Innan avfärd, en reflektion

Vissa saker hänger sig kvar, som den intressanta diskussion jag hörde i förra veckan om privata konsthallar och museer i P1:s Kulturnytt. Flera enskilda initiativ har tagits i Sverige under de senaste decennierna, t.ex. Bonniers konsthall, Magasin 3 och nu senast byggmästaren Sven Harry Karlssons konstmuseum. Som kulturministern säger i programmet finns det mycket pengar i Sverige, men, vill jag poängtera, konst handlar inte i första hand om pengar. Konst är symboliskt kapital. Det finns genom historien otaliga exempel på affärsmän och företagare som använt sitt ekonomiska kapital för att köpa och/eller stödja konst. Det är en inte helt ovanlig strategi för att skaffa sig kulturellt kapital, prestige i också kulturkretsar. Thorstein Veblen skrev redan år 1899 om detta, om än i något andra termer. Det var i många fall så kallade self-made businessmen som i Amerika vid förra sekelskiftet ägnade sig åt vad man kan kalla ett storsamlande av konst och de hade ofta anställda konstexperter som kunde fungera både som rådgivare och direkt svara för konstinköpen. Deras kulturella kapital var ringa, desto större var deras vilja att spendera pengar. Veblen beskriver det som conspicuous consumption, iögonenfallande konsumtion som gott översätts med begreppet skrytkonsumtion. Bland dessa miljonärer kom det egna museet på modet. Där det i Kulturnytt diskuterades huruvida privata museer också blir monument över upphovsmannen, var det en självklarhet för en amerikan som Henry Clay Frick, grundaren av The Frick Collection i New York, som sagt att: ”I want this collection to be my monument”. Och Andrew Mellon, vars samling utgör kärnan i National Gallery i Washington, menade att varje människa ”wants to connect his life with something he thinks eternal”. Ett museum svarar väl mot evighetstanken och mina funderingar fortsätter.

Nu är det dags att stänga av datorn. Väskan är packad, passet är med och strax lyfter jag i planet mot Bryssel för möte inom EARLALL (mer om det imorgon).