En riktig Östersundare

Så här mitt i sommaren arbetar jag på Historieland, i år på Oscar Olssons fotoateljé. Tanken är att besökaren ska komma och fotografera sig i tidstypisk outfit från 1895. Från starten 2001 har över 2000 sällskap, mestadels familjer, besökt oss och blivit förevigade.
Oscar Olsson är ingen fantasifigur utan han bodde och verkade i Östersund runt förra sekelskiftet. Då, 1895, var han en typisk Östersundare, kommen från Skåne 1884, 5 år efter att järnvägen anlänt. För så var det, inom en tjugoårsperiod från 1879 fördubblades innevånarna i Östersund och järnvägen var både bildligt och fysiskt det som ledde inflyttningen. Runt 1895 var över hälften av stadsborna Östersundare i första generationen, så även Oscar Olsson. Han verkar funnit sig väl för bara nåt år efter ankomsten hade han egen ateljé och familj. Han var med i ett par ordenssällskap och tjänade ganska bra.
Det som gjort honom lite känd är alla de tusentals fotografier han lämnat efter sig. Vi som har släkt i Jämtland kan läsa hans namn på många av dom små kartongpåklistrade bilder som ofta finns i äldre fotoalbum. Han fotograferade inte bara människor utan också gärna landskap, landsbygd och stad. Många av hans bilder finns kvar för oss att njuta av hos Föreningen Gamla Östersund och på Jamtli.
Vi kan ta en titt på en bild (klicka på bilden så blir den större), tagen utanför hans atelje på Residensgränd för kanske 110 år sen. Med sin kamera fångar fotografen knappt en sekund av en tid som flytt, morgonljuset som letar sig ner mellan husen och människor som ser ut att ha spring i steget.
Residensgränd är idag avgränsad på mitten av ett hotell så den är lite svår att följa, men om jag står där Oscar tog bilden står jag ca 10 meter in på gården bakom Storsjöteatern, bakom mig finns nu en parkering.
I huset överst till höger ser vi ateljen, observera skyltskåpen med alla fotografier. Här ligger idag en kinarestaurang. På andra sidan där damen med väskan går syns Grand Hotell, idag hade samma dam gått tätt intill teaterns brunröda tegelfasad. Lite längre ner ser vi två män på väg åt olika håll längst Storgatan. Och visst är det en hund som står och nosar vid Hoverbergska gården. Flankerad av björkar, sirliga lyktstolpar och låga träbyggnader letar sig gatan ner till Storsjön. Nåt årtionde tidigare rann här en bäck, Stadsbäcken. Men här har det blivit moderna tider. Bäcken rinner nedgrävd i gatan, lykstolparna skvallrar om elektrisitet och tittar man noga ser man telefontrådar på husen. Oscar Olsson var 1895 en av stans ca 340 telefonabonnenter, han hade kostat på och hade även Rikstelefonabonnemang och telefonnummer 232 om jag minns rätt.
Idag är det mesta på bilden skattat åt förgängelsen. Fotoateljén revs 1958, Grand och Hoverbergska försvann under saneringarna på 1970-talet. Så stående på samma plats idag ses mest tegel och betong, så är vår tid.
Oscar Olssons tid finns dock kvar på tusentals fotografier, och vem vet, nåt av dem kanske ligger i din byrålåda....