Paracas

Peru har begärt att Göteborgs stad ska återlämna Paracastextilierna, 2000 år gamla vävar som på 1930-talet stals, smugglades och till slut såldes och hamnade på museum i Göteborg. Nu visas de på Världskulturmuseet, i en utställning som är medveten om textiliernas historia och därför heter En stulen värld.
Jag har nämnt ordet repatriering förut. Patria = fosterland, repatriering = föra tillbaka till fosterlandet. Arkeologiska och etnologiska föremål som tagit ur sitt sammanhang och placerats någon annanstans - hur gör man med dem?
Internationella museiorganisationen ICOM rekommenderar att man lämnar igen mänskliga kvarlevor och religiösa föremål. Men några regler finns inte, och saken verkar avgöras från fall till fall.
- Ge tillbaka det stulna! säger instinkten i första vändan.
Men det är sällan så enkelt. Världskulturmuseets chef Margareta Alin berättade i januari för Göteborgs-Posten att en transport av de sköra textilierna skulle kosta oerhörda summor och riskera deras kondition. Den förra regimen i Peru tyckte att det var bra att textilierna vårdades i Sverige, vi har resurser och duktiga konservatorer, medan den nya regimen vill "markera sin inställning", enligt Alin.
Kanske uttryckte sig Världskulturmuseets textilkonservator Anna Javér Kristiansen sig bäst, i P1:s inslag häromdagen.
- Det här är ett världskulturarv, textilierna betyder jättemycket för peruanerna men de har en god plats här också. Så jag är inte rätt person att fråga var de ska vara. Mitt hjärta är hos samlingen.