Lite om semmelkulturen. Numera äter vi semlor redan i början av januari. Februari har varit en riktig semmelmumsarmånad för många trots att påsken är sen i år. Semmeldagen är den dag då fastan inleds 40 dagar före påsk. Den riktiga semmeldagen i år är den 8 mars, samma dag som kvinnodagen firas. Man ska egentligen inte äta semlor innan den dagen.
Andra ord för semla är hetvägg (när den serveras med varm mjölk), fettisdagsbulle och fastlagsbulle. Ordet semla betyder fint mjöl. När jag var barn åt vi alltid hetvägg med varm mjölk och mycket socker och kanel. Det var först som vuxen jag åt en semla till fikat utan något tillbehör. Min favorit är nog fortfarande hetvägg.
Jag hittade ett gammalt recept på semlor för många år i en gammal kokbok som finns i Jamtlis bibliotek. Det är mitt favoritrecept vid semmelbak, det misslyckas aldrig.
12 st semlor: ½ l osk. mjölk, 1 ½ l vetemjöl 810 gr, 25 gr jäst, 5 msk socker 75 gr, 30 gr margarin, 8 bittermandlar 8 gr. Av degen, som bör vara ganska lös, formas 12 runda bullar, vilka hastigt får jäsa upp över kokande vatten och därefter gräddas i varm ugn. (10 min i 225º är lagom). Det är nog jäsningen över kokande vatten som gör dem perfekta.
Första gången fettisdagen nämns i Sverige är 1594. Det enda som fick förtäras var en slät bulle. För att dryga ut bullen gjorde man ett hål i bullen och petade in lite godsaker med förhoppning om att gömman inte skulle upptäckas av Gud. Senare kom traditionen med mandelmassa och grädde.
Kung Adolf Fredrik avled 1771 efter att ha ätit för mycket mat, bla semlor: ”Hans majestäts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg, surkål, rofvor, hummer, kaviar, böckling och champagnevin”
Njut av kommande semlor under mars – men förät er inte!

Jag tackar för mig och avslutar idag min bloggmånad. Christina Wistman kommer att ta över bloggandet i mars.

1933 startade Heimbygda en folkdräktsinventering för att klargöra dräktförhållandena i Jämtlands län i gångna tider. Det var stort intresse ute i bygderna och massor av material strömmade in. Det var både dräkter, dräktdelar och anteckningar. Lennart Björkquist, som var ansvarig för insamlingen sade: ”Några sockendräkter, som tex i Dalarna, har aldrig funnit här i Jämtlands län. Dräkterna är underkastade förvandlingar och utvecklingens lag och har under tidernas lopp i mångahanda måtto förändrats.”
Utifrån det inkomna materialet rekonstruerades sedan sockendräkter. En del dräkter visades upp på en dräktuppvisning på Jamtli den 23 september 1934, ordnad av Heimbygdas slöjdnämnd. Rekonstruktionen betyder att dräkten sattes ihop av dräktdelar från olika gårdar i socknen. Antagligen har ingen enskild person haft just den dräkt som sattes ihop av olika plagg till socknens sockendräkt.
Många började sedan sy de ”nya” sockendräkterna. Det tog en tid innan dräkterna var klara att visas upp. Annandag pingst 1935 genomfördes en stor folkdräktsparad och spelmansstämma på Jamtli, där man visade upp de ”nya” sockendräkterna. Över 1000 folkdräktsklädda personer deltog. Av länets 60 socknar deltog 52 stycken. Det fanns även deltagare i paraden som hade äkta bevarade dräkter från början av 1800-talet.
Sockendräkterna blev populära igen på 1970-talet. Då började många åter sy upp 1930-talsdräkterna.
I Jamtlis arkiv har vi folkdräktsmaterial. Det finns teckningar, fotografier, vävnoter, tygprover, garnprover, mönster till kjolar, skjortor, västar, väskor och mössor mm. Om du är intresserad av sockendräkterna är du välkommen att titta på materialet som finns inlagt på de olika socknarna i länet. Du kan även vända dig till socknens hembygdsförening som kan ge tips på var du kan få tag på någon som väver tygerna till dräkten.

Fotografiet visar Ås-dräkten.

Vad är ÖMEA frågar skolungdomarna ibland när jag ska förklara vad vi har i arkivet. Jag talar då om att förkortningen betyder Östersunds Museums Etnologiska Arkiv. Jaha – och... Östersunds museum går hem. Nästa steg blir att förklara vad etnologi är. Om jag har tur kanske en av eleverna har hört ordet tidigare, men ingen kan förklara. Tomtar, troll, häxor, Storsjöodjuret, seder vid julen, påsken, bröllop, begravningar och dop. Vad har allt det gemensamt – jo, att det handlar om berättelser och etnologi.
Förvåningen blir oftast stor när jag förklarar att man ha ett yrke som heter etnolog. Alla som är ”lite äldre” känner till Jan-Öjvind Swahn. Han är nog Sveriges mest kände etnolog. Alla i gruppen pensionärer som kommer till arkivet känner till honom. För några år sedan hörde jag honom prata i Lund. Han var fortfarande lika fascinerande som han en gång i tiden var på TV.
ÖMEA, det etnologiska arkivet – vad är nu det? Vi har något i arkivet som kallas ÖMEA-lådor. Jag förklarar för besökarna att i lådorna ligger det sönderklippta intervjuer. Vadå sönderklippta! På 1950- och 1960-talet klippte man intervjuer, man sparade inte hela intervjuerna. En person kan i en intervju berätta om många olika saker. Därför kan en person finnas med i flera lådor. Vi har många lådor som innehåller olika ämnen tex barnafödande, fäbodar, julseder, skolan och hantverk. Berättelserna finns nedskrivna på kort och läggs i den låda med ämnet som berättelsen handlar om. Tanken när det gjordes var att besökaren/forskaren var intresserad av ett ämne och skulle hitta uppgifterna lättare om det var sorterat på ämnen. Det som finns i ÖMEA-lådorna finns också inskannat. Man kan numera även läsa korten på vår besöksdator i forskarsalen och lätt skriva ut dem på vår skrivare. Materialet på korten berättar om hur det var att leva i Jämtland-Härjedalen första häften av 1900-talet. När man gjorde intervjuerna på 1950- och 1960-talet ville de äldre oftast berätta om hur det var när de var unga.

Numera lägger vi in intervjuerna och de inskickade berättelserna hela i det etnologiska arkivet. Konceptet just nu är helheten hos den enskilda människan. Men det kan ändras igen. Ibland är berättelserna på papper, ibland på gamla kassettband och numera ofta digitalt. Många berättelser som kommer in sparar vi i arkivet både i digital form och på papper för framtiden.
Det är viktigt att man fortfarande om 100 år kan läsa om vad man tyckte och tänkte på 1900- och 2000-talet. Att de etnologidka berättelserna bevaras för framtiden är därför viktigt.

Jobbar man på bibliotek eller i arkiv så älskar man ofta böcker och gamla papper. Böckerna är både prydnadsföremål och intressanta att läsa. Jag vill gärna ha många böcker runt mig både på jobbet och hemma. Det känns naket annars. Hemma står de oftast inte i prydliga rader eftersom bokhyllorna är överfulla. Lite nördig kan man få lov att vara.
Böcker är numera en färskvara. Idag börjar årets stora bokrea. På bokrean säljer man ut de böcker som trycktes för tre-fyra år sedan. Sedan är det adjö. Det som finns kvar efter rean bränns upp om det inte är någon som köper upp restupplagan och tror på en framtid för just den speciella boken. Förlagen avsäger all lagring av böckerna efter bokrean.
Om man har tur kan man sedan hitta ”gamla” böcker på något antikvariat. En del av antikvariaten kan köpa upp restupplagorna om de tror på boken. Det är speciellt viktigt att det finns kvar lite udda upplagor av lokalhistorisk litteratur och standardverk.
Vi har ett utmärkt bokantikvariat här i Östersund – Bokstugan – som ägs av Stig Jönsson - som har en stor boksamling och som säljer lokalhistoriska böcker. Besök hans antikvariat. Ring och boka tid – han har öppet när han finns hemma.

I årets reakatalog finns det en del böcker som vi kommer att köpa till Jamtlis bibliotek. Det blir inköp tidigt idag onsdag morgon. Själv kommer jag också att köpa en del böcker både till mig själv och till barnbarnen. Jag gör tappra försök att mina barnbarn också ska bli boknördar.

Böckerna i Jamtlis bibliotek finns sökbara på Jamtlis hemsida under Samlingar. Kom gärna och läs våra böcker på plats. Vi är endast ett referensbibliotek, så du får inte låna med dig böckerna hem. Vi har en hel del böcker som endast finns hos oss – ingen annanstans i länet.

Boken på fotografiet är 1734 års svenska lag.

Bra hälsa var viktigt även för hundra år sedan. Då var det inne att bota krämpor med brunnsdrickning. Gästerna, som kom till Jämtland från andra delar av landet, var ofta välbärgade personer som hade råd att resa och bo på annan ort. Man reste med tåg, ångbåtar och hästskjutsar. Hälsokällorna användes även av lokalbefolkningen, men de bodde inte på anläggningarna.
Vi hade flera stora brunns- och badanstalter i Jämtland på den här tiden. Många av dem fanns redan på 1700-talet, men de hade sin glansperiod på slutet av 1800- och början av 1900-talet. Då började bad- och brunnsanstalterna drivas affärsmässigt med personlig betjäning. Några av dem är Ytterån, Änge, Månsta och Kullstaberg. De var oftast öppna från juni till början av september.
Man litade på de hälsobringande källornas kurerande kraft, många hade svavelhaltigt vatten som luktade och smakade illa. Regeln var – ju mer illasmakande – desto hälsosammare. I Månstas reklam skrev man ”De naturliga svavelbaden äro särskilt att rekommendera vid reumatiska och utslagssjukdomar”. I Ytterån gjorda man reklam för de nyttiga järnhaltiga källorna och skrev ”De sjukdomar, för hvilka kurorten genom sina naturliga resurser och vidtagna anordningar företrädesvis lämpar sig, äro: blodbrist och allmän svaghet, nervsjukdomar, mag- och tarmsjukdomar samt reumatiska åkommor.” Ingen av brunnsorterna tog emot lungsotspatienter, de hänvisades till sanatorierna.
Bunnsdrickandet kombinerades med skogspromenader, roddturer på sjöarna och sällskapsliv.
”Folk hade mera gott om tid, umgänget blev mera gemytligt, det förekom ingen hets, folk kom, drack brunn och badade och ägnade övrig tid åt förströelse” skriver man om Månsta brunnsanstalt i Näs sockenkrönika, 1960.
Att dricka brunn förekom under denna tidsperiod även på många platser ute i Europa. Själv besökte jag för några år sedan den gamla kurorten Marienbad (Mariánské Lázne) i Tjeckien, en brunnsort som fortfarande är igång och tar emot gäster från hela Europa. Där finns många brunnar med olika naturliga smaker på hälsovattnet. Det var också en erfarenhet att ligga i ett badkar med ”bubblande naturligt mineralvatten”. Allt inramat av fina skogsområden med stigar och paviljong där man spelade klassisk musik. Kafka skrev: "Återstår bara att lösa gåtan varför jag var lycklig fjorton dar i Marienbad."
Marienbad är en levande kurort. Kanske något för den stressade nutidsmänniskan att ta upp igen - att koppla av i kurort med brunnsdrickning och social samvaro.

Jamtlis arkiv har många fotografier, broschyrer och prisuppgifter från brunnsanstalterna i Jämtland.

Fotografierna är från brunnsanstalterna i Månsta i Näs, och Marienbad i Tjeckien.

Hur står det till med dina gamla och nya fotografier? Sköter du om dem?
Fotografier ska förvaras i mörker i album eller helst i syrafria kuvert. Mina 1970-talsfotografier är så urblekta att det på en del av dem inte syns vilka som är på bilderna. Vi gjorde nog alla misstaget att placera fotografier i plastfickor som förstörde dem fortare än om de varit inklistrade i ”vanliga album”. Alla hade nog inte klarat sig i alla fall. Men, med den nya tekniken på datorn idag kan nog många numera räddas till eftervärlden. Passa på att göra det innan det blir för sent.
Idag tas det mängder med fotografier som endast visas digitalt. Tidigare var varje fotografi genomtänkt och bevarades. När du kopplar upp kameran till datorn nästa gång - passa på att välja ut en del viktiga fotografier och gör pappersbilder av dem. Förvara dessa sedan på rätt sätt till efterkommande generationer. Det är inget stort jobb att välja ut 10-20 bilder och skicka iväg en beställning på pappersbilder. När du har satt in pappersbilderna i ett album eller lagt dem i syrafria kuvert, glöm då inte att lägga med en lapp eller skriva bredvid fotografiet var det är taget och vad/vilka som finns på bilden. Dina barnbarn kommer inte att känna igen personerna om 50 år även om du tror det nu. Känner du igen personerna på fotografierna i din morfars album?
Det är viktigt med dina egna gamla släktalbum. Gå igenom dem med de gamla släktingarna som finns kvar i livet och ta reda på vilka personer de känner igen och historien runt fotografiet. Notera uppgifterna noga i albumet eller på en lapp.
Om du kommer igång och forskar om din släkt så är gamla fotoalbum en guldgruva – förutsatt att du vet vilka personer som finns på fotografierna. Du kan då illustrera faktauppgifterna med dessa fotografier i ditt släktforskningsprogram. Fotografier berättar mycket om hur dina gamla släktingar levde och hur de var klädda.
Börja med de äldsta albumen och ta därefter alla de fotoalbum som du själv vet uppgifterna till och skriv ner allt för framtiden.
Vad du än gör släng inte bort gamla glasplåtar och negativ. Om du inte vill ha dem själv kan du alltid fråga Jamtlis fotografer om Jamtli vill ha dem. En förutsättning för detta är att du vet vad fotografierna föreställer och att du skriver ner det.

Fotografiet är ett gammalt släktfotografi på min mormor, hennes två systrar och hennes kusiner. Lägg märke till de vackra klänningarna. Bilden är tagen 1909.

Det finns flera intressanta sägner runt brudkronan på fotot.
Den kallas Maria Hasselqvists brudkrona.
Sägnerna säger att det var Katarina I av Rysslands dotter Maria som hade med sig brudkronan till Jämtland. Katarina hade dottern Maria innan hon gifte sig med tsar Peter. Katarina sägs vara svenska och hon var tsar/kejsarinna en period efter Peter den stores död. Fadern till dottern Maria hette Hasselqvist och var från Finland (=Sverige på den tiden). Fadern dödades i slaget vid Narva. Katarina som bodde i Finland for till Ryssland, träffade tsar Peter och gifte sig med honom. Maria skickades från Ryssland till släktingar i Söderhamn där hon sedan växte upp och gifte sig med trumslagare Krook från Jämtland. När kriget var slut flyttade hon med sin man till Berg. Maria hade med sig brudkronan till Berg i ett knyte. Alla sägnerna berättar att kronan ska vara från utlandet och att Maria som kom till Berg var av hög börd. Det står också noterat i flera kyrkböcker att hon var av hög börd. Maria födde elva barn och det finns många ättlingar i Jämtland till henne och trumslagare Krook.
Brudkronan finns fortfarande kvar i Berg och har ärvts i generationer på kvinnosidan. Den används fortfarande av släkten och även utomstående vid bröllop. Den har bla varit över till USA för bröllop.
Du kan läsa mer om sägnerna och brudkronan i Jamtlis arkiv.

Albert Nilsson föddes 1910 i Hakasjön. Han arbetade som dräng innan han tog värvning vid I5 i Östersund. Albert utbildade sig sedan till polis och han arbetade som polis i Sundsvall. Efter pensioneringen gjorde han sig känd som Hackås-Nisse. Med sin bandspelare reste han under många år runt i Jämtland och intervjuade gamla människor. Det var bygdeoriginal, "vanliga människor" och ”kändisar”. Det resulterade i åtta böcker som han gav ut på eget förlag. Bakom böckerna låg det mycket hårt arbete. Han har gjort en enorm bevarandeinsats och kulturgärning. Alla hans fotografier, inspelade band och manusen till böckerna är skänkta till Jamtli. En skatt i Jamtlis etnologiska arkiv.
Bland de personer som han har intervjuat om deras liv är:
Karolina från Fjällsågen om hennes liv på Fjällsågen, när hon arbetade i den nybyggda Blåhammarstugan som hon förestod till 1919 och sedan Sylarnas fjällstation.
Isak Norman som emigrerade till Amerika och deltog som amerikansk soldat i första världskriget innan han sedan återvände till Jämtland.
Kommunalmannen Johan Jonsson i Näs.
Professor Erik Eriksson, Carlifonien (stavas så), född i Baksjöbodarna.
Läkaren Olof Sandler från Odenslund.
Lärarinnan Anna Göransson, född 1903.
Författarinnan Stina Backman-Jämte.

Vi har alla hans böcker i Jamtlis bibliotek. Böckerna bygger på intervjumaterialet. De innehåller både långa och korta berättelser och ger en intressant bild av hur man tänkte och hur det var att leva första halvan av 1900-talet. Jag har lyssnat på flera av kassettbanden, bla intervjun med Stina Jämte.
Läs gärna böckerna! De finns att låna på de flesta bibliotek i länet.

Flera av pilgrimsvägarna genom Jämtland-Härjedalen rustades upp för några år sedan. Gamla vägar och stigar som använts under århundraden. Många vägar användes fortfarande, men många var bortglömda.
Ett av de stora pilgrimsmålen i Europa var Nidaros (Trondheim). Pilgrimsfärderna startade i början av 300-talet och fortsatte i Jämtland-Härjedalen fram till reformationen. Protestantismen uppmuntrade inte helgonkult och pilgrimsfärder.
Redan 1979 började Olga Strosova undersöka medeltida pilgrimsvägar och pilgrimskultur i Jämtland. Hon var före sin tid - innan upprustningen av lederna kom igång. Olga for runt på moped och undersökte platser med anknytning till pilgrimer.
Hennes obearbetade material, text och kartor, finns i Jamtlis arkiv sedan 1980. Hon har därefter genom åren kompletterat materialet med fler intervjuer och fotografier. Hennes undersökningar pågick till 1999. Jag har vid några tillfällen träffat Olga.
Det är ett gediget och stort material som användes flitigt vid upprustningen av pilgrimslederna i Jämtland under 1990- och början av 2000-talet. Kartorna med inritade leder, sevärdheter och platser för sägner mm är mycket användbara. Olga har också skrivit ner källor från litteratur och uppteckningar. Hon har bla gått igenom fornminnesregistret, Ekdahlska samlingarna med Fale Burmans, Erik Tryggdahls och Nils John Ekdahls samlingar och lokalhistorisk litteratur.
År 2000 sammanställde Olga en del av sitt material i en uppsats vid konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Den heter ”Till Sankt Olav i Nidaros : pilgrimsvägar och pilgrimskultur i Jämtland under den katolska tiden och idag”.
Om du är intresserad av pilgrimer och pilgrimskultur är du välkommen till Jamtlis arkiv och titta på Olga Strosovas material och läsa hennes uppsats. Ta god tid på dig för det är ett stort och givande material.

Sedan är det bara att ge sig ut och vandra och titta på alla minnen från pilgrimstiden.
De största lederna genom Jämtland är S:t Olovsleden och Jämt-Norgevägen.
Jämt-Norgevägen har jag själv vandrat från Oviken, via Ljungdalen till Norge.
Ett inte alltför jobbigt äventyr.

På fotot är en karta över Jämt-Norgevägen ritad av Bo Torstemo, infälld är pilgrimsledssymbolen.

Bränna-bonden Jon Hansson föddes 1822 i Bränna, Hackås, och han avled 1909. Under en stor del av sitt liv skrev Jon dagbok. Hans dagböcker finns att läsa i Jamtlis arkiv. De spänner över tiden 1862 till 1905. Han har skrivit om både allvarliga saker som dödsfall och sjukdomar och trevliga saker som festligheter och resor. Vädret har han förstås noterat genom åren, samt sådd och skörd.
Här kommer ett utdrag ur Jon Hanssons dagbok 1889.

Den 12 januari reser Bromée till Riksdagen. Sjöfarten obehindrad än i Stockholms skärgård, t.o.m. i Mälaren.
21 maj Storsjön gör sig ren från issörjan under nordvestan. 20. Göken hörs och svalor synes. 21. Storsjön går upp. 22. Ång. Framåts pipa höres. 23. Börjar passagerarbåten sina ordinarie turer.
Den 2 juni Fjellfloden i Storsjön är ganska respektabel, dock har jag sett den en gång högre. Få se om floden inte just i dag nått sin höjdpunkt?
Den 19 juli resa till och från stan. Lite smått regnigt.
Böndagen varit i Kyrkan och på eftermiddagen till Jon Mickelsson fäbodar ”Svean”. Båda resorna roliga.
På aftorne mellan den 6 och 9de sept. stilla lugnet och sol å måne starkt högröda, den 9 lika lugnt och vackert, men den 10de en riktig regndag.
25 oktober: ymnigt regn hela dygnet
surväder alla dagar till månadens slut.
Synd om grödan som ännu står ute – en stor del är dock under tak.
2 november: Den 2dra rest till Bolåsen der hjälpt till med bouppteckningen efter Sigrid, som afled den 16 sistl. Augusti.
Vattnet i Storsjön stiger.

Välkommen att läsa Jon Hanssons dagböcker i Jamtlis arkiv.
Om Du har gamla dagböcker hemma – lämna gärna in dem till förvaring i något arkiv.
Dagböcker kan vara intressanta att läsa 100 år senare.

Tycker du om att forska om din eller någon annans släkt, din bys historia eller något lokalt om Jämtland-Härjedalen.
Var ska du då vända dig? Här kommer lite tips.
Du kan vända dig till Landsarkivet i Östersund, Jamtlis arkiv och kommunarkiven. Du kan också forska på datorn hemma.
I Jamtlis arkiv kan Du använda vår besöksdator och leta i SVAR:s arkivmaterial, folkräkningarna 1890, 1900, 1970 och 1980, Sveriges dödbok 1901-2009, emigrantregister, bouppteckningsregister och minesterialregister (födda, vigda, döda) för Jämtlands län mm.
Vad är SVAR frågar du dig kanske om du aldrig forskat på din släkt? På SVAR:s hemsida finns kyrkböcker från 1600-talet och framåt, domstolshandlingar, mantalslängder, folkräkningar, sjömanshus, militärrullor, fångar mm. SVAR kan du forska i gratis hos oss i Jamtlis arkiv och på Landsarkivet.
Du kan även sitta hemma och forska i SVAR:s material, men då får du betala en avgift för att titta på materialet.
I Jamtlis arkiv han du även hitta foton på dina släktingar och din by och du kan hitta berättelser som lämnats in till arkivet.
På Landsarkivet kan du också hitta mer om varje person än det som finns i kyrkböckerna. Du kan tex hitta dina gamla släktingars skolbetyg. Det är intressant att se hur duktig farfarsfar var i skolan, sjukfrånvaro och vad han hade för betyg i uppförande.
Även om det är bekvämt att sitta hemma och forska så kan det löna sig att gå till något arkiv ”för att få mer kött på benen”.
Vill du ha stöd i din forskning hjälper arkivpersonalen dig i alla arkiven.
Du kan gå i en studiecirkel i släktforskning i något studieförbund för att komma igång.
Du kan även gå med i en släktforskarförening där andra forskare kan hjälpa dig och du kan hjälpa andra. Släktforskare delar gärna med sig av sitt eget material.
Det finns tre släktforskarföreningar i länet. Där kan du bli medlem och delta i olika aktiviteter.
JLS - Jämtlands lokalhistoriker och släktforskare http://www.genealogi.se/jamtland/
Härjedalens släktforskarförening http://www2.herjedalen.se/forening/slaktforskarforening/
DIS-Mitt – datorhjälp i släktforskningen http://www.dis-mitt.se/
Du kan också lätt hitta deras hemsidor om du söker på google.

Släktforskning är en mycket trevlig fritidssysselsättning.
Sätt bara igång och forska! Du blir garanterat frälst.

Fotot är på The American Swedish Institute i Minneapolis, Minnesota. Där finns utställningar om svenska immigranter. Jag besökte institutet för tre år sedan. Du har säkert flera i släkten som emigrerade till svenskbygderna i Minnesota.

Kommer ni ihåg lukten av Soln-Anders droppar?
Anders Wallström, Soln-Anders, föddes 1841 i Färila och han avled 1921 i Sveg, dit han flyttade med sina föräldrar. Soln-Anders blev en mycket duktig naturläkare. Intresset för sjukvård väcktes av provinsialläkaren Elmén i Härjedalen. Anders följde honom på sjukresor runt om i byarna och Elmén lärde upp Anders.
Bland Soln-Anders efterlämnade handlingar finns beredningsätt för närmare femtio apoteksblandningar och massor av andra recept. Mest känd är Soln-Anders droppar. Det var en mycket populär förkylningsmedicin. Dessa droppar kunde apotekskunderna köpa mot uppvisande av flaskans etikett. Efterfrågan var så stor att många apotek lagertillverkade förpackningar. År 1958 lagertillverkades på apotek 10.748 förpackningar utöver dessa tillkom de som bereddes för tillfället. En topp nåddes 1963 då det tillverkades 20.818 förpackningar.
I lilla Sveg, Anders hemort, såldes 2.000 förpackningar per år.
Tillverkningen stoppades i slutet av 1980-talet.

Recept:
För vuxna
Liquor pectoralis 60
Aether 20
Aqua foeniculi 20
Syrpus althaeae 30
Omskakas

För barn
Spirit. Ammon. Anis 2
T:aopii benz. 4
Syrup senegae 14
Syrupus thymi comp. 120

I Jamtlis arkiv och bibliotek finns böcker och berättelser om Soln-Anders och kopior på hans recept. Vi hade en temakväll en tisdag för något år sedan i Jamtlis arkiv, då lokalhistorikern Erik J Bergström berättade om Soln-Anders liv och verksamhet och visade foton.
Fotot föreställer Soln-Anders i sitt apotek.

Återkommer med nästa blogginlägg på måndag den 14 februari.

Anders Jakob Thomée, föddes 1812 i Ramlösa och avled 1874. Han var landssekreterare i Jämtlands län 1846-56 och hade en vision.
Han kämpade för genomförandet av Jämtlands kommunikationsled mellan Sundsvall och Trondheim. En led som skulle frakta varor och personer från kust till kust. Ångbåtstransporter skulle varvas med hästskjutsar. Entusiasmen var stor i Jämtland för detta projekt. Thomée arbetade oförtrutet för Norrlands utveckling, särskilt för industri och kommunikationer.
Han köpte 1853 Åflohammars bruk (manufakturverk) i Offerdals socken. Bruket hade stor avsättning på Norge. Thomée insåg snart nödvändigheten av att anlägga en större farled genom Jämtland. Genom Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hade det företagits en undersökning av Jämtlands kommunikationsled, "som består i omväxlande landt- och sjöväg". Som ombud för Norrlands bruksägare i borgarståndet vid 1856-57 års riksdag kunde han kraftigt arbeta för anslag till denna farled, som genom hans oförtrutna nit genomfördes och avslutades genom Jämtland 1863. Hela leden var klar 1870.
Starkt upptagen af enskilda affärer, tog han 1856 avsked från sin tjänst, men föll 1857 offer för den stora ekonomiska kris, som då inträffade. Han fortsatte dock att arbeta för bra kommunikationer, särskilt Tvärbanan genom Jämtland och andra norrländska banor. Tågens tid var på väg.
Thomée utgav och redigerade 1869-74 den mycket ansedda tidskriften "Norrland och dess framtid". Det av Thomée 1872 stiftade "Sällskapet för Norrlands väl" reste 1895 ett minnesmärke, en 13 fot hög sten, omgiven av fyra granitpelare över honom. Minnesmärket restes nära Mörsils järnvägsstation, där Jämtlands kommunikationsled korsade nuvarande järnvägen.
Kampen förs fortfarande för att få en fungerande elektrifierad järnvägsförbindelse från kust till kust.

Du kan läsa mer om Thomée, hans visioner och Jämtlands kommunikationsled i Jamtlis arkiv.

Vi vet ju alla att kvinnor finns och alltid har funnits. Men - var finns de i arkiven? Arkiven fylls med mängder av material som handlar om män och skänkts av män.
Meja – föreningen för kvinnohistoria och genusforskning - håller på att gå igenom vilka kvinnoarkiv och vilka kvinnor som lämnat in arkiv på Landsarkivet i Östersund och i Jamtlis arkiv.
Vi måste alla uppmuntra kvinnor att lämna in sina berättelser och arkiv för förvaring. Kvinnor har en tendens att tycka att ”det här är väl ingenting för andra att läsa” och ”jag har väl inget intressant att berätta”. Det är viktigt att kvinnornas historia skrivs ner och bevaras för framtiden.

Här kommer exempel på några intressanta kvinnor som bott och bor i länet:
Hildegard Löfbladh. Fotograf och författare. Hon bodde och verkade i Hammarstrand. Det finns ett sällskap - Hildegard Löfbladh Sällskapet - som vill värna om henne och hennes livsgärning. Fotograf var ett av de få yrken som kvinnor kunde ha för hundra år sedan. Hildegard hade egen ateljé i Hammarstrand. 1920 gav hon ut boken ”Herr Olovs hustru” som handlar om en stark kvinna på 1600-talet som tar sig till Stockholm för att rädda sin man prästen Olov Rahm från avrättning. Boken bygger på en sann berättelse och är mycket läsvärd om man vill läsa om en stark kvinna.
Rosa Taikon. Silversmed och konstnär i Ytterhogdal. Hennes arbeten återfinns i Nationalmuseums och Röhsska Museets samlingar. Hon har hela sitt liv, tillsammans med systern Katarina, kämpat för att ge romerna i Sverige ett värdigt liv. De flesta av oss har nog läst den självbiografiska Katitzi-serien som skrevs av systern Katarina.
Lapp-Maria. Hon är en av de många kloka gummor som funnits i Jämtland. Hon var född 1811 i ”Lappstugan” i Berg och ansågs vara en trollkäring, ett skällsord många kloka gummor råkade ut för. Maria kunde bota både sjuka djur och människor. Hon använde sig även av seanser, hon läste ramsor över vittror som gjort att korna sinade, hon kunde hitta igen bortsprungna djur genom att bara tänka på dem och även hitta igen tjuvgods. Självklart var en sådan stark kvinna ett hot i det manliga samhälle som fanns på 1800-talet. Maria levde till hög ålder och berättelserna om henne lever fortfarande kvar i bygden bland de äldre.

Uppmaning!
Lämna in berättelser och arkivmaterial om och av kvinnor till arkiven. Kvinnoforskning behövs som motvikt mot all forskning som sker om och av män. Kvinnorna får inte glömmas bort i historieskrivningen. Gå gärna med i föreningen Meja om du själv vill skriva något.

Fotot visar Hildegard Löfbladh i Hammarstrand.

I alla tider har man behövt meddela vänner och anhöriga när någon avlidit. Hur gjorde man tidigare när inte alla hade tillgång till telefon?
Man skickade brev, en speciell sorts brev – sorgebrev - i kuvert med svarta kanter.
Hur skulle du ha tänkt om det kom ett sådant brev med brevbäraren?
Hur skulle du ha tänkt om du själv fick hämta brevet på poststationen?
Oron du kände innan du kom hem och kunde öppna brevet. När du såg brevet förstod du genast att någon avlidit – men vem? Oron var nog stor och du hade nog många funderingar innan du fick reda på vem det var som hade avlidit.
Seden med sorgebrev var vanlig på 1800-talet och levde kvar in på 1950-talet. Breven ersattes alltmer av annonsering i lokaltidningar och med telefonsamtal.
Senaste åren har vi fått in två samlingar med sorgebrev till Jamtlis arkiv. Sorgebrevet på fotot är från 1905 och texten inuti lyder:

Tillkännagifves
att min älskade make
Födorådstagaren
Hans Ersson
i Yxskaftkälen
född den 5 April 1835 i dag aflidit efter en kort sjukdom,
sörjd och saknad af mig, släktingar och
talrika vänner
Yxskaftkälen den 30 oktober 1905

Kerstin Ersson
f. Olsdotter

Sv.Ps.344, v. 1

Sorgebreven var fina minnen som man sparade.
Sorgebreven var nog i alla fall bättre att få än nutidens annonser och mail.
Ett telefonsamtal är nog i alla fall det bästa när någon avlidit och nu för tiden har ju alla tillgång till telefon.

I början av 1900-talet var Östersund ett centrum för homeopatin i Sverige. Det är nog flera av er som inte vet detta. I Östersund bodde Olof Theodor Axell, som var homeopatins banbrytare i Sverige. Han föddes 1867 i Resele i Ångermanland. Axell for över till Amerika på 1890-talet för homeopatiutbildning och han blev utexaminerad homeopatisk läkare från Hering Medical College i Chicago, Ill., USA. När han återkom till Sverige bosatte han sig i Östersund år 1900. Han gifte sig 1911 med Anna Julia Maria Holst från Danmark och paret emigrerade 1913 till England. Axell bodde och verkade i Östersund i 13 år.
Axell startade Homöopatiska institutet på Strandgatan 14 i Östersund. Huset finns fortfarande kvar. Bottenvåningen innehöll den homeopatiska mottagningen med väntrum, kontor, mottagningsrum och laboratorium. Han hade även egen lägenhet i huset.
Axell skrev under tiden i Östersund boken Homöopatisk terapi, ett stort praktverk i tre delar, på vardera 400 sidor. Han ville med böckerna på svenska språket skriva en utförlig ”läkarebok i homöopatisk behandling av sjukdomar”. Han var även redaktör för tidskriften Homöopatins seger : populär månadsskrift för homöopati och naturläkekonst under den tid han bodde i Östersund. Hans patienter kom från hela Sverige och han skickade ut medicin med post runt om i landet från institutet i Östersund.
Vid besöket på institutet fick patienten med egna ord beskriva sin sjukdom. Axell klargjorde därefter med några ”interpolerande frågor symtomens natur”.
I Jamlis arkiv har vi institutets frågelistor från några av åren i Östersund. Det är en intressant läsning där patienterna beskriver sina symtom och där frågesvaren blir underlag för behandlingen.
Axell tjänade bra på sin verksamhet och han hade flera anställda på institutet. Han måste ha haft mycket pengar redan år 1900 då han lät bygga det stora huset på Strandgatan 14. 1910 tjänade han 33.900 kr.
Axell dog 1929.
Homeopatin har även efter Axells flytt till England 1913 hela tiden haft flera läkare och apotek i Östersund. Även om Östersund numera inte är en föregångare så lever homeopatiska verksamheter kvar i staden.

Fotot visar Axell stående framför institutet på Strandgatan 14 i Östersund. Infällda bilden är från en frågelista.

Bondpojken Aksel Lindström föddes 1904 i Rossbol och han avled 1962. Han har kallats Jämtlands nationalskald, men också beskrivits som en tillvarons emigrant. I unga år utvandrade han till Amerika, där han bla studerade konst i Minneapolis och var guldgrävare och trapper i Alaska. Han kom tillbaka till Jämtland 1930.
Aksel var målare, skidfabrikant, hundspannsförare och fjällräddare i Storlien fram till kriget. Han var frivillig i finska vinterkriget.
Först 1946 kom Aksel ut med sin första bok, Grå grannar. Han skrev sedan flera böcker med teman från Alaskatiden. Han ger oss många fina skildringar av eskimåerna i Alaska.
1951 kände han sig mogen att ta itu med att skildra brytningstiden mellan hedendom och kristendom i Jämtland. Frösötrilogin om vikingatiden har i efterhand erkänts som ett av de främsta verken i Norden som skönlitterärt behandlar sagatiden. Han har även gett ut en bok som handlar om Storsjöodjuret. Aksel gav sammanlagt ut 13 romaner.
Aksel var också konstnär. Han har gjort en mängd teckningar, oljemålningar och skulpturer. Jamtli har vid några tillfällen visat hans verk på museet.
Räddandet av Jämthunden som egen ras är ett av hans mest kända projekt.
Fotografier och annat material om Aksel samt hans kamp att rädda Jämthunden finns att läsa i Jamtlis arkiv.
Vi har även Frösötrilogin (Den leende guden, Österhus brinner och Husfröjornas nycklar) och boken om Storsjöodjuret (Vidundret) i Jamtlis bibliotek. Det finns också en biografi om Aksel att läsa, den är skriven av Torsten Jonsson.
Jag är vice ordförande i Aksel Lindströmsällskapet som försöker bevara Aksels gärningar för framtiden. Sällskapet har flera gånger samarbetat med museet med utställningar och föredrag om Aksel.
Jag rekommendera er varmt att läsa Aksels Frösötrilogi om vikingatiden. Böckerna går utmärkt att läsa och diskutera i en studiecirkel.

Fotot visar Aksel med en av sina jämthundar.

Torsten Föllinger var en stor operasångare, skådespelare, sångpedagog och konstnär. Torsten föddes 1922 i Östersund och han dog 2010 i Stockholm. Hans far var riksspelmannen Göran Olsson Föllinger. Torsten började spela och sjunga när han var sex år.
Jamtlis arkiv har efter Torsten död fått ett stort arkivmaterial efter honom av släktingarna. Det innehåller fotografier, tidningsklipp om han liv och gärning, videoband och kassetter från hans framträdanden samt skivor som han spelat in. I materialet finns också radio- och TV-program där han berättar om sitt liv och UR-program där han undervisar. Han har som sångpedagog haft många stora skådespelare och artister bland sina elever.
Förra veckan i Skavlan och i måndags i ett radioprogram berättade Tommy Körberg att Torsten sagt till honom att han inte fick gå till någon sångpedagog som kunde förstöra hans perfekta röst. Så kan bara en stor auktoritet säga. Skådespelaren Mattias Enn skrev i minnesordet i LT/ÖP om Torsten: Saknaden blir stor efter honom. Vi var många som träffades hos honom och sågs i trappen vid besöket hos sångpedagogen.
Torsten kände många stora artister och skådespelare. Vi har i samlingen hittat brev och vykort från bla Birgit Nilsson, Max von Sydow och Inga Tidblad. Torsten var lärare på Teaterhögskolan 1969-1987. Han uppträdde och var sångpedagog ända fram till sin död.
Samlingen innehåller också kopior och original av hans siluetter och teckningar samt diabilder på en del av hans tavlor. Torsten var en av mycket känd siluettklippare. Många av er har nog sett hans siluettklippta renhjordar.
Torsten var också en stor vän av fjällkon. Arkivet fick tidigare, medan Torsten levde, ett stort material om fjällkor från honom. Han hade själv fjällkor på sin gård utanför Stockholm.
För drygt ett år sedan fick arkivet ett stort klippalbum om Torsten sammanställt av Inger Bjäresten.
Torstens hjärta fanns hela tiden i Jämtland, han for hit så ofta han kunde. Hans urna finns i minneslunden på östra begravningsplatsen i Östersund.
Arkiven efter Torsten är uppordnade och finns att titta på i Jamtlis arkiv.

Fotot är från Torstens lägenhet i Stockholm. Denna trevliga våning har jag besökt, bla när jag hämtade materialet om fjällkorna. Jag har träffat Torsten många gånger när han varit på besök i Hackås, där han har sina anor.

Jag heter Kerstin Ellert och är antikvarie och arkivarie på Jamtlis arkiv. Jag har arbetat på Jamtli sedan 1987. Den här månaden tänker jag berätta för er om våra intressanta samlingar i Jamtlis arkiv och bibliotek. Jag börjar med ett intressant föremål som finns i Havremagsinet, Korvågsanders psalmbok.

Korvågsanders rätta namn var Anders Jonsson, född 1802 i Kungsnäs, Näs. Han bildade familj och bodde med hustru och två barn i en grotta på en ö, Lerön, i Näkten. Han bodde i grottan under flera år. Anders saknade psalmbok och han hade inte råd att köpa någon. I en grannby fanns emellertid en bonde som kunde låna ut sin psalmbok under veckorna. Varje vecka gick Anders till honom, hämtade psalmboken och lämnade tillbaka den när de behövde den själva under gudstjänsten på helgen. Mellan åren 1828-1831 hämtade han boken varje vecka och skrev av den. Den är skriven med brunsvart bläck på ljust blått papper. Det blev en vacker handskriven psalmbok. Han band in den i läder, som han själv hade garvat. Boken finns att titta på i Havremagasinet.
Handlingar och berättelser om Korvågsanders finns att läsa i Jamtlis arkiv och bibliotek.

Den infällda bilden på fotografiet visar grottan på Lerön. Grottan finns fortfarande kvar.