Haxängsdansen

Vi avslutar spökhelgen med sägnen om Haxängsdansen, en blodig tilldragelse någongång i ett obestämt förflutet.
Det var på den tiden Haxäng var en oskiftad rad av sammanbyggda gårdar längs en bygata, med portar mellan varje hus. På nätterna stängdes portarna och bygatan blev en ogenomtränglig fästning.
Nu var det någon av nätterna mellan jul och nyår, när ungdomarna hade ställt till bjudningsdans. Spelmännen från Oviken hade stampat igång och svetten började bryta fram över leende ansikten. Då knackade plötsligt en främling på porten, en same ("lappgubbe" i uppteckningen från 1950) som sökte nattlogi.
- Här finns inte plats för något patrask ikväll, här ska dansas som aldrig förr! skrek sonen i gården och visade främlingen på dörren.
- Jaså, ska ni här dansa - då ska ni få dansa! sa mannen och försvann.
I gården fortsatten festen vildare och vildare, och ungdomarna upptäckte snart att de inte styrde över sina egna kroppar. Fötter började blöda, skratten byttes mot tårar och skrik. I tre dagar och tre nätter pågick vansinnesdansen, tills någon i byn hann upp samen och bad honom bryta förtrollningen.
- Jaså, har de dansat sig nöjda nu? Då må det vara slut, sa han, och i samma ögonblick var dansen över.
Jag tänker på många olika saker när jag läser den här historien. För det första förstås att den säger något om vilka fördomar om samer som fanns hos bondebefolkningen på - gissningsvis - 1800-talet. För det andra att historien ju påminner om Hårgasägnen, där djävulen spelar fiol tills ungdomarna dansar ihjäl sig. Om det finns någon koppling mellan de två motiven, är sägnen om Haxängsdansen en regelrätt demonisering av samerna som folkgrupp.
Men det finns ju något annat i berättelsen också - en sensmoral som manar till försiktighet och samarbete. Om ungdomarna inte hade avvisat samen, hade ju allt gått väl.
Hur tänker ni?