Vet hut!

Den här boken har vi hemma. Den är bra den. Men något märklig. Magisk...?
Här finns nämligen de mest träffande berättelser om den "typiska" 1-åringen, 2-åringen och så vidare. Varje gång man tycker att man upptäckt något nytt hos sitt barn går man dit och slår upp adekvat åldersbeskrivning och så inser man att det är något som varenda unge gör.
I ett historiskt perspektiv blir det här svindlande. Om man utgår ifrån att alla 1-åringar tycker om att samla och stoppa ner pryttlar i lådor, alla 2-åringar vill stapla grejor ovanpå varandra, alla 3-åringar är "trotsiga" som ett led i att skapa sina egna jag, alla 4-åringar leker rollekar et c... så borde det ju alltid ha varit så.
Hur funkade egentligen trotsåldern i ett bondehem på 1700-talet? Vad staplade stenåldersungarna? Hur bemötte vikingaföräldrarna syskonavund?
Jag vägrar att tro att allt hanterades med smisk och hårda tag. I så fall skulle ju alla ha blivit psykosociala vrak som vuxna. Föräldrarna måste ha haft förståelse och tålamod förr också. Eller vad tror ni?