I morgon bitti 06.35 flyger jag till Malmö med några arbetskamrater. Kolleger från hela Norden samlas för att konferera på temat "Museerna i ett nytt klimat". Med det menas både att kulturarvssektorn ska jobba mera med miljöfrågor, men också att museerna måste ställa om till ett nytt mentalt klimat "för att möta de förändringar som pågår i samhället", som arrangörerna skriver. Jag vet inte precis vilka förändringar de menar, men det klarnar väl i slutet av veckan.
Det finns mycket intressant i programmet, men de här seminarierna ska i alla fall jag gå på: "Att mäta kvalitet", "Museerna som tillväxtpotential" och "Nationell museipolitik i den nordiska länderna". Och förstås den inledande stordiskussionen om museerna som en plats för experiment och informationsspridning i klimatfrågor.
Förutom det ska det bli underbart att träffa bekantingar från andra museer, andas vårluft och sova på hotell.

Ibland blir man riktigt sugen på att vara riktigt bra på något riktigt speciellt. Expert. Den Som Vet Mest. Världens grymmaste på något.
Känslan stiger som björksav varje gång jag till exempel ser triumfer som Helena Jonssons fenomenala hemkamning av världscupen i skidskytte. Vilken känsla det måste vara!
Men de flesta av oss är en annan sort: vi har många olika intressen och plikter, vi har lite dålig karaktär eller är inte tillräckligt motiverade.
Jag undrar vad som skiljer de riktigt hängivna från oss andra? Är det upptäckten av en viss talang? Eller är det som med de äventyrslystna, att det finns en särskild gen eller signalsubstans som gör att man drivs mot det extrema?

Nu är det söndag kväll och familjen är hemkommen från en tredagars i Gräftåvallen. Vi har åkt längdskidor, dragit pulka och grillat korv. På lördagen kom min arbetskamrat Anna upp med sin familj, mycket trevligt! De sammanlagt tre barnen i åldrarna 2-9 var obegripligt snälla hela helgen, om än lite väl pigga på lördagskvällen.
Vad mig anbelangar kan den här vintern få hålla på ett par veckor till. Jag kommer alltid igång med längdåkningen så sent. Varför är det så? Hela januari och februari tittar skidorna på mig med förebrående blickar. Sedan, i mars, inser jag plötsligt att längdåkning är suveränt skönt, meditativt och utmanande. Ibland är man bra trög.

Det ska bli en cirkulationsplats på Rådhusgatan i jämnhöjd med Jamtli. Tillsammans med kommunen håller vi nu på att planera en utsmyckning som kan ha historisk koppling och markera att man som trafikant är på väg att köra in i länets huvudstad.
Vår planeringsgrupp spann loss med förslag att till exempel bygga upp en fäbodvall mitt i rondellen, eller kanske ett gigantiskt jämtlandsskåp. Men det förslag som kommunen och vi går vidare med nu är två figurer ur Överhogdalsbonaderna.
Vad tycker ni?

I går kväll spelade världsmusikgruppen Mynta på Restaurang Hov. 90 pers njöt av en världsbra spelning och åt världsgod mat.
Bilden har jag fått låna av min arbetskamrat Bitte som var på plats och fick uppleva allt det roliga.

Här sitter vi och planerar sommaren. Alla tittar mot filmduken för att se en hysterisk road movie som visar hur Jeanette och Krister åkte till Järvsö för att reka inför den stora sommarutställningen. Jag ska inte avslöja för mycket om innehållet i utställningen, men jag kan säga så mycket som att den ska heta "Världens bästa konst" och handla om vad som egentligen gör ett konstverk till en världssensation.
Konst är temat för hela sommarsäsongen, så även de som jobbar med Jamtli Historieland var med på mötet. När ni kommer i sommar kanske ni möts av en kringvandrande gårdsmålare, eller får ert porträtt målat av en talangfull ung konstnär. Vi vet inte riktigt ännu, det är därför vi möts och pratar.

I dag och i morgon har Jamtli introduktionsdagar för nyanställd personal. Under två dagar får de gå runt och hälsa på hos de olika avdelningarna och matas med information och kaffe.
Jag tycker att introduktionsdagarna är en av de mer lyckade sakerna vi gör, internt alltså. För det första lär man känna alla de andra som också är nya, man blir en egen liten grupp som går tvärs igenom alla avdelningar och sektioner. För det andra får man ganska omedelbart veta vad museet som helhet gör. Vi är ju trots allt 120 stycken och jobbar i olika byggnader och med olika saker. För det tredje är det så viktigt att alla anställda har ett hum om vad Jamtli gör, så att de kan svara på frågor från människor de möter, här på museet eller privat.
Jag tycker nästan att man borde få gå om introduktionsdagarna efter ett antal år, ungefär som jag tycker att folk borde få ta om körkortet med jämna mellanrum.

När äter du semlor?
Jag har mött många som stolt meddelar att de minsann inte smakar semlor förrän på fettisdagen. Sedan mumsar de en gräddbulle varje tisdag fram till påsk.
I själva verket är det ju tvärtom; under den katolska tiden skulle man kalasa dagarna fram till fettisdagen och sedan hålla en ganska låg matprofil fram till påsk. Fastan, you know. Det är alltså mer historiskt korrekt att äta en fettisdagsbulle FÖRE fettisdagen än efter.
Man kan invända att den katolska tiden (och därmed också de katolska faste-reglerna) tog slut för femhundra år sedan och att vi nu för tiden frossar när vi vill. Och det är en alldeles riktig slutsats. Men faktum är att trots att vi blev protestanter på 1500-talet så var det fortfarande på 1800-talet så, att man levde ett lite mer stilla liv under fastan. Om man exempelvis var tvungen att gifta sig just då, var kalasen lite mer återhållsamma och kanske avstod man spelmansmusiken.
Om du tycker att sånt här är intressant kan du komma och lyssna på mitt påskföredrag som jag håller på torsdag den 26 mars i Rentzhogsalen på Jamtli. Tiden är 13.00.

I natt drömde jag att vårt hus höll på att falla isär. Alltså verkligen, att väggarna var på väg utåt och hela konstruktionen var på väg att kollapsa. När jag kom in i vardagsrummet hade golvplankorna börjat glappa så att man såg rakt ner i källaren. Drömtydning, någon?
Men huset står kvar, och vi har till och med haft besök i det i dag. Arbetskamraten Rose-Marie kom förbi och lekte lite med dottern. Huset har också stått pall för bakning, jag har gjort havrebaguetter och torplyckor (småkakor med rågmjöl och vanilj).
Nu ska jag åka skidor och fundera över vad som egentligen är rätt och fel i den stora, internationella Tingeling-konflikten. Var det rätt av Sverige att skoja med Ryssland i melodifestival-finalen? Överreagerade Ryssland? Är det Sveriges uppgift att lära Ryssland självdistans? Och var det smart av Sverige att förolämpa värden av den euro-finalen, precis innan vi ska dit?

Åh, titta vad glad jag blir när jag får läsa högt ur ett nummer av Solvikingen, Are Waerlands månadstidning under åren 1940-1944. Jag höll ju en lunchföreläsning i dag om Ares liv och historiebruk. Tolv personer dök upp, vilket borgade för en mycket familjär stämning. Efter exakt 23 minuter dök mina föreläsningsrosor på kinderna upp, precis som de brukar. Det är när jag blir lite exhalterad som blodkärlen vidgas. Om ni tittar noga så ser ni dem här.

Det är inte lätt att placera hus. Här står Sören, Anders, Sten och K-G (och jag, men jag syns ju inte) och funderar på hur Daggtorpet och dess ladugård ska stå. De ska ju stå i vinkel med varandra så att en gårdsplan bildas, men det finns många varianter på temat. Huset vänt med ingången mot sjön? Huset och ladugården med gårdsplanen upp mot backen, så att besökarna törs gå in på tunet? Närmare eller längre bort ifrån Lillhärdalsgården, som skymtar i bakgrunden? På samma sida eller ömse sidor om den väg som går förbi? Uuuuh. Jag vet vad jag tycker, men vi ska vara överens både med byggnadsantikvarier, rollspelare och I5:s kamratförening innan grundstenarna placeras ut.

I dag fyller min mormor 95 år. Bilden är från ifjol, när hon alltså fyllde 94. Hon ser ungefär likadan ut nu. Barnet, som råkar vara mitt, är dock dubbelt så gammalt nu som då.
Kvinnorna i min släkt blir gamla som gatan utan att bli dementa. Det är mycket lovande.
Mormor är ofta bekymrad över tillståndet i världen. Det har blivit så våldsamt tycker hon.
- Tänk att du tycker det, du som varit med om två världskrig? brukar jag säga.
- Äh, inte märkte jag nåt av dom inte, säger mormor.
Mormor har varit piga hos patron på Graninge bruk och gjort två amerikaresor. Hon är den coolaste 95-åring jag känner, möjligtvis med undantag för gammelmorbror Ivar, som också är 95 och gillar att gå på dans.

Svenska Akademiens ordlista, trettonde upplagan, har försetts med ett antal nya ord som dykt upp i svenskan. Några exempel är antioxidant, fildelning, homoäktenskap, långlördag, nakenchock, pigavdrag, spamfilter och stavgång.
Som kulturhistoriker är man dock lika intresserad av vilka ord som försvinner ur listan. Ord som inte används så ofta åker nämligen ut.
Vissa av orden vet man knappt vad de betyder - eller kan någon av er förklara anisettbutelj, catguttråd, paradiskost eller ym?
Andra kasserade ord kommer man att sakna: krångelbytta, raffel, tjyvstreck, onduleringstång, dandyelegans.
Och så finns det ord som gärna får utgå: eunuckröst, hjordmänniska, hottentottstam, svenskmannaheder.
Att läsa listorna över nyord och strukna ord väcker också samhällspolitiska funderingar. Ett av nyorden är ju som sagt pigavdrag. Samtidigt stryks ordet pigsyssla. Vad ska alla avdragsgilla pigor göra nu?

I dag lockade jag över Johan Palm och hans son Vilgot på lite lunch i Jamtli Kafé. Johan, som förut hette Jonsson i efternamn, har varit avdelningschef för Vård & Samlingar på Jamtli. Nu har han fått jobbet som kultursekreterare i Östersunds kommun, efter den närmast legendariska Margareta Stålhandske.
Vi avhandlade allt möjligt i en salig röra: kulturutredningen, Storsjöbadet, kommunbudgeten, dagis, chefsstilar, pendling, vardagslivet. Usch, vad jag saknar Johan som arbetskamrat, han är en riktig klippa ska ni veta!
Vilgot var för övrigt världens snällaste 16-månadersbarn och sällskapade med oss hela lunchen, endast sysselsatt med mat och en boll.

Jamtli Förlag ger ut så där en 5, 6, 7, 8 böcker per år. Vilka det ska bli, avgörs vid möten som kallas redaktionsråd. Där ingår inte bara förlaget utan också till exempel landsantikvarien Henrik Zipsane, längst till vänster på bilden, och 1:e antikvarien Ove Hemmendorff i mitten. Kvinnan med den ståtliga lejonmanen är Lena Ljungkvist, förlagets grafiska formgivare, och längst till höger ser ni profilerna av forskningschefen Anna Hansen och mig själv.
Om du har ett manus som du tycker borde passa Jamtli Förlags utgivning - lite historia, kultur, Jämtland, Härjedalen, samer... - så kan du skicka in det för bedömning. Det underlättar om du redan också har hittat några bidragspengar ur fonder eller dylikt. Förlaget har inga pengar att riska utan måste vara ganska säkra på att ha kostnaderna täckta innan de ger ut något. Forskningsfonder är våra bästa vänner, om jag säger så.

Värt att notera från dagens museiledningsmöte:
- Fjällmuseet i Funäsdalen håller möjligtvis på att omvandlas till ett aktiebolag.
- På torsdag sätter vi ut pinnarna som markerar var Daggtorpet ska stå, soldattorpet som ska flyttas från I5 till Jamtli nedanför Tingshuset. I5:s kamratförening har donerat torpet och samtidigt skrivit på ett "adoptionskontrakt" som innebär att vi ska sköta om torpet tillsammans.
- Vi har skickat ut Jamtlis första nyhetsbrev (ungefär 10 år efter alla andra, jag vet, men innehållet blev å andra sidan väldigt genomtänkt) till 1600 mottagare.
- Sanslösa 26 skolklasser kommer att besöka Jamtli den här veckan.
För att glädja mina kamrater i museiledningen hade jag bakat limekola-rutor. Åtta av nio tackade ja, den nionde går på GI.

I fredags blev jag uppringd av en man i Stockholmsområdet. Han var något så ovanligt som en aktiv Waerlandist. Han var 41 år gammal och hade levt enligt Are Waerlands hälsoregler de senaste 24, alltså sedan han var 17 år gammal. Kosten inkluderade den klassiska kruskan och surmjölken, sov gjorde han utomhus på sin balkong.
För mig har ju Waerland-rörelsen bara varit något jag mött i arkiv och gulnade tidningsklipp, så att plötsligt ha en livs levande entusiast på tråden var nästan overkligt.
För er som aldrig sett Are Waeland bjuder jag på en liten bild: Are Waerland vid 60 års ålder "under ett inandningsmoment" på en strand i Alassio 1936 (bilden är tagen ur hans bok "Vår urgrund, vikingatidens livssyn" från 1937).

Nu har jag kollat på SVT Play. Exakt så här säger Malena Ernman, 59.46 in i sändningen:
"Melodifestivalen gör satt man kommer hem hos folk och plockar dom liksom. Åjamenar det sitter nån i Kiruna som aldrig vart utanför dörren kanske och tycker att ´Öööööh, fin låt´, så."
Kan någon förklara det för mig?
Säger hon "aldrig vart utanför dörren" när hon egentligen menar "aldrig varit på operan"?
Jag som tyckte att Malena Ernman var så cool. Klockan 20.59 i går kväll var det slut med det.

Nu är omröstningen på www.barnsemester.se avslutad! 70 000 barnfamiljer har tyckt till om de bästa resmålen för barn. Jamtli kom trea i kategorin Bästa museum för barnfamiljer. Naturhistoriska vann, följt av Tekniska.
Jag är inte lika glad över vår tredjeplats som störloppsåkaren Hans Olsson över sin (d v s jag är inte så rörd att det stockar sig i halsen och intervjun måste avbrytas) men lite glada är vi allt!
Tack alla ni som röstade!

Veckans Affärer har utsett Eva Swartz, som höll i Kulturutredningen, till Sveriges 122:a mäktigaste kvinna. Beskrivningen av henne ger mig ingen ro. Det står så här: "Ledde kulturutredningen om vars syfte var att skapa debatt, har lyckats med bravur. Kanske ligger det i kulturens natur, att inte komma överens, måntro."
Vad i hela helsike menar de med det?
Ska vi snacka bråk, tror jag inte att näringslivet står kulturen efter. Jag säger bara några dagsaktuella nyckelord: Carnegie, Saab-GM, Annika Falkengren.
Annika Falkengren är för övrigt på plats 2 i Veckans Affärers lista över mäktigaste kvinnor. Hör här: "Genom att avstå från sin bonus visar hon sitt ledarskap." Moa-ha-ha! Innan ens nästa nummer av VA har hunnit komma ut är ledarskapet kört i botten. (Istället för bonus såg ju Falkengren till att höja den fasta lönen, från 7 till 9 miljoner kr/år, enligt DN.)
Kulturen har inga bonusar och väldigt få sjusiffriga årslöner. Däremot vill man gärna ha drägliga politiska ramar att jobba utifrån. Är det något att göra sig lustig över?

Holocaust by bullets är en utställning som just nu visas på Forum för levande historia i Stockholm. Utställningen handlar om de 1,5 miljoner ukrainska judar som sköts mellan 1941 och 1944. På bilden sitter en man med några sekunder kvar att leva. De döda kropparna hamnade i massgravar. För att spara tid kunde judarna tvingas ner i massgraven och skjutas liggande på redan döda kroppar. Den metoden kallades för "Sardinenpackung".
Man orkar nästan inte läsa sånt här, ändå är det just det man måste göra. Forum för levande historia har som sitt enda och viktiga uppdrag att påminna oss om förvridna, förfärliga delar av historien. Nu har Forum varit på besök i Östersund med fyra av sina 28 medarbetare och träffat bland annat oss på Jamtli. Kanske kan vi hitta på något tillsammans. Andra världskriget var närvarande i Jämtland också. Vad skulle du vilja veta mer om?

Tron på mänskligheten går ner för någon sekund när man ser att kanal 5:s nya program Wipeout sågs av 925 000 tittare, ett rekord i kanalens historia. Wipeout är ett lekprogram där pseudokändisar ska trilla på stora gummibollar och landa i vatten, alt. bli bortkörda med ambulans. På kanalens hemsida lockar PR-makarna med följande text: "Kolla in kändisarna på Wipeout-banan! BILDEXTRA: Färjan-Håkan, Bingo och spy-Eva dränkta i lera."
Jag försöker verkligen att hålla mig från att gradera nöjen; det spelar mig ingen roll om folk piggar upp sig med att titta på ett lekprogram eller stryker sig över hakan framför en tavla på Nationalmuseum.
Vad jag undrar är: är detta ett tecken i tiden? På vad i så fall? Lågkonjan?

I dag åkte jag, familjen och byggnadsantikvarien/kompisen Christina Persson till Storhogna. Där befann sig nämligen doktoranden/kompisen Marie Ulväng med familj. Det blåste små, stingande snöspikar och männen var krassliga, så större delen av sällskapet var kvar med småttingarna och byggde snögrottor vid själva stugan.
Jag och Christina åkte däremot upp på kalfjället på längdskidor. Ett kort motlut, sen var vi uppe på flacken. Och synen som mötte oss gav oss båda två samma bild i huvudet: det såg ut som när någon på film plötsligt börjar drömma. Det var helt, helt vitt; marken, luften, himlen. Allt flöt ihop. Vi såg bara 7-8 röda kryss framåt, sedan hade lika gärna Sankte Per kunnat stå vid det nionde; det var underbart estetiskt. Vi åkte en stund in i det vita och vände sen tillbaka med is i håret. Väder är bra underbart ibland.

I dag har jag varit i Stockholm på blixtvisit. Henrik Zipsane (Jamtlis chef), Eva Sjögren (Landsarkivets i Östersund chef) och jag har träffat Kulturrådet och pratat om saker som NCK:s framtid och Kulturutredningens effekter på svenskt museiliv. Rättare sagt: Henrik och Eva har pratat, jag har lyssnat och lärt. Trots att jag har jobbat på Jamtli i 11 år och under flera år varit informationschef med plikt att kunna lite om det mesta, så känner man sig som värsta nybörjaren ibland. Jag har till exempel inte läst och djupanalyserat Kulturutredningens dryga 900 sidor; det har Henrik. Jag har inte heller koll på EU:s alla möjliga program; det har Henrik. Finansieringsfrågor, maktstrukturer, taktik för att komma dit man vill i Kultur-Sverige; Henrik. Man blir imponerad och lite matt.
I morgon är det dock dags för min egen paradgren: att med få men väl valda och lockande ord berätta om Jamtli (jag tror med fokus på Överhogdalsbonaderna), på engelska, inför rullande kameror. Belgisk TV kommer och filmar och bryr sig inte ett dugg om att det är lördag :-)
Men det gör inget, då får jag ett tillfälle att passera gymet på vägen hem.
Nu är det däremot fredag kväll, vinglaset är fyllt och jag ska gå ner och välja en bra fredagsfilm. Trevlig helg!

Just nu planerar vi nationaldagsfirandet på Jamtli. Det arrangeras ihop med Östersunds kommun, äger rum utomhus och kan innehålla egentligen vad som helst. Så nu frågar jag dig: vad vill du göra den 6 juni 2009? Vad vill du uppleva? Flagghyllningar? Tal? Världskultur? Pannkakstårtor? Rave? Hemslöjd? Trollkarlar? Rollspel med Gustav Vasa? Skriv kommentarer här eller maila mig direkt!

Sportlovsaktiviteterna på Jamtli har i år tema Storsjöodjuret. Man kan hugga ett odjur i is på Tingskullen, eller pyssla ihop ett odjur i papper på Hackåsgården.
Fatima från Sollefteå är i Östersund på sportlov med sin familj. Jag tycker att hon har gjort ett så fint odjur, med rosetter av silkespapper i underbara färger.
I morgon fredag är sista dagen att delta i Jamtlis Sportlovskul. Passa på du också!

Under Jamtli Vinterland har vi lunchföredrag på Restaurang Hov. Varje tisdag, onsdag och torsdag pratar en antikvarie om ett intressant ämne. Man får kunskap och mat för 110 kronor.
I dag berättade byggnadsantikvarien Christina Persson om hur man rekonstruerar en 1600-talskyrka. Det är inte lätt, men Christina är faktiskt projektledare för ett seriöst försök. Jamtli timrar ju just nu upp en kopia av Håsjö gamla kyrka.
Alla lunchföreläsningar hittar du i en pdf på www.jamtli.com:s förstasida. Den 19 mars pratar jag själv. Ämnet: Are Waerland, förstås. Jag ska dricka min kalk [med linfröavkok] i botten.

I dag åt jag lunch med biträdande länsantikvarien Ola Hanneryd, som förutom att ha full koll på länets kulturmiljöer också är hängiven filmälskare och föreståndare för Folkets Bio i Östersund.
Lunchens mest gripande ögonblick var när Ola berättade den sanslösa historien om hur han för någon månad sedan fick träffa både Sickan Carlsson och Annalisa Ericson i deras respektive hem, höra Sickan sjunga tre av sina mest kända örhängen och dansa några charleston-steg framför Annalisas granskande blickar. Goda saker ska hända goda människor, och att Ola fick skaka hand med dessa två damer var nästan för bra för att vara sant.
Vi bjuder på en liten mobilbild av Ola och Annalisa, framför en oljemålning föreställande Annalisa, hemma hos Annalisa.

Nu har Kjell Hansens och Jonas Frykmans bok om attityder kring sjukskrivningar kommit. "I ohälsans tid" heter verket som är beställt av två andra verk, Försäkringskassan och Riksförsäkringsverket. De vill veta varför ohälsotalen i norra Sverige är högre än de är i södra. Svaret blir att invånarna i undersökta Gislaved har hög arbetsmoral präglad av kristna värderingar, medan Strömsund befolkas av människor som känner sig bortglömda av Stor-Sverige och därför anser sig ha rätt till bidrag.
De reaktioner som boken väcker i Jämtland är lätta att förstå. Hur kul är det att bli utpekade som de som inte vill jobba? Ilskan tar Hansen och Frykman som ett tecken på att de har rätt: "Reaktionerna på den tolkning som vi lyft fram visade på riktigheten i våra analyser".
Så här tycker jag: Jag tror att det kan ligga något i att sjukskrivning och arbetslöshet är mindre stigmatiserande i områden där många är drabbade. (Jag tycker till och med att det är sunt att man törs åka och handla mjölk eller delta i ett föreningsmöte fastän man har ont i ryggen.)
Det jag inte gillar med Hansen och Frykmans resonemang är dikotomin, den absoluta uppdelningen av verkligheten i två uteslutande delar. Såsom man är i Strömsund är man inte i Gislaved och tvärtom. Det är en svart-vit syn som jag inte tror på.
Jag gillar heller inte att de två etnologernas studie grundar sig på intervjuer med kommunala tjänstemän. Det blir ett källkritiskt problem att de inte har intervjuat de sjukskrivna själva. Om de hade gjort det, kanske de också hade upptäckt att alla sjukskrivna inte resonerar likadant - vare sig i Strömsund eller Gislaved.

Jamtli är nominerat till utmärkelsen Bästa barnmuseum av hemsidan barnsemester.se!
Om du har den minsta känsla av att Jamtli är ett kul ställe för barn och barnfamiljer kan du väl ge oss din röst.
För övrigt kan jag rekommendera våra sportlovsaktiviteter som just har dragit igång. Det finns massor att göra både inne och ute, så om vädret svajar kan du hoppa emellan. Hela programmet finns som pdf på www.jamtli.com:s förstasida.
Men först:

Varje morgon är det samma sak. 7.55 sitter jag och kör de sista kilometrarna fram till jobbet, och så blir det land- och sjöväder på P1. "Nu", tänker jag, "ska jag höra vad det blir för väder!".
Jag lyssnar så snällt på södra och västra Götaland och inre Svealand. Sen slår öronen av. Det nästa jag hör är alltid norra Bottenviken och Kvarken. Jag missar alltså ALLTID södra Norrlands inland och fjälltrakter, där jag själv råkar befinna mig.
Bor jag i fel del av landet, rent koncentrationsmässigt? Orkar hjärnan inte mer än 2.30 innan den behöver en mikropaus?
Om någon har ett tips på hur jag ska kunna uppfatta det där förgrömmade vädret så skriv det här, genast.

Hela familjen sitter bänkad framför Vasaloppet, till och med tvååringen som vid åsynen av tätklungan imponerat utbrast: "Åker skidor, fort!".
Ett långkok med lamm står på spisen, och så fort buljongen är silad så sticker vi in till premiären av Jamtli Vinterland. Jag är så nyfiken på "Skapa din egen historia"-utställningen som öppnar i dag, och så vill jag testa lite vinterlekar och fika i Café Slalom.
Efter det åker vi hem och käkar grytmiddag med salsa verde.
En maxad vintersöndag!
Vad gör du i dag?