Tänk att ha hela gamla museet för sig själv!
Det har jag i dag. De allra flesta Jamtlianställda är lediga i dag. Då passar jag på att komma in till jobbet och beta av saker i ett effektivt tempo!
Hittills har jag på tre timmar krympt mailboxen med 126 meddelanden. Fy tusan vad skönt. Och dagen är inte slut än!
I kväll blir det middag och majbrasa hos grannarna. Vad gör ni?

I går höll jag föredrag om Föllingegården. Platsen var Rentzhogsalen och arrangemanget ingick i föreläsningsserien After Work. Det fanns inte en stol ledig av hörsalens 96. Såå roligt!
Roligast av allt var att Alf Johansson, änkling efter föreståndarinnan Lilly Johansson, var på plats. Fina Alf, 82 år, hade tagit bussen in från Föllinge på morgonen för att vara med. Han, och inte jag, fick dagens varmaste applåd. Det var precis som det skulle vara.

På den här affären i Östersund kan du känna dig fri att sätta tänderna i ett barn...

Och om du ibland har svårt att uppfatta vad folk säger, så kan Expressen i dag berätta HUR DU BLIR KVITT DÅLIG HÖRSEL

Nu läggs stentrappan och rampen upp till 1970-talsmiljöns entré.
Den röda ramen ska bli en gigantisk tv-skärm som alla besökare måste gå igenom för att komma in i miljön.
Skärmen ska både påminna om att 1970-talet var decenniet då TV blev verkligt stort och Sverige fick sin andra kanal, och vara en inkörsport till Fem myror-parken som är det första man möter när man går uppför backen.

Vi har förstått att vissa hemsidesbesökare blir tillfrågade om lösenord för att komma in på www.jamtli.com
Problemet har funnits sedan mitten på förra veckan och är förstås jättestörigt - inte ska man behöva lösenord för att komma in på Jamtlis hemsida ´eller.
Vi jobbar på att fixa det hela, men det är många inblandade (vi, serverägare, webbyrå) och en del att reda ut.
Tills vidare kan ni försöka gå in via www.jamtli.se istället. Från den adressen dirigeras man normalt om till .com-sidan, och den länken funkar fortfarande.

Precis när jag skulle gå hem för helgen anlände de här tjusiga skapelserna med kranbil.
Kulisser och små hus till Fem myror-parken.
Visst blir man glad?

I förmiddags hade jag nöjet att få prata museum med Sig-Britt Ahl, som är t f chef för Murberget i Härnösand. Sig-Britt Ahl håller också i rekryteringen av Murbergets nästa chef, och vi pratade museiutveckling, ekonomi och personal. Och försökte ringa in vad det egentligen är som gör en bra museichef.
Intressant samtal, trevlig kvinna, kul förmiddag!

Sorgliga scener utspelade sig i går utanför Rentzhogsalen.
Det var dags för författaren Bo Hazell att gästa föreläsningsserien After Work, som anordnas av Landsarkivet, Föreningsarkivet och Jamtli tillsammans.
Bo Hazell har skrivit en uppmärksammad bok om resandefolket, och det var om den han skulle prata. Alltsammans skulle börja kl 13, men om man kom då var man helt chanslös. Rentzhogsalen rymmer strax över 90 personer och det var inte tillräckligt på långa vägar.
- Vi har fått säga nej till minst 30-40 personer, sa en olycklig arkiv-Mats som fått den otacksamma uppgiften att vara dörrvakt.
Nu lät det som om de skulle försöka få Bo Hazell att komma tillbaka i höst. Men vad hjälper det paret som tagit ledigt från sina jobb och åkt 5 mil in till stan för att lyssna? (Verkligt exempel, tyvärr.)
Usch, det är jobbigt när det inte kommer folk till arrangemang, men det är också jobbigt när det inte går att ordna så att alla får plats.
Nästa torsdag lär det nog lösa sig av sig själv, för då är det jag som ska prata ;-)

Nu är det jul igen!
Åtminstone på mitt kontor, där den här julstjärnan står.
Den är inte ens från 2011, den är från julen 2010 och fyller snart 1,5 år.
Ho, ho, ho!

I dag var det pressvisning av Nära & fjärran, det första i raden av tre utställningssamarbetet mellan oss och Nationalmuseum.
Håll utkik i media i morgon!
Och kom gärna på invigningen på söndag. Mellan kl 14.00 och 15.00 blir det föreläsningar – Carl-Johan Olsson från Nationalmuseum pratar om Bruno Liljefors och Christina Wistman från Jamtli om kvinnliga konstnärer under rubriken "Hon har talang - tyvärr".
Jag kan inte utlova sensationer i tårt-klass, men lite intressant blir det nog.

Äntligen lite stuns i kulturdebatten!
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth går på Konstnärernas Riksorganisations 75-årsjubileum, intet ont anande. Där föser man fram henne att skära en bit tårta ur Makode Lindes makabra konstverk. En svart kvinnokropp, avhuggen på mitten, där Makode Linde själv tagit plats under masken för att skrika hjärtskärande när någon tar en bit kroppstårta. Bilderna på kulturministern som skär i en svart kropp och skrattar när kroppen skriker har nu kablats ut över världen. Och afrosvenskarnas riksförbund kräver ministerns avgång.
Avgångskravet tycker jag är lite hårt. Jag tycker synd om Lena A L eftersom hon inte hade många sekunder på sig att tänka efter vad som var smartast att göra. Men det jag verkligen tycker, är att Makode Lindes bakverk är fullständigt genialiskt. Gå in och se filmen på DN:s hemsida; det är vråläckligt. Debatten som blossat upp nu, är väl hela syftet med konst. Det var länge sedan någon diskuterade svart rasism med sådan glöd.
Och frågan kvarstår: skulle du ha skurit? Personligen vet jag inte om jag hade klarat av det, oavsett vilken färg kroppen hade haft.

Helene Larsson är kulturråd vid Sveriges ambassad i Belgrad, Serbien.
Hennes jobb är att kommunicera svensk kultur i Serbien (exempelvis musik, design och arkitektur) och främja kulturutbytet mellan våra två länder.
I dag hade vi glädjen att ha henne som gäst på Jamtli. Henrik Z hade bjudit in henne till ett antikvariemöte för att hon skulle få berätta hur ett kulturråd jobbar, och för att vi skulle kunna ställa frågor. Helene Larsson har tidigare jobbat på Riksutställningar och Historiska museet, och det är inte alltför vanligt att kulturråden faktiskt rekryteras ur kultursektorn. Så för oss var det väldans intressant att höra vad man kan hitta på med en utbildning som vår, om man har den rätta energin - vilket man verkligen får säga att Helene Larsson har. Under tre år har hon dragit igång en hel massa samarbeten, nätverk och utbyten mellan Sverige och Serbien. Det var otroligt roligt och inspirerande att höra hur hon jobbar!

Just nu håller vi på att bestämma vilka utställningar Jamtli ska ha under 2013.
Ungefär så här tänker vi: det finns två stora ytor för tillfälliga utställningar: en trappa upp från receptionen, och en trappa ner från receptionen. (Så vi kan hela tiden ha två utställningar samtidigt.)
Under terminerna vill vi ha utställningar som passar för skolor, lokala besökare, kompisgäng och företag. Under sommaren vill vi försöka skapa utställningar som lockar de turister som är på besök i länet.
Vi samarbetar med Jämtlands läns konstförening om 1-3 utställningar per år. Ibland kommer idéerna från dem, ibland från oss. Ibland är konsten ur våra egna samlingar, ibland lånar vi in.
Några teman som tumlar runt i våra utställningshjärnor just nu är återvinning, samisk samtid, fjäll, liv och död, serier och civil olydnad.
Vad säger ni, vill ni ha ett ord med i laget?
Vad vill ni se på Jamtli under nästa år?

DN ville ju ha lite färska Fem myror-bilder till artikeln i går. Alltså sprang jag ut med kameran i högsta hugg på tisdag eftermiddag och plåtade lite. Det fanns ju bara plats för en bild i tidningen, men här i bloggen finns det ju plats för mer! Så här kommer lite bonusmaterial från photoshoot-en i tisdags!
Bilden i tidningen föreställde ju 3-årige Elias Danielsson som klättrade på rosa elefanter.
Men faktum är att Elias lika stilige bror Alvin, 6, också var på plats och klättrade precis lika mycket. Så här ser han ut!

Daniel Eriksson var upptagen med att lägga papptak på den fina scenen. Visst blir den maffig!

...och Danne Lööf har nu satt tjusiga röda lister på A:et samt börjat på bokstaven O.
Sådär, då fick ni se lite mera!

Det lokala löpet till Aftonbladet gör oss också glada i dag!

1970-talet har en helsida i DN i dag, hurra, hurra, hurra!

Här Selma, 4, en av våra frivilliga testpiloter när det kommer till elefanter.
Jamtlis attributverkstad håller på att ta fram utrustning och rekvisita till Fem myror-parken. På prov har de nu gjort två elefanter och en palm, på samma manér som i tv-serien. Elefanterna och palmen är placerade i Jamtlis reception, så att besökarna ska kunna test-leka med dem.
Selma klättrade vigt runt på elefanterna, men de var också lite hala och lätta att glida av. Vi får samla på oss lite erfarenheter och se vad det blir! Den 17 juni ska det i alla fall finnas såväl Fem myror som Fyra elefanter i 1970-talsmiljön.

Är det någon bloggläsare som minns en tv-serie som hette Pelle Jansson? Den sändes 1973 och handlade om en jämtlandskille som flyttade till Göteborg med sina föräldrar sedan pappan blivit arbetslös skogsarbetare.
Om du såg tv-serien kan du väl lämna en kommentar här?

Det är ett jättefint reportage om några av mina arbetskamrater i det aktuella numret av Kommunalarbetaren. Reportaget handlar om hur det är att vara kommunalare på Jamtli. Du kan läsa det

Så lät det från alla bord på Restaurang Hov i dag. Utan att skämta: det var den bästa, finaste och godaste lunch jag någonsin har ätit på Hov. Av njut-suckarna att döma var det fler som tyckte likadant.
När man satte sig vid bordet fick man först en finfin sallad toppad med krutonger och parmesan, därtill tre sorters bröd och två sorters smör.
Sen kom huvudrätten: jag åt havskatt med småpotatisar, varma körsbärstomater och lime- och pecansmör. Mitt sällskap valde vårkyckling.
Men nu kom det lyxiga. När man fått sin varmrätt kom restaurangskoleeleverna med grandiosa fat fyllda av varma vårprimörer: blomkål, ärtskidor, haricots verts, rädisor, kronärtskocksblad. Ja, det var så snyggt och så gott att man inte trodde att det var sant.
Och när man lyxat i sig detta kom efterrätterna: tre små formar, en med kokostryffel och hallon, en mini-citronpaj med svedd maräng och en chokladform med vaniljkräm.
Det hade varit värdigt en lördagkväll. Nu var det en måndaglunch och det känns redan som hela veckan är räddad.
Vi har världens bästa arrendatorer på Hov - Fredrik och Helena - och vi har världens finaste och duktigaste restaurangelever.
Tack för en oförglömlig lunch!

Äntligen har jag laddat över bilderna från min vanliga kamera till hemdatorn så att jag kan bjuppa på lite bilder från Bologna.
Det var alltså en jättelik barnbokmässa som var spelscen. European Museum Academy hade samarbetat med mässan så att de fick dela ut sitt pris Children´s Museum Award under evenemanget.
En annan händelse under bokmässan var att Astrid Lindgren-priset delades ut till en känd barnboksförfattare, i år Guus Kuijer. Astrid Lindgren-priset fyllde 10 år och firade med en otroooligt snygg utställning där alla tio pristagarna presenterades i ljuskuber.
Det signalerade inte mycket lekfullhet och barnbok, det gjorde det inte. Men det var stilrent, och sånt gillar vi väl i Sverige.

Engelsmännen kunde bygga montrar, de.
Det här är ett rosa slott med guldspiror.
Inuti sitter de och läser och förhandlar lukrativa bokkontrakt i ett citrongult, energigivande hav.
När vi tittat på fem mässhallar med montrar gick vi och åt lunch i en fantastisk italiensk mässrestaurang innan det var dags att förbereda sig för Jamtlipresentationen.

De tolv finalisterna fick presentera sitt museum i fem minuter var, fast alla pratade på i minst tio. Allt skedde i ett normalpåvert konferensrum.

Ja, som ni vet så vann vi inte.
Men vi fick träffa prinsessan Sibilla av Luxemburg.
Ni ser säkert vem som är vem men för säkerhets skull säger jag att från vänster är det jag, Anna Hansen och prinsessan Sibilla.

Innan vi åkte hem hann vi gå 1,5 timme på stan.
Vi konstaterade i vanlig ordning att italienska väskor är lite mer... fantasifulla än svenska.