som vissa finner i ett gammalt fotografi eller föremål kan jag känna inför en väg. Dyker det dessutom plötsligt upp en vägmärke från 1952 kan lyckan vara lika stor som om jag funnit en runsten.Det låter ganska konstigt, inte sant? Jag ska försöka förklara.
Tar vi som exempel Frösö Kyrka så tror jag att många är av den åsikten att den är värd att bevara. Kyrkan som kanske är 900 år gammal är traditionstyngd. Här har släktled efter släktled samlats i glädje och sorg. Söndag efter söndag i hundratals år har frösöborna samlats i sin kyrka. Även om inte kyrkan är fullsatt varje söndag så tror jag många skulle protestera om kyrkas las ner eller skulle rivas.
Min fråga är då; Är vägen utanför kyrkan lika bevaransvärd? Eller nån annan väg kanske?
Om vi tar ett kliv på ett par mil mot Brunflo kan man sätta ner foten i Svedje. Här går dagens E14 alldeles brevid sin äldre släkting vilken sett mycket under sin långa levnad. För det var troligen just på den vägen Olav Haraldsson kom på sin väg till Stiklestad där han skulle falla för Tore Hunds yxa för att sen bli helig. Efter honom följde medeltidens pilgrimsvandringar och Armfelts och von Döbelns armeér.Inte bara det, dag efter dag genom tiden har människor rört sig och träffats på vägen. Hand i hand en lördagkväll 1556 med nån man haft kär, till häst på väg mot Brunflo en vinterdag 1711 eller guppandes i en Ford i bilens barndom 1910 osv osv. Tiden, människorna och vägen fungerar i nån konstig symbios. Samma väg i 1000 år, samma utsikt och sträckning, bara människorna och tiden ändras.
Så kom nyare tider och i folkhemsandan rullades miltals av raka vägar ut och i Svedje ersattes den gamla vägen av en ny en bit bort. Livet på vägen förändrades i grunden men minnet av människornas tramp och hästarnas klapprande måste väl ändå finnas kvar, nånstans om lyssnar man noga så kan man höra.
En vittnesbörd om tid som flytt utgör den minnesten som står i byn. Här i Svedje åt nämligen Karl XIV Johan frukost den 26 augusti 1835 vilket alltså stenen berättar om. Ta er tid att åka ner och titta och känn er delaktig i en vägs historia, en historia som faktiskt är äldre än Frösö Kyrkas.
Både vägen, minnesstenen och kyrkan är naturligtvis värda att bevara men hur är det med nyare tidstecken?
Kan man K-märka vägmärken från 1952?