Sjukskrivningskultur

Nu har Kjell Hansens och Jonas Frykmans bok om attityder kring sjukskrivningar kommit. "I ohälsans tid" heter verket som är beställt av två andra verk, Försäkringskassan och Riksförsäkringsverket. De vill veta varför ohälsotalen i norra Sverige är högre än de är i södra. Svaret blir att invånarna i undersökta Gislaved har hög arbetsmoral präglad av kristna värderingar, medan Strömsund befolkas av människor som känner sig bortglömda av Stor-Sverige och därför anser sig ha rätt till bidrag.
De reaktioner som boken väcker i Jämtland är lätta att förstå. Hur kul är det att bli utpekade som de som inte vill jobba? Ilskan tar Hansen och Frykman som ett tecken på att de har rätt: "Reaktionerna på den tolkning som vi lyft fram visade på riktigheten i våra analyser".
Så här tycker jag: Jag tror att det kan ligga något i att sjukskrivning och arbetslöshet är mindre stigmatiserande i områden där många är drabbade. (Jag tycker till och med att det är sunt att man törs åka och handla mjölk eller delta i ett föreningsmöte fastän man har ont i ryggen.)
Det jag inte gillar med Hansen och Frykmans resonemang är dikotomin, den absoluta uppdelningen av verkligheten i två uteslutande delar. Såsom man är i Strömsund är man inte i Gislaved och tvärtom. Det är en svart-vit syn som jag inte tror på.
Jag gillar heller inte att de två etnologernas studie grundar sig på intervjuer med kommunala tjänstemän. Det blir ett källkritiskt problem att de inte har intervjuat de sjukskrivna själva. Om de hade gjort det, kanske de också hade upptäckt att alla sjukskrivna inte resonerar likadant - vare sig i Strömsund eller Gislaved.