Sista natten med gänget

Så är oktober snart till ända och också min tid som bloggvikarie, så detta får bli mina slutord.
Projektet "På flykt" tog slut i veckan. 953 elever har i år deltagit i vårt program där flyktingfrågor är i centrum. Men nu, efter fyra/fem veckor är avskedsmiddagen äten och lokalerna utstädade. En period på en månad där man träffat vissa kollegor varje dag, kollegor man kanske inte möter innan det är nytt år och nytt projekt kanske. Lite tomt känns det allt.
Då en intensiv period tar slut kan det kännas tomt. Under mina 20 år i Arnljotspelen har jag lärt mig att det kan gå från 100 till 0 med en obarmhärtig smäll, det tar slut några timmar efter sista föreställningen. Flera år har jag återvänt till spelplatsen efter några dagar bara för att få uppleva den spökstadslika känslan i en plats som är som nyss men utan liv. Otömda kaffemuggar här och där, repetitionsscheman och plakat om avslutningsfest fladdrandes i vinden på anslagstavlan, nåt glömt klädesplagg på bänken vid eldstaden. Precis som nyss men livlöst. Det är en kuslig känsla hur snabbt liv kan bli till tystnad.
Efter en historielandssommar tar det också ett tag att bli avprogramerad, speciellt om man jobbat i miljöer där man pratar lite annorlunda. Fotograf Olsson från 1895 är en sån figur som gärna klänger sig fast hos mig. Då han möter den moderna världen kan det bli lite lustigt, exempelvis på ICA, frågande kassörskan (med ganska hög röst).
-Goddag fröken, Jo, jag undrar, fröken, för ni kåldolmar, fröken?
- Ehh frysta eller?
-Ja precis fröken, det är ju utmärkt fröken. Om fröken ursäktar så undrar jag om fröken kan ta hand om mina varor en stund, då jag ämnar hämta kåldolmarna. På återseende då fröken.
Inte undligt folk tror man är knäpp. Nån gång i september brukar historielandssommaren vara slut även mentalt och man är lika försiktig och fåordig som de flesta andra i matkön.

Som slutkapitel här tänke jag berätta om när 70-talet tog slut, för mig alltså.
Det var inte 1979-12-31. Nej, jag minns det tydligt, det var tidigt på natten den 13 december 1981. Jag hade vara på en luciavaka på Parkskolan och då jag kom hem var det nåt som kallades Luciarock på TV. Man visade musikvideos timme efter timme och tanken var kanske att locka ungdomar med nåt annat än fest och flaskor. Då jag slog på kördes ABBA:s "One of us" igång (länk nedan). ABBA som varit en så självklar del av själva årtiondet men också av min barndom. Men den bardomen var slut och övergick till ungdom och även i ABBA var slutet nära med skiljsmässor och splittring. Jag stog kvar framför TV:n tittandes, nån minut senare var jag säkert i köket med bullar och oboy, men just där i TV-rummet, i den mörka decembernatten, slutade 70-talet.

Så med ABBA i bakgrunden, bockandes med hatten i hand säger jag Tack och Adjö.

Henric