Idag hölls barndop i Hackåsgården. De nyfödda tvillingarna måste döpas inom 8 dagar – det är mycket viktigt. På barntidsresan for faddrarna och gårdens alla barn (deltagande besökarbarn) tillbaka till 1773 och drog iväg till kyrkan med barnen. Men först lade vi två vedträdockor i vaggan för att lura oknytt och onda makter som kanske ville byta bort de odöpta tvillingarna och i lindan stoppade vi både psalmboksblad och en liten brödbit för att barnen alltid skulle ha det bra och aldrig sakna bröd på bordet. Det var tur att vi fick så många besökande barn med oss på resan för vi hade lång väg till kyrkan och ingen hästskjuts. Vi turades om att bära tvillingarna. Väl framme vid kyrkan väntade prästen och prästfrun och vi neg och bockade. Tvillingarna blev högtidligt döpta till Karin och Oskar. Det artar sig nog bra för dem trodde vi på tidsresan för Karins vakenhet under dopet tyder på att hon blir en flink flicka och att Oskar skrek kommer nog bara att begåva honom med en utmärkt sångröst. Så sägs det ju…

Med stor inlevelse levde sig alla våra tidsresebarn in i historien och deltog i allt pyssel kring de nyfödda, neg för prästen, hutade åt Sofia som somnade i kyrkbänken, sjöng stämningsfull psalmsång och månade om att vi skulle följa alla föreskrifter för att skydda de små.

Låter det spännande – då finns chansen att delta i fler barndop i sommar. Närmast blir det nu på torsdag den 4 augusti då ett extra storslaget dop anno 1773 äger rum i Jamtli kyrka kl 13.30. Och kl 14 blir det dopkalas för alla tidsresebarn! Välkomna att delta du med!

I går hade vi besök av ett Sveriges Television i arkivet. Det var Storsjöodjuret som lockade infö ett kommande program. Vi tillbringade en bra stund med att studera en massa gamla vittnesmål, tidningsartiklar och handlingarna kring fridlysningsförsöken av odjuret och hur det 1986 faktiskt under en rad år faktiskt blev frislyst. Men när en stockholmare i början av 2000-talet gjorde upprepade försök att få tillstånd att plocka ägg från odjuret och starta en "odjurspark" fick man nog och fridlysningen hävdes.
Ja, mycket spännande kan man hitta i Jamtlis arkiv som har öppet må-ons kl 12-15.

Det magiska grytlocket stannar och tidsresan börjar! Var är vi? Och vilka är vi?
Alla barn har fått 1800-talshuvudbonader och nya tidsenliga namn. Vi har plötsligt hamnat i byskolan hos den stränga fröken Björkkvist år1895. Vad annorlunda allt är med griffeltavlor, hartassar, psalmsång och varje gång man ska svara på en fråga måste man resa sig upp. Kristendomskunskapen är svår. Hur ska man komma ihåg alla budorden? Tänk Emma hamnade i skamvrån! Men roligt hade vi och det var nästan synd när timmen var gången och vi måste snurra oss tillbaka till 2011 och alla väntande mammor...

Denna vecka är det min tur att sköta jamtlibloggen. Jag heter Torgärd Notelid och arbetar som chef för avdelningen för Gestaltning och lärande. Jag börjar min första arbetsvecka efter semestern med en sedvanlig ”Historielandsvecka” ute på området. I år är jag på återbesök i Hackåsgården där jag en gång startade min bana på Jamtli och där vi hade oerhört roligt då vi uppfann tidsresan som koncept och utarbetade olika teman. Att vara tillbaka här och fara på nya tidsresor med alla fantasifulla och glada barn känns jätte-kul!

Välkommen du också! I dag kommer det att bli stor dramatik på tidsresan kl 14 för då vet jag att mor Sofia kommer att föda barn…

Gick förbi kiosken på Macken idag och kunde inte låta bli att fotografera deras snygga glassprislista. Den är ny men designen är hämtat från 1961 tror jag och jag gillar den verkligen.
Glass är en sak väcker många minnen och man kan helt klart tala om att det finns en väl utbredd glassnostalgi. För mig finns inte riktigt den nostalgin men visst har jag vissa minnen av glass.
I början av 70-talet fanns det ingen större glass än Storstrut, den kostade mer än veckopengen och var jättestor.
Då man är liten kan mycket verka större än då man blir äldre i och för sig. Jag minns exempelvis då jag upplevde min första Super Star hamburgare. Det var en kompis som skulle köpa en och visa, den var stor som en pizza sa han. Nu var detta visserligen i slutet av 70-talet, innan pizzorna blev stora som bussrattar, men nog överdrev han lite även om hamburgaren såg stor ut. Den avnjöts med endast peppar och salt i kyrkparken av alla ställen.
Nåja, tillbaka till Storstruten. En dag nån gång 71-72 skulle en dam bjuda mig och en kompis från lekparken på var sin Storstrut, vilken köptes i en kiosk på Regementsgatan. Tillbaka vid lekparken tappade jag naturligtvis min glass i sanden, så där det nyss varit toppat med choklad fanns nu bara ett centimetertjockt lager sand. Vilken olycka, att köpa en ny glass för 1:65 var det inte tal om utan damen tag fram sin kam ur väskan och skrapade bort sanden hjälpligt. Än idag kan jag förnimma blandningen av glass och sand i munnen, tvi f..n på ren svenska.
Då jag tänker på det så har jag nog inte köpt så många storstrutar sen dess, kanske beroende av den sandtoppade struten den där sommardagen i lekparken. Så det kan bli.
Nu är i alla fall mitt bloggande slut för denna gång och snart är det semester. Ska kanske fira med en glass, finns det fortfarande Strorstrut?
Med en småtöntig men ack så vacker ABBAvideo säger jag tack för denna gång.

Sen kanske tio år tillbaka brukar Jamtli gästas av Jämtlands Fältartilleri några dagar varje sommar. Det är en förening som sysslar med militärkulturhistoria (svårt ord).
De senaste åren har medlemmar ur Föreningen Beredskapstid förstärkt och militärhistorian har passande förlagts till P-A-torpet där året är 1942. Så Mikael Anderssons bild på mig speglar väl ganska bra hur det brukar se ut där nere.
Aktiviteterna skiftar år från år men nåt som alltid är med är kokvagnen. Med hjälp av den lagar man mat åt hungriga soldater eller nyfikna besökare.
Jag har stått vid kokvagnen ett otal gånger på de mest skiftande platser de senaste 15 åren. Det har serverats korv, gulaschsoppa, varm saft, kaffe och naturligvis ärtsoppa.
Att rycka ut med kokvagnen utan ärtsoppa, det är farligt det, risk för militärhistorisk förnedring enligt många. För av nån för mig helt okänd anledning tror 99,9% av människosläktet att militären bara äter ärtsoppa. De få gånger ärtsoppan saknas så påpekas det ganska snart och ofta. Denna ärtsoppa förföljer oss militärhistoriker. Vart än vi är på övning så serveras det ärtsoppa. Nu gillar jag ärtsoppa så det gör ingenting men man har ätit annat inom försvaret, tro mig.
Men i morgon är det torsdag så då finns det ärtsoppa i kokvagnen. Det finns nog kvar även på fredag och lördag för den som vill smaka.
Och förresten, det går bra även om ni inte har ransoneringskupong.

Att ha en målbild är bra i varje projekt, här är en av mina.
Bilden är tagen i mitten av 20-talet och föreställer som ni ser en man vid en buss. Bussen är byggd på en T-Ford. Just därför är det en utmärkt målbild då en del av min tid består i att försöka renovera en liknande buss vilken förhoppningsvis blir klar till nästa sommar för er alla att åka i på Jamtli.
Bussen på bilden tillhörde Bohmans Buss som drev de första stadsbussarna i Östersund. De flesta bussarna är borta för länge sen men nån har överlevt till våra dagar.
Jemtlands veteranbilsklubb förvaltar bland annat en förföriskt vacker blå/vit skapelse från 1928. Om lyckan står oss bi kommer även Jamtli kunna stoltsera med något liknande framöver.
Jamtlis buss hittades inbyggd i en sommarstuga för ca 20 år sedan. Där hade den stått sen i början av 30-talet men nu, för 20 år sen alltså, inköptes bussen av Jamtli.
Bussen byggdes av bröderna Bohman 1922 på deras bakgård i Östersund och gick som stadsbuss i 4 år. Efter en mindre ombyggnad kom den sen att trafikera sträckan Östersund-Hackås för att tas ur trafik 1928 då den kördes till en riktig långtidsparkering som varade i 80 år då jag och ett gäng veteranbilstokiga karlar bärgade ekipaget. Efter det har det gått sakta men ganska säkert framåt. Karossen renoveras ute på Optand, just i sommar publikt för den som vill titta. Ram eller chassie som det heter kommer även det få en översyn. För tillfället arbetar vi på en lösning att förutom T-Fordens kraftpaket på 25 hästkrafter koppla till en elmotor, främst med tanke på turer som ska företas inne på Jamtli. Här är det dagtid en hastighetsbegränsning på typ 10 km/h och i de låga farterna är en elmotor med sin jämna gång idealisk. När man sen vill sträcka ut och öka farten till kanske 30 km/h ute på landsvägen kör man i stället med den regulgära motorn.
Men visst vore kul att kunna visa upp ett miljövänligt alternativ i form av en Fordbuss från 1922.

Häromdan ledde mig ett ärende till Macken på Jamtli. Sekunden efter öppnat dörren sköljs man över av Mackens dofter och minnen. Och visst, det kan erkännas, få är de ställen där jag trivs lika bra som i denna lilla byggnad speglande 1956.
Mackmiljön på Jamtli öppnade sommaren 2003. Jag hade fördelen att vara med i bygget som började ett halvår tidigare. Min uppgift var att lista ut hur det skulle se ut och fixa det kort sagt.
Dert mesta av mitt jobb lades på själva mackbyggnaden vilken är en av fyra byggnader.
Som tänkt förlaga fanns en Shellmack i Vigge vilken idag endast existerar i minnet och på några få fotografier. Lyckligtvis hittade jag gamla Shell i Kaxås vilken som ganska orörd var till god hjälp då jag och en byggnadsantikvarie var där en vacker men smällkall februaridag och mätte, fotograferade, tog färgprover och listade ut vilken profil dörrkarmarna hade.
Fiffigt nog såg många Shellstationer likadana ut för 55 år sen. Husen byggde på ungefär samma ritning och inredningens alla prylar verkar också beställts centralt.
I Kaxås fanns stora delar av hyllsystemet kvar, tillverkat av Sparring, idag kallat Elfa.
Hyllskenorna var i en svagt ljusbrun färg vilken visade sig vara svår att hitta. Jag hittade en grå variant. Samma grå Sparringsystem såg jag senare i filmen "Mannekäng i rött" från 1958 så jag hamnade nog ganska rätt i alla fall.
Så förflöt sen den våren. Jag besökte massvis med gamla Shellmackar och pratade med gamla anställda, i sakletandets tjänst ringde jag hundratals samtal vilka framåt maj månad burit frukt på så vis att det faktiskt började se ut som det en gång gjort. Kassadisk, bensinpumpar, oljebar, massor av prylar, burkar och allting annat kom tillsammans att bilda den miljö som jag tycker är så hemtrevlig, om man nu kan kalla en bensinstation hemtrevlig. Vissa saker hittade jag aldrig, det som grämer mig är avsaknaden av en korrekt smörjoljetabell och ett juste däckställ av märket Goodyear, men det kanske dyker upp vad tiden lider.
Nåja, då väl invigningen var i antågande hölls det på att fixas in i sista stund. Av nån anledning skulle jag flytta en del av oljebaren, en stor burk innehållande 20 liter olja. På några få sekunder var olyckan framme. Klantigt nog hade jag vid själva upplyftandet kommit åt kranen och öppnat den. Det är ingen liten kran heller, utan genom det 2 tum grova röret pumpades under ett tiotal sekunder litervis av olja SAE 40 över mina byxor och ner på golvet. Det blev ett grisigt arbete att städa upp vill jag lova men det positiva var att både mina byxor och mackgolvet fick en bra patina, nåt som annars brukar ta nåt år. Kanske är det också den oljan som hjälpt till med trivselkänslan. Så gå dit och trivs du med.

Dagens video. Screentest med Elvis för Hollywood april 56

Ibland erbjuder arbetet små sidopår som leder till roliga uppdrag. För några veckor sen blev jag tillfrågad om att delta på en fotografering uppe i Klintaberg, det ligger vid Valsjöbyn för den som inte vet.
Klintaberg är en försvarsanläggning från andra världskriget med bunkrar och skyttegravar i ett finurligt system avsett att stoppa tyska trupper vid ett eventuellt invasionsförsök.
Dessa bunkersystem finns lite här och var i landet, bl.a för visning vid Fjällmuseet i Funäsdalen. Nu erbjuder alltså även Klintaberg liknande upplevelser för den som är i trakten. Visningar onsdag och söndag om jag är rätt informerad.
Nåja, tillbaka till fotograferingen. Vi packade in oss och en hel del rekvisita, det är museispråk för prylar, i bilen och susade upp mot norska gränsen. Väl på plats blev det en välkommen kopp kaffe innan fotograferingen tog vid. Fotograf MiQ drog med mig och Anton genom grustag, branta trappor, mörka bunkrar och skyttegravar. Idag fick jag se bilderna och det blev riktigt bra. Så nu blir jag lite sugen att åka upp och se utställningen i sin helhet.
Så på plats i lingonriset på bilden iförd hjälm m/21 och uniform m/39 jag och den stilige furir Anton.

Stilig är också Robert Taylor i dagens klipp från Dimmornas bro. Få bär upp en uniform lika bra som han. Tillsammans med Vivien Leigh i en av förra seklets mest tårdrypande kärleksfilmer. Så mörkläggning påbjudes, helskärmsläge och höj ljudet.

Trevlig helg

Mannen på taket på bilden härintill är Carl Åslund, min morfar. Taket han står på finns i Kvittsle, tomtbeteckningen är Utgård men för mig har det aldrig hetat nåt annat än Slöke. Lite lustigt namn egentligen och inte vet jag varifrån det härstammar heller. Vi har i alla fall en liten stuga just här, byggd 1945.
Stugan har varit befriad från modernisering, ett gasolkök ställdes in 1962, det är väl allt. Mumma för nostalgiker alltså.
Bilden är tagen på 50-talets slut och morfar är runt 50 år gammal. Fritidsklädd efter dåtidens mått. Skidmössa, skjorta med slips, ylletröja och gummistövlar. Perfekt klädsel helt enkelt för hjortronplockning, hans favorit, eller takreparationer. Vad han gör däruppe är svårt att sia om, lagar skorstenen kanske (klicka för större bild).
Idag har jag tillbringat min halvlediga dag på samma tak. Taket är belagt med en svart knottrig tjärpapp där det knottriga skimrar i en vackert grön färg. Nu grusades den grönskimrande upplevelsen av takets dåliga skick. Sprickor här och var och stora bitar fattades så masoniten, detta underbara material, som finns under pappen ligger i dagen.
Så var det inte vid senaste takbesöket förra året så förfallet har gått obarmhärtigt fort. Naturligtvis hade vatten runnit in så stugans annars så hemtrevliga doft blandades med mögelstank från några nu både blöta och mögliga bäddtäcken, vackert blommiga och samtida med stugan. Få kanske bryr sig om gamla bäddtäcken men för mig känns det hårt. Tyvärr är dom bortom all räddning så det blir slutstation återvinningen. Synd synd.
Mitt i sängtäckssaknaden måste ett nytt tak införskaffas. Plåttak? Kanske, om jag hittar den där gammeldagsa silverfärgade pannplåten, nåt som känns lite 50-tal och passar stugans stil. Men vad finns den i för bredder och längder? Här är goda råd dyra, jag måste nog fixa läckan innan nästa skyfall.
Varför finns det inte en byggnadsantikvarie när man behöver en? Jo, klockan är efter 19 i och för sig. Lite smådeppad har jag suttit och bläddrat i Centrum för byggnadsvård katalog vilken inte alls handlar om pannplåt från förra seklets mitt, tyvärr men föga förvånande.
Men så kom jag på; Orginal är bäst, kanske ska jag helt enkelt lägga på ett nytt lager tjärpapp. Det kan vara den bästa lösningen, jag får försöka hitta en byggnadsantikvarie i morgon, och nog bör det hålla minst lika länge som det tak morfar gick omkring på den där dagen för 50 år sen.

Idag en bonusvideo. Debbie Reynolds sjunger förföriskt vackert från 1957

Trots ledig dag från Historieland hade jag nåt ärende ut till Teknikland i Optand. Väl där passade jag på att gå runt lite och leta uppslag för en bloggtext. Lite undanskymt,längst in i utställningen om Lottakåren hittade jag mitt uppslag, gömt bakom en rullgardin. Rullgardinen dolde ännu en rullgardin, en gardin av ovanligt slag dock. Den är nämligen full med minnen av Svenska Frivilligkåren.
Då är vi tillbaka till 1939 och Sovjetunionen och Tyskland har en pakt som enkelt sätt går ut på att den ene inte ska bry sig om vilka länder den andre ockuperar. Tyskland härjade på i västeuropa medan Sovjet höll sig åt öst. I slutet på november 1939 var det Finlands tur att bli angripet och det som idag kallas det Finska vinterkriget var ett faktum.
På Finlands sida stred ett stort antal svenskar, de flesta tillhörde den ovan nämda frivilligkåren. 12 075 personer, varav 725 norrmän,ingick i kåren, 8 260 var på plats på slagfälten och ett 30-tal stupade. Vinterkriget var lyckligtvis över redan i mars 1940.
Väldigt många av de frivilliga åkte tåg norrut genom Sverige på väg till Finland och samma väg tillbaka igen. Tågen stannade som oftast till i Bräcke där Lottakåren stod för marketenteri och utspisning.
Som nåt slags tack och adjö lämnade många nån liten souvenir till Lottorna. Det är alltså dessa souvenirer som finns uppsatta på rullgardinen. Många små lappar med skrivna hälsningar, ölettiketter, spårvagnsbiljetter, matkuponger, knappar, nyckelringar, ja rullgardinens 2 kvadratmeter är fyllda av minnen från alla dessa män som av olika anledningar offrar sig för Finland sak. Manskapet i kåren var en brokig blandning av folk. Många saknade militär utbildning övehuvudtaget. Det är jorbrukare och kontorsanställda, studerande och industriarbetare. De yngsta är knappt myndiga och den äldste 66 år. Huvudparten kom från Stockholm men hela landet är representerat, 2 % kom från Jämtland, 7 % från Skåne exempelvis.
Sverige har ju varit forskonat gällande döda i krig de sista 200 åren, i andra länder är det inte samma sak. Förra vintern var jag på Imperial War Museum i London. Där var åldersfördelningen än mer varierad än i frivilligkåren, allt från barn till gamla, många skolbarn, lika många män som kvinnor och verkligen massor av folk, jag som trodde att vi bara skulle vara medelålders män där.. Det tog mig nån minut att komma på varför.
I England har nog alla minst en släkting som dött i nåt krig så deras koppling till krigets historia är annorlunda än vår, kriget berör alla. Sen kom jag på en sak till, lite mer skrämmande, dom har inte bara en krigisk historia utan kanske även en krigisk framtid, det är deras vardag. I ett land som varit med i alla krig de sista 1000 åren är väl inte det en konstig inställning i och för sig. Just då var det skönt att vara svensk.
Nog om det, tillbaka till Teknikland. För er som inte varit där, åk ut och dra upp rullgardinen till en del av historien.

Så här mitt i sommaren arbetar jag på Historieland, i år på Oscar Olssons fotoateljé. Tanken är att besökaren ska komma och fotografera sig i tidstypisk outfit från 1895. Från starten 2001 har över 2000 sällskap, mestadels familjer, besökt oss och blivit förevigade.
Oscar Olsson är ingen fantasifigur utan han bodde och verkade i Östersund runt förra sekelskiftet. Då, 1895, var han en typisk Östersundare, kommen från Skåne 1884, 5 år efter att järnvägen anlänt. För så var det, inom en tjugoårsperiod från 1879 fördubblades innevånarna i Östersund och järnvägen var både bildligt och fysiskt det som ledde inflyttningen. Runt 1895 var över hälften av stadsborna Östersundare i första generationen, så även Oscar Olsson. Han verkar funnit sig väl för bara nåt år efter ankomsten hade han egen ateljé och familj. Han var med i ett par ordenssällskap och tjänade ganska bra.
Det som gjort honom lite känd är alla de tusentals fotografier han lämnat efter sig. Vi som har släkt i Jämtland kan läsa hans namn på många av dom små kartongpåklistrade bilder som ofta finns i äldre fotoalbum. Han fotograferade inte bara människor utan också gärna landskap, landsbygd och stad. Många av hans bilder finns kvar för oss att njuta av hos Föreningen Gamla Östersund och på Jamtli.
Vi kan ta en titt på en bild (klicka på bilden så blir den större), tagen utanför hans atelje på Residensgränd för kanske 110 år sen. Med sin kamera fångar fotografen knappt en sekund av en tid som flytt, morgonljuset som letar sig ner mellan husen och människor som ser ut att ha spring i steget.
Residensgränd är idag avgränsad på mitten av ett hotell så den är lite svår att följa, men om jag står där Oscar tog bilden står jag ca 10 meter in på gården bakom Storsjöteatern, bakom mig finns nu en parkering.
I huset överst till höger ser vi ateljen, observera skyltskåpen med alla fotografier. Här ligger idag en kinarestaurang. På andra sidan där damen med väskan går syns Grand Hotell, idag hade samma dam gått tätt intill teaterns brunröda tegelfasad. Lite längre ner ser vi två män på väg åt olika håll längst Storgatan. Och visst är det en hund som står och nosar vid Hoverbergska gården. Flankerad av björkar, sirliga lyktstolpar och låga träbyggnader letar sig gatan ner till Storsjön. Nåt årtionde tidigare rann här en bäck, Stadsbäcken. Men här har det blivit moderna tider. Bäcken rinner nedgrävd i gatan, lykstolparna skvallrar om elektrisitet och tittar man noga ser man telefontrådar på husen. Oscar Olsson var 1895 en av stans ca 340 telefonabonnenter, han hade kostat på och hade även Rikstelefonabonnemang och telefonnummer 232 om jag minns rätt.
Idag är det mesta på bilden skattat åt förgängelsen. Fotoateljén revs 1958, Grand och Hoverbergska försvann under saneringarna på 1970-talet. Så stående på samma plats idag ses mest tegel och betong, så är vår tid.
Oscar Olssons tid finns dock kvar på tusentals fotografier, och vem vet, nåt av dem kanske ligger i din byrålåda....

Så var jag bloggvikarie igen. Jag, Henric Tungström, anställd som museipedagog som mest av allt jobbar med nästa års 1970-tal. Det kommer säkert bli bråda tider för om 11 månader öppnas Jamtlis 70-talsområde, det har nog ingen bloggläsare missat.
Själv har jag under vintern inte försökt missa att besöka området minst en gång i veckan för att se hur det fortlöper med byggandet. Då vintern blev till vår började den vita tegelvillan växa upp ur jorden.
Många stunder har jag stått där och försökt föreställa mig nästa sommar då man står på trädgårdens nyplanterade gräs. Det kan vara lite svårt då gräsmattan just nu mest består av jord och sten. Lika svårt är att förnimma den skugga garagets östra sida kommer svalka med under varma sommardagar då man står och mekar med moppen. Men låt oss ändå försöka med hjälp av bilden här intill.
Bilden är tagen i villans nordvästa hörn, i vardgsrummet. Här är vi omringad av en sobert grön medaljongtapet, mitt framför oss står en mörk bokhylla med TV och barskåp. I soffan sitter pappa Sven-Olof och läser i blåvedlampans sken.
Rakt under oss ligger gillestugan. För min generation en mardröm i furu påspädd med en fondtapet föreställande en lövskog.
I rummet brevid bor Micke 15 år. Det rummet känns lite farligt men samtidigt spännande med sina sammetsaffischer och sin ölburkssamling. Vi går inte in utan tar trappan upp, mitt på bildens vänstra långvägg. Genom spaljén ses mamma Birgitta gå omkring på korkoplastmattan på väg in i badrummen som ligger bortanför vardagsrummet. I nästa rum bor Mattias. Här får det lov att vara lite stökigt ibland med hjälp av leksaker, Kalle Ankatidningar eller vad nu en 5-åring stökar till med. Om vi fortsatt till nästa rum, i bildens bortre högra hörn, hade vi hamnat i föräldrasovrummet, dominerandes av en dubbelsäng, ett rum väl inslaget i ännu en medaljongtapet, den här är röd. Men vi vänder helt om och går tillbaka mot kameran, lite till vänster, mot nordost. Här bor syrran, Lotta 13 år. Då hon inte är på ridskolan sitter hon och henner kompis mest på sängens virkade överkast och läser tjejtidingar och lyssnar på kassettband. Just nu, för hundrade gången, ABBA....

Ett nytillskott bland Jamtlis lekmiljöer (invigdes förra sommaren) är Barnens Energilek. Här kan barn och vuxna leka och förstå hur produktion och konsumtion av energi hänger ihop. Det är riktigt kul! Anläggningen fungerar både för den som bara vill springa dit och veva på vindkraftverket, medan den mer ambitiösa kan upptäcka att allt faktiskt hänger samman i ett system. Ju mer energi besökaren producerar, t ex genom vindkraftverket eller vattenhjulet, desto mer energi finns att använda till den lilla grävskopan eller tvättmaskinen och radion i det lilla bostadshuset! Samarbete krävs och vi ser många föräldrar veva för glatta livet med barnen skrikande bredvid - veva! veva!

Det finns flera anledningar för Jamtli att arbeta med ett tema som energi. Teknikhistoria är ett tacksamt område att skapa lekaktiviteter kring som både ger fysisk aktivitet, men även förståelse för "hur det funkar". Men anläggningen motiveras såklart även av att energifrågan är så oerhört aktuell för alla.
I maj kom 19 skolklasser (åk 6) från Östersunds kommun till Jamtli och deltog i ett program vi kallar Energikampen. Med hjälp av rollspel i 1700-talet, lek i lekmiljön och historiska tillbakablickar ville vi med programmet ge eleverna inspiration att tänka kring energi och framtiden. Vi förbrukar faktiskt mer än vi har! En aha-upplevelse för flera av eleverna som deltog. Jag vill tro att Jamtlis lekmiljö på ett roligt sätt kan bidra till ökad medvetenhet kring energifrågor - och kanske nya kreativa lösningar!

Med detta avslutar jag min korta bloggperiod och tar semester! Färgburkarna väntar hemma, huset ska målas och i morse spöregnade det! Kanske måste jag sätta mig på glasverandan med en bok i stället....
Nästa vecka tar min kollega Henric Tungström över stafettpinnen.

Trevlig sommar!

Här kommer ett tips för den som vill ha både mat och upplevelse till lunch! Jamtli "serverar" en nyhet i år. Varje dag, med jämna mellanrum, dyker det upp rollspelande aktörer bland lunchgästerna på Restaurang Hov. Här är det 40-tal som gäller.
Jag slank in idag och fick möta småbrukaren Sture Zetterström och hans bror Ragnar Lindgren som sjöng, spelade och gav oss en känsla av beredskapstid. Vi fick t ex veta allt vi behöver om ransoneringskuponger och annat matnyttigt!
Kul! Och de har goda hamburgare....

Vad skulle Jamtli göra utan alla feriearbetande ungdomar?? Jag gick runt och pratade med några av dem idag och blev återigen påmind om vilken viktig insats de gör! Förutom alla viktiga arbetsuppgifter och sysslor som bli utförda så bidrar ferieungdomarna till att aktörsskaran blir varierad åldersmässigt. I de historiska miljöerna möter man vuxna aktörer, pensionärer som deltar på sin lediga tid, barn som deltar som Barn för en dag, men också ungdomar! Man möter dem som drängar och pigor i gårdarna, som försäljare på marknadstorget eller på Trafikskolan, där de lär besökande barn trafikregler i 50-talstappning! Man möter dem också i receptionen, caféet och butiken, eller ute i parkarbetet.
Genom Östersunds kommun anställs ca 200 ungdomar på Jamtli i sommar. Vi skulle inte klara oss utan alla er!

I många år har vi saknat publika toaletter för våra besökare vid Hackåsgården, inte minst med tanke på Öppna Förskolan. I år har detta blivit verklighet! När bidrag till detta skulle sökas visade det sig vara mer fördelaktigt att bygga ett helt hus, så vips fick vi dessutom en ateljé/skapande verkstad på köpet! Huset ramar in Hackåsgårdens lekmiljö på ett fint sätt tycker jag.

Ateljén kommer användas i olika sammanhang, inte minst för skolklasser, men även som förstärkningslokal när Hackåsgården inte räcker till för alla besökare till Öppna Förskolan.

I sommar fungerar ateljén som en plats där barn kan prova gammeldags kläder. Det finns både pojk- och flickkläder anno 1895 i olika storlekar. Kläderna kan lånas en stund medan man leker i Hackåsgårdens lekmiljöer.
OBS! Klädprovningen ska inte blandas inte ihop med aktiviteten Barn för en dag! Då tillbringar man en hel dag på Jamtli som barn i någon av de historiska miljöerna. Till detta bokar man en plats i förväg. Se info på hemsidan.

Jag blir lika glad varje gång jag går runt på Historieland och inser att konceptet "vi låtsas att vi är i historien" fungerar så bra oavsett vilken typ av besökare det gäller! Nu när Historieland funnits i nästan 25 år vet besökarna redan när de kommer vad det handlar om. Från början hände det faktiskt att vi fick förklara oss inför undrande besökare som trodde att de hamnat i ett privat (om än gammalmodigt) hem...! Nu deltar man spontant och gärna! Idag när jag gick en runda på området såg jag besökare som räfsade hö, slog med lie, sjöng av hjärtats lust i kyrkan och hjälpte till att linda det nyfödda flickebarnet i Hackåsgården. Att göra saker tillsammans får faktiskt en extra dimension när det s a s sker i historisk förklädnad!

Vi hade en byggnadsvårdsdag för personalen i början av juni då vi bl a målade två av Jamtlis byggnader (se blogg 8 juni). Då fick vi en skön kommentar från ett barn som precis bekräftar det vi försöker göra på Historieland.
Barnet frågade: -Vad gör ni?
Vi svarade glatt: -Vi målar!
-Varför då, frågade barnet.
-För att det ska bli fint, svarade vi stolta.
-Ja ha, sa barnet besviket, men då ser det ju nytt ut. Jamtli ska väl vara gammalt?
På pricken, tycker jag!

Juli är här! Semestermånad!
Just på grund av semestrar så är vi faktiskt tre personer från Avd. för Gestaltning och Lärande som delar på bloggen den här månaden. Jag som inleder med 1:a veckan heter Malin Bäckström. Jag är Sektionsledare för Pedagogiska sektionen, vilket innebär planering och samordning av Jamtlis pedagogiska verksamhet. Det handlar om allt ifrån bred besöksverksamhet som Öppna Förskolan och skolprogram, till olika projekt med inriktning på lärande. Jag har varit med här på Jamtli ett tag! Jag gjorde min första sommar som aktör på Historieland 1987....

Det blir Historieland i fokus under min bloggvecka! Säsongen är nu i full gång sedan en vecka tillbaka. En höjdare värd att uppmärksamma den här veckan är ett större rollspel - Fattigauktion anno 1824 - som genomfördes i onsdags! Att man höll fattigauktion kan ses som en del av den tidens socialtjänst, ett sätt att ta hand om fattiga barn, gamla och sjuka inom socknen. Den utauktionerade togs om hand av den som bjöd lägst vid auktionen, dvs den som krävde minst ersättning för att ta hand om personen. Hur tillvaron blev för den utauktionerade kunde säkert variera... Systemet upphörde 1918.

Kan man över huvud taget, på ett trovärdigt sätt, åskådliggöra ett så allvarligt ämne som fattigvård bland turistande, pick-nickande besökare i sommarvärmen? Ja, det vill jag hävda att Jamtlis aktörer klarade! Rolltolkningarna var både tydliga och gripande. Man blev berörd av att höra dessa både godhjärtade eller hårdföra bönder som köpslog. Jag rös när de stackars hjonen fördes bort. En känsla av ovisshet - vad händer med dem nu?? En eloge till alla inblandade tycker jag!

Nästa större rollspel blir den 14 juli med kyrktagning vid Jamtlis nya kyrka.

/Malin Bäckström