Melodifestivalen

Det var faktiskt JÄTTEROLIGT att se genrepet av melodifestivalen i lördags. Artisterna sjöng fantastiskt bra allihop. Dolph var ännu coolare på riktigt än vad som gick genom rutan i sändningen på kvällen. Och så blir man faktiskt impad av SVT, exempelvis av alla kameramän som springer runt i sin egen koreografi under låtarna: som smidigt hoppar åt sidan eller stadigt med kameran på axeln gör en svepning runt artisten men alltid lyckas undvika att själva hamna i bild.
Att Ola skulle gå vidare förstod minsta treåring redan på genrepet. (Det tjusiga vita pianot var för övrigt en atrapp, två scengubbar hivade upp det på podiet som om det vore en kartong med bubbelplast.) Salem al Fakir var inte en lika glasklar finalist. Hans sångljud lät konstigt och distat under genrepet, men bättre under sändningen.
Andra chansen-finalisterna var ännu mindre tippade, framför allt Pain of Salvation som nästan fick genrepspubliken att plocka fram kvällstidningen där de satt.
Mest missförstådd var helt klart Jenny Silver. Jag fattade heller ingenting första gången jag såg hennes framträdande, men i dag är det ändå hennes låt jag har i huvudet.