Deckaren och den försvunna skomakarlådan

Min mormor levde fram till 1988. Efter det flyttade jag in hos min morfar, för att han skulle få lite sällskap kanske. Nu bodde jag inte i själva lägenheten utan i ett gästrum i källaren. Bad och toa fanns men inget kök.
Ungefär samtidigt hade jag börjat läsa Stieg Trenters deckarromaner, skrivna mellan 1943 och 1967. Förutom att lösa mordgåtor så äter huvudpersonerna ofta och gärna under berättelsens gång. Här är ett kort exempel från boken Dvärgarna(1963):
" Jag hämtade en Carlsberg ur kylskåpet och hällde upp i det tunnaste glaset. Jag skar en skiva renstek, bredde smör på hårt tunnbröd, bredde en vintergata av pepparrot på rensteksskivan och gick tillbaka till skrivbordet."
Så håller det på, på flera sidor i bok efter bok, 25 st allt som allt.
Liggandes i bäddsoffan blev man naturligtvis väldigt hungrig till slut. Att gå upp och väcka min gamla morfar var inte värt, så vägen till kylskåpet var stängd. Men det fanns en frys i källaren. I frysen fanns det kvar en portion av mormors skomakarlåda. Förpackad i en gul/grön emaljform från Kockums, prydligt förseglad med frystejp med hennes sirliga handstil, Skomakarlåda 1988.
Nöden har ju ingen lag så efter en timme framför en kupévärmare påhejad av hårtork kunde jag äta upp det sista som fanns kvar av mormors underbara matlagning.
Efter det lärde jag mig och bredde ett par ostsmörgåsar varje kväll, vilka tillsammans med en St Olof (lättölen alltså) fick vara substitut för rensteken, laxen, den ryska kaviaren eller vad det nu bjöds på i nästa Trenterroman.
Trenterromanerna finns kvar för den som vill läsa men mormors skomarkarlåda är tyvärr borta för alltid.
Vad lär vi oss av detta? Att aldrig läsa Trenter utan att ha nära till kylskåpet naturligtvis. Men viktigare än så, att ta vara på de gamlas kunskap innan det är för sent. I alla fall om man vill äta god skomakarlåda.