Ibland hittar man saker ute i skogen som inte riktigt hör dit.

Hur har de hamnat där och varför?

Härom dagen gick jag förbi detta tåg när jag letade fångstgropar. Undrar hur många barn som åkt med detta tåg och var har tåget haft sin hemvist? Inte i skogen i alla fall. Någon har tröttnat på tåget eller så har det gått sönder och enklaste sättet att göra sig av med det är att dumpa det i skogen.

Det är inte helt ovanligt att vi stöter på olika typer av fordon eller maskiner när vi är ute i skogarna. Tidigare i sommar så såg jag en folkvagnsbuss på en övergiven fäbod. Det fanns ingen väg till fäboden så det måste ha varit ett helt företag att transportera bussen dit.

Det kan finnas logiska förklaringar till varför saker hamnar i skogen men man kan inte låta bli att fundera på hur det gick till.

På en storskifteskarta från 1774 över Brattåsen finns det ett antal hus utmärkta på skogen. I går var jag till fyra av dessa platser och kunde inte hitta några rester.

När man går där i skogen så funderar man på varför man på 1700-talet byggde lador/hus i dessa trakter. Vad fanns i den här skogen då som inte finns idag? För det har ju ändå gått 230 år sedan kartan ritades. Två av husen skulle stå alldeles i kanten av myrar. Kanske var det myrslåtter man höll på med, även om myrarna idag inte var särskilt bra lämpade för det. De andra två låg inte vid myrar och av bilden kan ni se att skogen idag inte lämpar sig för slåtter precis. Vilka andra aktiviteter kan ha bedrivits där som gör att man ställer en lada eller ett hus där? Skogsbruk av något slag, dvs huggning, kolning, tjärbränning mm, eller jordbruksrelaterad verksamhet, slåtter eller fäbodbruk, är väl det man först tänker på. Har ni några fler förslag på vad det kan vara som man ägnat sig åt där ute i skogen?

Ibland kommer man som inventerare till platser som gör ett större avtryck i minnet än andra. För mig är Stenbustan utanför Lövberga ett sådant ställe.

Anledningen till att jag åkte dit var att jag arbetade på Skogsstyrelsen som arkeolog i projektet Skog och Historia. Jag hade en inventerargrupp som var stationerad i Strömsund men en höst under älgjakten befann de sig i ett område utanför Lövberga som var jaktfritt. En dag ville de visa mig en samebostad och sa att jag förmodligen aldrig sett något liknande. Och det hade dom alldeles rätt i. Platsen och berättelsen om Stenbustan kommer jag aldrig att glömma.

Stenbustan är egentligen två stora klippblock som bildat en liten grotta. När man först kommer dit så kan man inte förstå att någon har bott där men tittar man efter lite till kan man inne i grottan se resterna efter en murad rökgång som letar sig upp mellan blocken och en plan stenröjd yta utanför ingången. Inne i grottan, som inte är större än ett par kvadratmeter, bodde under första halvan av 1900-talet en familj bestående av två vuxna och flera barn. Totalt bestod familjen av 13 barn men alla bodde inte där samtidigt och alla uppnådde inte heller vuxen ålder.

Hur såg livet ut för dessa människor? Att bo ute i skogen var inget ovanligt på den här tiden. Det gjorde skogshuggarna, kolarna, samerna och även andra under vissa perioder av året. Men den här familjen bodde här året om i den trånga grottan. Jag kan bara föreställa mig hur kallt, fuktigt och blåsigt det var vissa tider och hur varmt och myggigt det var andra. Hur klarade man sig? Berättelserna om familjen på Stenbustan säger att de tillverkade skidor, högg i skogen och gjorde dagsverken på byggen. Vissa perioder var även barnen ute och tiggde för att de skulle få mat på bordet och kläder på kroppen.

Ett stycke nutidsarkeologi som gjort ett stort intryck på mig. Många gånger när man är ute så funderar man över varför människor befunnit sig i olika trakter och hur dessa människor tänkte och levde. Frågor som vi aldrig kan få svar på men genom att bevara minnet av platserna så kan vi i alla fall ge framtida generationer en chans att förstå hur livet tedde sig i äldre tider.

Historien slutar naturligtvis inte vid Stenbustan utan familjen flyttade vidare till en jordkula, senare till en kåta och slutligen fick familjen ett eget hus med hjälp av fattigvården.

Stenbustan finns idag registrerad i Skogsstyrelsens register och går att finna i Skogens Pärlor.

I boken Svenska Ödehus av Karlsson/Pereira dos Reis finns berättelsen nedskriven.

Flera kilometer ute på skogen är en fäbodvall belägen. Bilden är tagen där och föreställer sju brännvinsflaskor och ett emaljerat tvättfat. Flaskorna är inte arrangerade av mig utan de ligger precis så som jag hittade dem. Alldeles intill är en husgrund efter en fäbodstuga där ytterligare ett större antal brännvinsflaskor påträffades.

Arkeologi handlar om föremål och människor samt människor och föremål. Människor har använt saker och andra människor, i detta fallet en arkeolog, försöker tolka hur sakerna har används, varför de har används och vem som har använt sakerna.

Åter till brännvinsflaskorna, jag har svårt att tro att det är fäbodjäntorna som druckit ur alla dessa flaskor. Varför har jag nu svårt att tro det? Har jag romantiserande bilder i huvudet om hur livet på en fäbodvall skall vara? Har jag fördomar om att kvinnor inte kan dricka brännvin i stora mängder? Genast börjas sökandet efter andra förklaringar och andra fördomar börjar göra sig gällande. Skogsarbetare dricker brännvin! Kan det vara så att fäbodstugan har använts som bostad för skogsarbetare? Efter det att fäboddriften har upphört. Inga spår efter skogsarbete finns i närheten. Spåren skulle kunna vara en rostig såg, en barkspade eller något liknande. Självklart är det jägare som firat en god jakt!

Måste det ha varit brännvin i flaskorna? Kan det tänkas att flaskorna är återanvända? Har det varit saft i dem? Jag borde naturligtvis ha öppnat en tomflaska och luktat i den. Det gjorde jag inte. Varför ligger flaskorna på rad och vem har lagt dem så? Skall det emaljerade tvättfatet tas med i tolkningen? Frågorna hopar sig.

Ungefär så kan man tänka kring föremål och människor samt reflektera över sina egna referensramar. I detta fallet rör det sig inte om särskilt gamla saker men tänkandet kring förhistoriska lämningar och föremål är i stort sett detsamma.

Vän av ordning vill nu givetvis veta sanningen om brännvinsflaskorna. Hur var det egentligen? Tja…

Kom gärna med egna tolkningar genom att använda ”Kommentera här”.

Alla problem är till för att lösas och när jag igår eftermiddag konstaterade att alla vägbommar jag behövde passera var låsta så fanns bara två alternativ. Det ena var att hitta någon som kunde öppna bommarna och det andra att helt sonika ta med cykeln ut i skogen. Av bilden så förstår ni kanske vilket av alternativen som gick vinnande ur den kampen.

Nu var det inte den sämsta av dagar att cykla på för när regnet gett sig fram på förmiddagen så kom solen och det blev alldeles lagom väder. Inte för varmt, inte för kallt, inte för blött och framför allt inte för mycket mygg.

I vårt bilburna samhälle kan det tyckas gammalmodigt att behöva nyttja en cykel för att få jobbet gjort. Men då ska man ha i åtanke att mycket av det vi har i våra föremålssamlingar och arkiv har lämnats in av personer som tagit sig fram på cykel. Bara för att ta ett exempel så cyklade Paul Jonze den sommaren 1910, då han hittade Överhogdalsbonaderna i kyrkboden utanför Överhogdals kyrka.

Mitt resultat idag var kanske inte lika sensationellt men nog så viktigt i dokumentationen av länets historia. Fäboden, de två husgrunderna och broresten kommer snart att finnas i fornminnesregistret och där kan man tillsammans med mycket annat skapa sig en bild av hur landskapet runt oss har nyttjats. Och tillsammans med litteratur, föremål, berättelser och arkivhandlingar så kan vi kanske få en ännu bättre bild av just det området.

Nu måste jag vila mig lite för imorgon ska cykeln med ut igen…

Då var man tillbaka efter en kort men välbehövd semester.

Jag, som till största delen arbetar med inventering, har den här sommaren vilat upp mig med något som liknar mitt arbete på många sätt men som ändå skiljer sig avsevärt. För att vara en person som kan räkna sina orienteringstävlingar på ena handens tre första fingrar så kan jag numer stoltsera med att ha genomfört O-Ringen (5-dagars) för andra gången i mitt liv!

Eftersom mitt arbete kräver att jag kan orientera mig med karta och kompass så borde det inte innebära några större problem om man bara ser till att bygga upp lite kondition innan. Men ack vad jag bedrog mig…

Den första betan jag gick på var att kartinstruktionen sa att kontrollen ligger i en grop som är 3x3 m. Aha, en fångstgrop tänkte jag och sprang i väg glad i hågen. Oj, vad jag letade länge innan jag av en slump hittade en kontroll på ett inte så bra fångstgropsläge. Numer vet jag att gropar i skogen är en sak för en arkeolog och något helt annat för en orienterare. En grop av den storleken kan lika gärna vara en markskada orsakad av en markberedare.

Förutom det så är det en helt annan sak att vid inventering skanna av ett område i normal gångtakt för att hitta bra lägen för fornlämningar och att i ett betydligt högre tempo fokusera på att ta sig från A till B på snabbast och enklaste sätt. Att man under 5-dagars är flera ute samtidigt är ju också en stor skillnad från inventeringen och också till stor hjälp om man skulle springa helt fel.

Och, ja, jag såg faktiskt en riktig fångstgrop till slut men där hade man valt att inte sätta någon kontroll.

Foto:O-Ringen Hälsingland 2011

Den lilla tävlingen i förra blogginlägget är härmed avgjord. Johan svarade helt rätt ”Känns som ett perfekt läge för en fångstgrop, så det gissar jag på.” Grattis Johan.

Mitt på bilden, högst uppe på åsen, syns tre högstubbar. Högstubbarna står runt en fångstgrop. Ibland måste man leta efter stubbar för att hitta en grop.

I fredags ringde en kollega på Skogsstyrelsen, David Loeffler. ”Jag tror jag har hittat en hällmålning, kan ni komma och titta på den?”. Arkeologerna på Jamtli kan hällmålningar. Självklart åkte Anders och jag till platsen i måndags. Efter en vandring på ett brant uppförslutande hygge kom vi fram till en brant bergvägg. Det tog inte många sekunder innan vi konstaterade att det rörde sig om en äkta hällmålning. Den första kända i Östjämtland. Grattis David och Eivor.

Hällmålningen är belägen på ett berg nära Torsgård, Stuguns socken. En djurfigur, kanske en älg, är den tydligaste figuren på platsen. Övriga streck och färgfält är svårare att säga något om.

Det egentliga uppdraget David hade var att leta efter en fäbodstig nedanför berget. Ibland måste man leta efter en fäbodstig för att hitta en hällmålning.

Den uppmärksamme bloggläsaren har märkt att det inte har hänt något med bloggen på flera dagar. Förklaringen till denna omständighet är enkel, det är fältsäsong för arkeologerna. Förklaringen till att det händer något på bloggen idag är lika enkel, det regnar.

Vi som skall blogga denna månad heter Anna Engman och Karl-Johan Olofsson. Vi är arkeologer på Jamtli och arbetar i huvudsak med fornminnesinventering och arkeologiska utredningar.

I veckan som gått har jag hållit till i närheten av Bydalen och Gräftåvallen. Det har bland annat registrerats fångstgropar, fäbodvallar och husgrunder efter flottarkojor. Nu är det dags för bloggläsaren att visa sina färdigheter i att hitta fornlämningar. Därför utlyser jag en liten tävling.

På bilden syns, eller kanske mera rätt, anas en lämning. Vilken lämning rör det sig om? Klicka på bilden för att få den i större format. Använd ”Kommentera här” för att lämna svar. Den som svarar rätt först vinner ära och berömmelse. Vinnare och rätt svar kommer att pressenteras i nästa blogginlägg.