Nu är kalkmilan färdigbränd och igår var jag och Thore Andersson på stiftet i Oviken och plockade i de brända kalkstenarna i täta lockringsfat. Man vill nämligen undvika att luft och vatten gör att den kemiska processen sätter igång som förvandlar den brända kalken till släckt kalk. Det är faktiskt rätt mystiskt. Man doppar en sten i vatten en liten stund och så lägger man den på marken och väntar. Efter några minuter börjar det ryka och fräsa och stenen faller långsamt itu och blir till pulver. Vi testade med en sten och det gick alldeles utmärkt som ni ser på bilden.

Släcka kalken ska vi göra när det blir Ovikenveckan. Från måndag till torsdag under vecka 27 är det visning av bland annat kalksläckning kl. 11 varje dag.

Och med detta var det dags för mig att säga adjö. Vi ses kanske på kyrkans invigning eller under Ovikenveckan!

En byggnad målad med falurödfärg är bland det mest svenska man kan tänka sig. Den är nästan en del av naturen, den liksom smälter in i landskapet. Det var under 1900-talet som rödfärgen blev gemene mans färg. På 1700-talet var rödfärgen en statussymbol och användes främst bland de högre stånden. Kyrkan var inget undantag.

I kyrkoräkenskaper från 1700-talet kan man hitta anteckningar om att man köpt rödfärg men det är inte alltid det står vad den använts till. Ovikens gamla kyrka är ett exempel. Vid den stora ombyggnaden 1756-1763 köptes rödfärg och vitriol men det framgår inte vart den användes. Troligen var det till kyrktaket och klockstapeln.

Håsjö gamla kyrka är ett annat exempel. 1762 köptes 5 lispund 13 marker rödkrita. Det motsvarar ungefär 48 kg pigment. Samma år köptes också massor av spik. I visitationsprotokollet från 1768 kan man läsa att kyrkan sedan senaste visitationen blivit brädslagen och rödfärgad. Det måste ha blivit en markant skillnad i jämförelse med det gråa timret.

Man kunde också blanda rödfärg och tjära. Så gjorde man t.ex. när Frösö klockstapel rödfärgades 1794. I räkenskaperna har man tagit upp en halv tunna tjära, 1/4 tunna rågmjöl, 8,5 kg vitriol och 8,5 kg rödfärg och urin från åtskilliga ställen.

Man blir lätt lite nördig av att sitta och läsa arkivhandlingar, jag vet. Men jag tycker att det är fantastiskt vilken möda våra förfäder lade ner på att göra sina hus fina!

Igår fylldes Jamtlis för första gången av förväntansfulla besökare. Det var härligt att se att alla fick plats i bänkarna. Efter att ha lyssnat på Henrik och mig i ungefär 40 minuter hade de fortfarande inte alltför ont i baken. Innan man började bygga om kyrkornas bänkar under 1900-talet och göra dem mer bekväma så var bänksitsarna oftast smala och bänkryggarna raka. Det gjorde att det fick plats fler bänkar i kyrkan och kanske förhindrade det också en och annan från att somna. Vi har inte fuskat på Jamtli, bänkarna i kyrkan är byggda precis efter originalet i Håsjö.

Vi hade bjudit in alla bidragsgivare och sponsorer till en förhandstitt på kyrkan. De fíck se en exposé av bilder från bygget och prova på att hyvla till en bänk för vapenhuset för hand, under Tomas och Anders överinseende. Det gick inget vidare så vi får nog fortsätta hyvlingen på invigningsdagen så att bänken blir klar. Sen var det middag på Hov och Henrik avslutade med att hålla tacktal till alla närvarande.

Igår byggdes och tändes för första gången på mycket länge en kalkugn i Jämtland. Mer korrekt är förresten att säga kalkmila för det är ingen fast ugn som har byggts upp utan en fältugn av sten som man sedan bränner. Den senaste kalkmila som jag känner till att man brände var på 1980-talet i Råndalen i Härjedalen.

Kanske kan det gå att återuppta denna gamla tradition här i Jämtland precis som man gjort på Gotland. Vi får väl se hur resultatet blir först. Det gick iallafall bra att bygga upp milan och att få upp eld. Men det small som pistolskott när kalkstenen sprack inne i stenhögen så det är bara att hoppas att den inte rasar. På bilden ser ni stiftsingenjör Thore Andersson som eldar. Kalkmilan ska nu eldas för fullt i åtminstone tre dygn så den som är intresserad kan komma förbi Ovikens nya kyrka under veckan.

Jag sitter hemskt mycket framför min dator och skriver. Men som tur är får jag också vara ute i både länet och på friluftsmuseiområdet och ägna mig åt byggnader. Och även byggnadsantikvarier kan ibland göra en hantverksinsats. På vårmarknaden spikade jag några spån på vapenhusets tak och yxade till dom innan. Genast kände jag av min musarmbåge och idag har jag väldig träningsvärk. Det är tur att man kan skylla på ovanan. Jag var bättre på att adoptera bort spik. 20 stycken blev det innan lördagen var slut.

Det blir ett otroligt vackert mönster med de kluvna spånen. Det är ett helt annat liv i ett tak som är lagt med kluvna spån i jämförelse med sågade. Träets naturliga fibrer bevaras och skapar en levande yta. Eller hur?

Intensiv förberedelse inför Jamtlis vårmarknad pågår. Det är omkring 110 utställare i år, rekord! I egenskap av projektledare för Jamtlis kyrkbygge kommer jag att finnas nere vid kyrkan under helgen. Tomas och Anders kommer att spika spån på vapenhusets tak. Ta den sista chansen att adoptera en spik och bli inskriven i kyrkans adoptionsbok! Om vädret tillåter kanske det blir lite tjärning också.

Och vid Hammerdalsgården kan man få vägledning om hur man renoverar fönster. Vid Hammerdalsgården sitter även Wiggo Schultz och täljer på träsniderierna till predikstolen. På bilden ser ni en av apostlarna som är färdig. Välkommen på lördag och söndag!

Den som har luktat på tjära vet att det luktar ganska mycket. Och det är faktiskt så att ett sätt att ta reda på en tjäras kvalitet är att lukta på den. Men då måste man ha en hel del erfarenhet förstås.

Idag var vi ett helt gäng på Jamtli som ägnade oss åt att titta, lukta, känna på och stryka tjära (jag tror inte att någon smakade på den). Under målarmästare Per Halvarssons ledning fick vi veta mer om denna komplicerade värld. Tjära används i stor mängd på kyrkor och klockstaplar av trä och är därför av stort intresse för byggnadsantikvarier och hantverkare som värnar om gamla hantverksmetoder och material.

Men det är inte lätt att värna om när det idag inte utvinns någon tjära i Sverige, annat än på ideel basis. Det har visat sig att i princip all tjära som säljs i Sverige är gjord i Kina. Det gör det rätt svårt att kolla tillverkningssättet och kvaliteterna. Vad är det egentligen man får i sin köpta dunk med dalbränd tjära? Vi har konstaterat att det är en hel värld att utforska här och hoppas att fortsättning följer i denna följetong.

Gamla fönster är vanligtvis gjorda av väldigt bra virke. De kan ha stått utan färg och kitt i hundra år och ändå vara kärnfriska. Låt er inte övertalas att byta fönster på era hus! Det kan räcka med kitt och färg för att få ordning på det som ser skamfilat ut. Ibland måste trädetaljer bytas men det finns hantverkare som är specialister på sådant. Det kan vara ett väldigt slöseri med pengar att byta ut fönstren mot nya som inte alls håller samma kvalitet.

Idag har jag t.ex. sett ett mycket gammalt fönster lagas i Alsen. Två rutor hade gått sönder men ägaren hade gammalt glas kvar i lager. Och av trävirket var det enda som behövde bytas pluggarna som håller ihop trädelarna. Fönstret sitter på ett härbre som håller på och restaureras av två timmermän, Jerker och Lasse.

Och på lördag och söndag går det bra att komma till Jamtlis vårmarknad och lära sig lite om hur man själv renoverar sina fönster. Kom förbi Hammerdalsgården!

När jag var 8 år bodde jag med mina föräldrar och min syster i några månader i en pensionärslägenhet. Eller rättare sagt, i två pensionärslägenheter. Vi skulle byta bostad med pappas faster och behövde någonstans att bo medan flyttarna ordnades. Det var rätt spännande. Vi hade sovrum i en lägenhet och kök och vardagsrum i den andra. Man fick gå över en korridor mellan lägenhetsdörrarna. På en kulle utanför stod ett rymdskepp. Fast pappa hävdade att det var vattentornet.

Under våren har jag lärt mig att pensionärslägenheter började byggas efter 1938 i Sverige. Det var ett led i den stora insatsen för att förbättra bostadsstandarden i Sverige. De första typritningarna publicerades i en statlig offentlig utredning 1938. En lagom storlek för pensionärsbostaden var ett rum med kokvrå eller ett rum och kök. Vi bodde i två rum med kokvrå vad jag kan minnas. Måste nog gå dit och titta när jag kommer till Östervåla nästa gång.

Nu har jag varit ute i två dagar och tittat på jämtländsk kalksten i alla de former. Jamtli deltar nämligen i ett projekt där det ska brännas en kalkugn. Bränningen kommer att äga rum i Oviken under vecka 21 så jag kommer att rapportera mer om detta.

Traditionen att bränna kalk som sedan använts till att göra kalkbruk är lång i Jämtland. De äldsta byggnader som vi känner till där kalkbruk har använts för murning och putsning är de medeltida stenkyrkorna från 1100-talet såsom Norderön, Frösön och Hackås. Kalkstenen brändes genom att man murade upp en fältugn av kalkstenar med eldningsgångar där man sedan eldade med ved. Det finns gamla bilder från 1920-talet när bränning av fältugnar pågår. Men efter det upphörde traditionen och tillverkningen blev industrialiserad. Det finns därför inte så många att fråga om hur man ska göra. Men som tur är finns det flera obrända kalkugnar kvar ute i de jämtländska skogarna. När vi ska bygga upp kalkugnen i Oviken har vi alltså flera förlagor att titta på. Till exempel den i Bjärme som ni ser på bilden.

Att bygga en kopia av en kyrkan från slutet av 1600-talet är inte så enkelt som att man bygger en kopia. Det uppstår massor av frågor när man står där framför originalet. Vilka material hade de tillgång till, vilka verktyg, vilka hjälpmedel, vilken kompetens? Hur gjorde och tänkte de? Kan vi ens komma i närheten av att förstå det? Sen finns det massor av saker som de inte hade som vi har idag. El tillexempel. Man kan undra hur lång tid det skulle ha tagit om vi hade byggt Jamtlis kyrka utan att använda el och maskiner drivna med bensin och diesel. Och hur mörkt det blir i kyrkan utan el...

Det är maj!
Och jag har så många spännande projekt på gång att jag helt glömt att det är min tur att blogga. Jamtlis kyrka ska snart invigas, en kalkugn ska brännas i Oviken och de offentliga byggnaderna i Föllinge och Stugun ska noggrant beskrivas innan månaden är slut. Flera av de projekt som jag har jobbat med i åratal är äntligen inne på målrakan. Det är byggnader det handlar om. Undertecknad jobbar som byggnadsantikvarie på Jamtli. Och är van att skriva långa byråkrattexter så ni får säga till om det blir för tråkigt. Jag tänkte iallafall att jag skulle skriva lite om hus, fula som fina. Ett hus som blivit väldigt, väldigt fint enligt min mening är Jamtlis kyrka. Jag är stolt över att få vara projektledare för detta fantastiska bygge!