Snart är det OS

Jag älskar OS.
Allra mest älskar jag all historia kring OS. Allt från de antika grekernas atlettävlingar (fatta att de drog igång 776 FÖRE Kr!) till dagens megaarrangemang.
Jag älskar att spelen inte bara är spel. De är prestation, men de är också symbolik och politik.
Minns hur USA och Sovjet bojkottade varandras OS under kalla kriget. Hur palestinska Svarta september dödade elva idrottare ur den israeliska truppen under OS i München 1972. Eller hur Juan Carlos blev hemskickad från Mexiko-OS 1968 efter att på prispallen ha höjt näven för färgades rättigheter i USA.
I prestationsväg har väl alla sina personliga favoritminnen. Mina är när Carolina Klüft hade lekstuga i sjukamp i Aten-OS 2004, och när Michael Johnson slog rekord och tog guld på 200 m i OS i Atlanta 1996. Jag hade aldrig sett någon springa som han, som ett lokomotiv.
Men mest älskar jag nog invigningarna. Världens största spektakel. För vad gör man, när pengar inte är ett problem? När man har en obegränsad budget att göra något oförglömligt, storslaget för. Vad GÖR man då? Det är den ultimata utmaningen för fantasin. Och det är en högtidsstund att se vad de har hittat på.