Så är oktober snart till ända och också min tid som bloggvikarie, så detta får bli mina slutord.
Projektet "På flykt" tog slut i veckan. 953 elever har i år deltagit i vårt program där flyktingfrågor är i centrum. Men nu, efter fyra/fem veckor är avskedsmiddagen äten och lokalerna utstädade. En period på en månad där man träffat vissa kollegor varje dag, kollegor man kanske inte möter innan det är nytt år och nytt projekt kanske. Lite tomt känns det allt.
Då en intensiv period tar slut kan det kännas tomt. Under mina 20 år i Arnljotspelen har jag lärt mig att det kan gå från 100 till 0 med en obarmhärtig smäll, det tar slut några timmar efter sista föreställningen. Flera år har jag återvänt till spelplatsen efter några dagar bara för att få uppleva den spökstadslika känslan i en plats som är som nyss men utan liv. Otömda kaffemuggar här och där, repetitionsscheman och plakat om avslutningsfest fladdrandes i vinden på anslagstavlan, nåt glömt klädesplagg på bänken vid eldstaden. Precis som nyss men livlöst. Det är en kuslig känsla hur snabbt liv kan bli till tystnad.
Efter en historielandssommar tar det också ett tag att bli avprogramerad, speciellt om man jobbat i miljöer där man pratar lite annorlunda. Fotograf Olsson från 1895 är en sån figur som gärna klänger sig fast hos mig. Då han möter den moderna världen kan det bli lite lustigt, exempelvis på ICA, frågande kassörskan (med ganska hög röst).
-Goddag fröken, Jo, jag undrar, fröken, för ni kåldolmar, fröken?
- Ehh frysta eller?
-Ja precis fröken, det är ju utmärkt fröken. Om fröken ursäktar så undrar jag om fröken kan ta hand om mina varor en stund, då jag ämnar hämta kåldolmarna. På återseende då fröken.
Inte undligt folk tror man är knäpp. Nån gång i september brukar historielandssommaren vara slut även mentalt och man är lika försiktig och fåordig som de flesta andra i matkön.

Som slutkapitel här tänke jag berätta om när 70-talet tog slut, för mig alltså.
Det var inte 1979-12-31. Nej, jag minns det tydligt, det var tidigt på natten den 13 december 1981. Jag hade vara på en luciavaka på Parkskolan och då jag kom hem var det nåt som kallades Luciarock på TV. Man visade musikvideos timme efter timme och tanken var kanske att locka ungdomar med nåt annat än fest och flaskor. Då jag slog på kördes ABBA:s "One of us" igång (länk nedan). ABBA som varit en så självklar del av själva årtiondet men också av min barndom. Men den bardomen var slut och övergick till ungdom och även i ABBA var slutet nära med skiljsmässor och splittring. Jag stog kvar framför TV:n tittandes, nån minut senare var jag säkert i köket med bullar och oboy, men just där i TV-rummet, i den mörka decembernatten, slutade 70-talet.

Så med ABBA i bakgrunden, bockandes med hatten i hand säger jag Tack och Adjö.

Henric

Visste ni att det fanns 19 000 organiserade nationalsocialister i Jämtland under åren 1933 - 1945? Visste ni att 600 av dessa var frivilliga i den tyska krigsmakten och att 150 av dom var kvinnor som bildade ett eget förband inom de tyska stormtrupperna?
Inte? Då är du inte ensam. Jamtli berättade detta i utställningen "Skapa din egen historia" för nåt år sen. Via föremål, arkivmaterial, tidningsartiklar och nyhetsinslag ställdes besökaren öga mot öga med en historia de inte hört tidigare. Reaktionen blev omedelbar. Hur kunde dåtidens människor vara så dumma? Varför har vi inte hört detta tidigare?
Svaret är att inget är sant. Som ett grepp i en utställning valde vi att lura besökaren. Bara för att de skulle se hur lätt det är att bli lurad. Och lurade blev de. Sådär en 99% av besökarna, från journalister till politiker och skolklasser, svalde historien med hull och hår, hur otrolig den än var. Utställningen diskuterade sen frågor om vem man kan lita på, vad är sanning och vem skapar historiska sanningar. Det kunde bli fantastiska pratstunder med elevgrupper och andra besökare. Det vanliga exemplet var att börja med frågan var man vänder sig för att hitta fakta till ett skolarbete. Wikipedia naturligtvis. Ja, det är ju bra men hur vet vi att det som står där är sant? Vidare; Hur vet vi att man landat på månen? Jo, vi har sett det på TV. Ok, å då är det sant eller? Lever Elvis föresten?
Ja ni förstår säkert upplägget. Bilden ovan visar en monter med Korpral Larsson ägodelar. Dessa falska ägodelar var lite småsaker jag hämtade i källaren. "Kryddat" med lite fejkade hakkorshandlingar och några foton blev det hela till en sanning som besökaren trodde på.
Jamtli är inte först med detta på nåt sätt men det var ändå intressant att se hur publiken blev lurad, och framför allt, deras reaktioner då falsariet avslöjades i nästa rum. Om vi är lättlurade eller har ett grundmurat förtroende för andra vet jag inte men visst finns det anledning att ifrågasätta då och då.

Länken nedan är en härlig inspelning med Elvis Presley och Celine Dion. Och om nån nu undrar om Elvis lever så är mitt svar; Absolut, det är ju bara att titta på videon...

För nån tid sedan var jag på Järnvägsmuseét i Gävle. Jag har varit där några gånger förr men nytt för mig nu var den stationsbyggnad som öppnats, Hennans station. Att återskapa miljöer kan vara svårt men här har man verkligen lyckats att spegla tidig efterkrigstid. Att man har prickat rätt i allt från små pinaler och textiler till takläggning och väggbeklädnad gör hela stationen till en toppenupplevelse, en miljö perfekt för en filminspelning. Även utemiljön med växter och stenläggning var så precis att man blev matt av beundran. Men ändå, allt det fina till trots, kunde jag inte låta bli att nämna för mitt sällskap att strömbrytarna minsann var nya och att avloppsröret under handfatet inne på toan var i plast.
Jag har tänkt att det hela är en yrkesskada, ett utslag för att man arbetar med liknande projekt själv då och då. På senare tid har jag tänkt att det inte alls är en arbetsskada utan att jag är en gnällgubbe helt enkelt.
Varför annars måste jag påpeka såna struntsaker. Strömbrytarna sitter väl där till följd av elekriska säkerhetsbestämmelser och avloppsröret hade man kaske inget annat för dagen och det kommer nog bytas ut.
Fenomenet känner jag igen från Jamtli där man då och då får höra om små konstigheter av besökarna. Populärt är att påpeka att det sitter en felaktig skjärnskruv här och där eller att energilampor väl ändå är en ganska ny uppfinning. Naturligtvis , det är kanske fler än jag som vill visa sig duktiga och känner sig malliga då man upptäckt en sån malör.
En sån mallighet kommer då och då. Exempelvis; För några år sen gjorde TV en inspelning av Swedenhjelms med Sven-Bertil Taube och Harriet Andersson i huvudrollerna. Efter ha sett inspelningen fyra gånger letandes fel kunde jag till slut konstatera att tapeten i köket var vänd upp och ner. För den normale TV-tittaren, som hellre följde handlingen, betydde denna historiska blunder som varade i fem sekunder ingenting. Men jag såg det, jag avslöjade statstelevisionens okunskap och historieförfalskning vilken dessutom finansierats med skattemedel. Upprörande!!?
Nej, naturligtvis inte, vem förutom jag tänkte på en sån struntsak? Dekorbyggaren på TV kanske.
Genom sig själv känner man andra så jag har en förståelse för de personer som påpekar än det ena, än det andra på Jamtli. En del gör det högljutt så andra ska höra att han (vi sakfelletare är ofta män) upptäckt nåt konstigt. Andra, damerna alltså, kan vara mer finkänsliga.
En sommardag på Macken, där det mesta är 1956 ,kom en dam fram till mig och viskade att jag nog hade en lite för modern kaffekopp. Jag tackade för tipset samtidigt som jag stelnade av skam inuti, och visst hade hon rätt. Koppen Adam från Gustavsberg började tillverkas 1959, så plötsligt var det jag som var historieförfalskaren. Nu är koppen utbytt mot Rörstandsskapelsen Koka vilken såg dagen ljus 1955. Så nu är historiesamvetet rent.

Mer femtiotal i musiklänken nedan.

Då man pratar historia, exempelvis vikingatid, och undrar hur det var för 1000 år sen, är det vanligt att man tror att allt var sämre än idag, sämre utvecklat helt enkelt. Utvecklingen ses ibland linjär där vi är bäst och de i början av linjen är sämst. Vi som är så smarta med dator och TV måste väl ha kommit längre/högre i utvecklingen än våra barbariska förfäder?
Ja, i många fall men inte alla. Ett klassiskt exempel är de fantastiska vikingatida smycken som finns i guldrummet på Historiska Museét. En guldsmeds dröm eller mardröm kanske. Det är smått och pillrigt att se även med förstorningsglas och vi med vår oerhörda kompetens kan inte ens förklara hur de är gjorda, än mindre göra nåt göra nåt likadant. Kunskapen har helt enkelt gått förlorad. I detta fall var dom alltså smartare än oss.
Visst går utvecklingen framåt men ibland står den still och ibland går den nog bakåt.
Att överaskas av historien är väldigt nyttigt tycker jag, om inte annat blir man mer ödmjuk för tiden som gått.
Den här överaskningen kan konstigt nog komma av de mest triviala ting.
För två sen ställdes Gustav IV Adolfs skrivetui ut på Livrustkammaren. Till min stora glädje låg där några blyertspennor. Jag hade inte riktigt koll på blyertpennans historia så det var skoj att se att kungens 200 år gamla pennor såg ut som våra, lite smalare kanske men vackert lackerade i svart. I många historiska sammanhang förekommer det en omålad penna i tron att den är det enda rätta. En av pennorna i kunges skrin var i och för sig omålad men man får akta sig för den moderna variant som är ett utslag av nåt slags miljösträvandets tidiga 1990-tal. I en bokhandlarkatalog från 1890 finner man pennor i all väldens färger, få omålade dock.
En annan trivial överraskning är gummibanden, såna man har i kläder alltså. Själv hade jag nog trott att det var en uppfinning av efterkrigstidens rationella 50-tal. Nej nej. Hoppa tillbaka 100-150 år så hittar man sk. elastiska kautschukband. Redan 1868 finns det gummibandsförsedda färdigknuta slipsar för den late att köpa i Frankrike.
Dunsovsäcken lika så. Här överaskar Peterson-Berger då han i sina fjällminnen från sekelskiftet nämner sin dunsovsäck, tillika waterproof som han skriver.
Så då nån i Darwinsk anda klankar ner på gårdagens människar brukar jag tänka på blyertspennorna och gummibanden. Iband får man passa sig, för intet är nytt under solen.

Nedanstående video överaskade lite. Den är bitvis inspelad i regissören Lasse Hallströms vardagsrum 1979. Här finns få spår av nåt burrigt och osmakligt 70-tal med heltäckningsmattor och sammetstapeter. Tvärtom skulle rummet kunna smälta in i vilken nutida inredningstidning som helst, om man tänker bort en 30-årig Agneta Fältskog förstås.

Låt mig presentera Arnljot XIII, eller Emil som han egentligen heter.
I lördags hade Teaterföreningen Arnljotspelen årsmöte och samtidigt presenterades 2011 års nykomlingar och Emil kommer alltså axla manteln som vikingen från Gällö.
Vi på museet känner Emil sen länge. Bland annat har han arbetat på Historieland de senaste 5/10 sommrarna.
Jag och Emil har också haft mången rolig stund i gemensamt arbete. Flera år har vi jobbat tillsammans i det projekt som nu pågår "På flykt", b.l.a som poliser. En gång var vi på väg till den gamla Sylhyddan, kallad Asylstugan denna månad, för att hämta upp några stackars asylsökande, eleverna alltså.
Precis då vi skulle storma in med vapen och siren dök det upp en dam med hund. Emil, som är en artig man, hoppade ur bilen, demaskerade sig och förklarade att det inte fanns anledning till oro, vi spelade bara teater nämligen. Tillbaka i bilen en liten stund senare dök damen upp igen och frågade; Men, var har ni publiken då? Då det började bli lite bråttom och långa förklaringar var omöjliga gav ändå Emil ett bra svar; Ja du, dom har vi låst in.
Sen åkte vi och genomförde vår lilla scen utan att skrämma slag på varesig elever, dam eller hund.

Från Arnljot till P-B:s sommarstuga Sommarhagen är steget inte långt. Förutom allt annat kulturhistoriskat skoj därute finns det en tennisbana där många kulturpersonligheter svingade racket och slog boll för ett sekel sedan. Tennisbanan borde höra till en av landets äldsta så bara den är värd ett besök till Frösön tycker jag. Det finns nåt racket på P-B:s arbetsrum som knyter an till gräsarenan bakom huset. Kvar finns också ett stycke ut Frösöblomster som dedikerar den vita sporten. Så i länken nedan; Lawn tennis.

Min mammas mormors farmors farmors far hette Henric Strindberg och var präst i Sundsjö församling mellan 1745 och 1767.
Sisådär en 250 år senare traffade jag av en slump en riktig eldsjäl till lokalhistoriker som visste en hel del om prästfamiljen i Sundsjö och han skulle t.o.m.visa var dom bott.
Jag hade kanske förväntat mig en vacker prästgård med en fin trädgård där barnen Strindberg lekt och levt bekymersfria dagar men så var det inte. Utan att ha kyrkan i sikte stegade vi rakt ut i skogen, via nån slags stig han röjt. Till slut kom vi fram till en liten platå där möjligtvis en arkeolog kan se att det legat ett litet hus. Detta var alltså Strindbergstorpet. Det bidde ingen vit vacker gård för min gamle släkting utan torpet var socknens prästgård. Inget fel med det men det var lite oväntat att det var här han bodde, den förste Strindberg, anfadern själv i den strindbergska släkten. Hur jag än försökte tänka bort skogen, som för länge sen tagit över åker och äng, hade jag svårt att se nåt idylliskt. Tvärtom kändes platsen lite vemodigt och ödslig. Kyrkan låg 2 km bort och jag såg framför mig hur den stackars prästen vandrat där i ur och skur dag efter dag medan familjen satt hungrande och uttråkande i skogskojan.
Om det var av tristess eller inte må vara men i samma veva flyttade halva familjen till Stockholm men kvar i torpet blev prästen och en dotter, Sofia Dorotea. Från henne och hennes son Mikael löper så jämtlandsgrenen av släkten vidare till våra dagar.
Ändå var det intressant att vara där i skogen. På väg tillbaka tänkte jag att det forna torpet måhända är en vittnesbörd över vad församlingen ansåg sig ha råd med gällande prästbostaden. Kanske hade man det inte så fett i Sundsjö under 1700-talets mitt. Kanske var Henric och dotter Sofia Dorotea glada över sitt lilla torp, vem vet. I alla fall var jag väldigt tacksam mot lokalhistorikern som gett mig tillfälle att hälsa på hos mina forna släktingar.
Hemma några dagar senare fick jag en oväntad hälsning från förr då jag hittade en av mormors farmors mors gamla böcker (se bild).
JA, men naturligtvis, tänkte jag; Sophia Mickels Dotter, var såklart uppkallad efter sin farmor. Henric Strindbergs dotter. Och här satt jag, Henric, och läste hennes bok och handstil och det kändes som jag nästan kunde ta min namne i hand. Så konstigt nära kan det flydda te sig ibland.

Dagens länk, en hälsning tillbaka till Sundsjöprästen. Inget kyrkligt men så vackert att Guds änglar gråter.

Trevlig helg på Er

Förutom på Macken 1956 har jag nån sommar arbetat på Per-Albintorpet. Där är det 1942 som gäller så det är mitt uppi krig och ransonering. Kriget, hur hemskt det än var spelade ändå kanske andrafiolen då det gällde vad som påverkade människors vardag. Ransoneringen var direkt påtaglig och fick betydande inverkan på vardagen. Kläder, bränsle, varmvatten, matvaror, ja det mesta kan tyckas vara ransonerat då det var som värst nån gång runt 1942. Det som satt störst avtryck verkar varit kafferansoneringen. Det är kanske inte så konstigt. Vi svenskar dricker ju mycket kaffe och om man får nöja sig med 1 kilo per år så blir förstås saknaden stor. Kafferansoneringen höll också i sig länge, enda fram till 1952.
På P-A torpet försöker vi naturligtvis spegla vardagen så tillverkningen av kaffesurrogat, "Surr" som det kallas så där lite käckt och svenskt, är en viktig del av husmors bestyr. Det finns säkert hundratals recept på surr men vi nyttjade ett som visserligen var lite omständigt men blev ganska bra. Enkelt sagt bestod det av potatis och rågmjöl som kördes genom köttkvarnen, delades i småbitar och torkades samt rostades och maldes. Det hela tog ett par dagar då torktiden var lång.
En dag stod vi utan surr. En katastrof större än ett invasionshot. Om svärmor eller ett husmodersmöte var i antågande minns jag inte men nu var goda råd dyra. Min spelade svägerska Solbritt fann snabbt att de goda råden fanns i skafferiet; Ärtor var lösningen, gula ärtor. Ärtorna rostades snabbt i stekpannan och maldes i kaffekvarnen. Man fick dosera rätt rejält men resultatet blev fantastiskt, så hädanefter blev det vårt standardrecept. Även vana kaffedrickare från nutiden blir "lurade" vid provsmakning.
Lite lustigt är att de tyska besökarna ofta är med på noterna då det är provsmakning på g. Kanske blev Västtyskland/Östtyskland ändå hårdare drabbat av traumat kafferansonering än Sverige. Så arbetande på P-A torpet lär man sig i alla fall en fras tyska;
Möchten Sie eine tasse muckefuck*.

*Surrogatkaffe

Nedan Vera Lynn och musikalisk nostalgi.

Sommaren 2004 arbetade jag på Macken, ni vet miljön där allt är 50-tal och solen skiner varje dag. En av dessa soliga dagar hade jag varit ledig och då jag kom dan därpå fick jag höra att det dan innan varit en man på området som gått om kring bland miljöerna och ställt kluriga frågor till mina medarbetare, frågor av historisk karaktär. Synd synd tänkte jag, för historiska quiz är alltid roliga.
Väl på Macken dök samma man upp för andra dagen, till min glädje naturligtvis och han satt igång med sitt bombardemang av frågor. Det var historiska frågor av realskolekaraktär som; När skönk Wasa? När dog Gustaf II? Vem enade Italien osv. Jag svarade och tänkte att förhöret snart skulle vara slut, men icke, han hade bestämt sig för att sätta dit mig.
Då flög jävulen i mig och jag tänkte att jag skulle svara med samma mynt och chansen kom nästan direkt i frågan; När dog Josef Stalin? Det svar han ville ha var troligen 1953 men jag förstod att jag hade honom i fällan och svarade; Ja du, var det inte den 5 mars? Då tystnade han och förhöret verkade avslutat. Med ett litet skevt leende tackade han för sig och lommade iväg.
Mitt agerande är inget skolboksexempel på hur man tar emot besökare, men han verkade inte ta illa upp, tvärtom förstod han nog att situationen bar syn för sägen att "Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri".

Länken nedan är inget annat än underhållning som passar en solig dag på Macken.

Det 70-talsområde som är under uppbyggnad på Jamtli har naturligtvis föregåtts av timmar av förberedelse, mycket arbete läggs ner för att vi ska veta varför och hur vi bäst gör en sån stor satsning på just 70-talet.
Sommaren 2008 skickades en försöksballong upp i form av att Per-Albintorpet tillfälligt bytte årtal från 1942 till 1971. I samma veva inköptes en folkvagnsbuss som målades efter konstens regler för att få den rätta Woodstockkänslan. Bussen kunde ju inte bara användas på Jamtli utan även till att göra reklam för 70-talskonceptet lite varstans, det var ju bra.
Nån gång i början på juni skulle vi delta i "Stadsdelens dag". Det var ett litet jippo på gamla Fältjägarregementet som nu förvandlats till Stadsdel Norr med nya hyresgäster som restaurang, dagis, konsthall, gym mm mm. Stadsdel Norr ligger granne med Jamtli så det var kanske naturligt att vi var där och gjorde lite reklam. Ett perfekt tillfälle för lite information om vår nya stora satsning alltså.
I vårt tilldelade hörn av den fd kaserngåden smällde vi upp bussdörrarna och ut strömmade Nationalteatern och Röda Bönor ur den inte allt för kraftiga stereon. Vi satt också upp en banderoll med texten
"KLASS MOT KLASS; LEVE DE FRIA STREJKERNA".
Efter ett tag kom besökarna. Inte till oss dock utan hellre till Lottakåren på andra änden av gården. Ganska snabbt börja vi fatta misstanke om att vi var fel ute. Vad trodde besökarna, de flesta fd försvaranställda om oss? Dom som varit garanter för ett stabilt och fredligt samhälle.Tankarna for genom huvudet medan jag plockade ner banderollen för att lindra situationen lite i alla fall.
Vi i våra plychbyxor och Mahjongjackor sågs säkert som samhällsfientliga element, drogliberala hippies som inte gjorde nån nytta. Hade man kommit lika orakad och ovårdad som jag på en uppställnng i tredje kasern hade man fått kompaniförbud, helt säkert. Inte konstigt besökarna valde Lottakårens trygga ärtsoppa framför våra FNL--flaggor och uppviglande banderoller.
Om det var så illa som jag tänkte vet jag inte riktigt. Några heta politiska diskussioner blev det inte den dagen i alla fall, dom kom senare under sommaren. Och kommer att komma igen. Tro mig, för 70-talet berör mer än man anar.
Så här i efterhand tror jag att det skulle varit bättre om vi dykt upp med vår bok "Dansbandsminnen" i stället, accompanierat av ett svängigt Kurt-Görans. Vi var nog lite för provocerande helt enkelt.

Donovans sång spelades ofta i bussen, se länk nedan.

Ha det.

Jamtlikväll! Visst låter det härligt. Bara ordet lockar fram minnen hos tusentals människor, minnen av festliga, ljumma sommarkvällar "förr i tiden" då man var ung och livet var toppen.
För er som inte vet var Jamtlikväll ett evenemang som pågick en kväll i veckan under sommarmånaderna. Kända artister blandat med dans och varmkorv var vanliga ingredienser för jamtlikvällarna. Fenomenet dök upp på 50-talet tror jag och pågick i alla fall till nån gång på 80-talet.
Mina första jamtlikvällsminnen är från 70-talet. Rockfolket minns jag tydligt. Burken som såg ut att vara klädd i en pyjamas sydd av stjärnbaneret, Rock-Ragge i sin guldkavaj och Bertil Bertilsson i blågula byxor, alla sjungandes Hej baberiba. Jag har också svagare minnen av Wizex. Kikki Danielsson satt på axlarna på en stor ljus karl och sjöng en låt tror jag.
80-talet med Freestyle, Lustans Lakejer och Ulf Lundell minns jag tydligare. Då hade jag blivit lite äldre och gick dit med kompisar i stället för familjen. Nån eller några av somrarna 82-83 hade gammeldansen i ladan bytts ut mot disco. Ett bra band och jämnåriga tjejer på ett discogolv lockade naturligtvis ungdomen, även mig och mina vänner.
Av nån anledning var det poppis att smita in utan att betala, man plankade in som det hette.
Nu bestod avspärrningen runt Jamtli inte av ett plank utan av ett taggtrådsförsett staket.
Många blev taggtrådens rov när de fastnade och slet sönder både kläder och sig själva, så även jag.
En onsdag hoppade vi över strax nedanför scenen och oturligt nog rev jag upp pekfingret på den sylvassa tråden. Det blödde rejält så jag och en kompis gick upp till det fik som låg där Mackenmiljön ligger idag. Han ljög och sa att jag skurit mig på en flaska, och han fick några plåster. Fingret borde nog ha sytts ihop men jag är inte van att gå till doktor i tid och otid och några minuter senare var ändå fingret hjälpligt ihoptejpat och vi styrde våra steg mot ladans discodunk. Jag kunde inte använda fingret riktigt på ett halvår eller så men inom sinom tid var det både läkt och fungerande.
Nu är staketet flyttat och fiket är borta sen länge. På vänstra långfingret dock ett 5 centimeter långt ärr som för alltid kommer att berätta om Jamtlikväll 1983.

Svenne och Lotta har varit på Jamtli flera gånger. Länken nedan leder till ett klipp från melodifestivalen 1975 och en av deras mest kända låtar.

Att uppleva historien är nåt som många tycker om. En del gör det via museibesök, andra är med i historiska föreningar av olika slag och vissa som spelar i själva elitserien håller kanske på med live och eller annat historiskt återskapande.
Ett känt exempel är medeltidsveckan i Visby som lockar tusentals besökare varje år att, mer eller mindre seriöst, leva medeltidsliv. Jag har sysslat lite grann med slikt men jag har också ett annat sätt att göra tidsresor, jag har en egen tidsmaskin.
Maskinen, som ni ser till höger, är egentligen en Saab från 1960 men den fungerar faktiskt som tidsmaskin. Hur då tänker ni kanske? Jo, så här.
I den här maskinen/bilen, några kvadratmeter plåt från Trollhättan, finns hela tidsandan från det tidiga 60-talet bevarad. Lukter, teknik, design, färger mm mm. Koncentrerade för mig att upplevas inom det begränsade utrymme kupén utgör. Om man sen startar motorn på 38 hk och åker iväg höjs upplevelsen avsevärt.
För en månad sen åkte jag med bilen på gamla Riksväg 1 mellan Norrköping och Södertälje. Då var lyckan total. Maskinen befann sig i sitt rätta element, i den miljö den skapades för. Den var tillbaka till sin tid, tidigt 60-tal. Jag blev plötsligt gäst från en annan tid, framtiden. Såsom två gamla vänner som inte mötts på länge konverserade maskinen och vägen och berättade gamla minnen. Själv lyssnande jag på dessa minnen och upplevde tiden i 70 km/h besprutandes bakomliggande bilister med tvåtaktsrök. Jag hade levandegjort historien, om än för några ögonblick. Så fiffigt fungerar alltså min tidsmaskin.
I Södertälje pockade nutiden på uppmärksamhet då jag motvilligt tvingades ut på E4:an och tidsresan var över för den gången. Trist men så kan det vara, man styr ju som bekant inte över allt, inte ens den tid som redan varit.

Kolla gärna in den gamla reklamfilmen i nedanstående länk.

För tre år sedan jobbade jag för fullt med 2008 års sommarutställning som hette "Dagis 71". Ett fantastiskt arbete som utmynnade i en rolig och bra utställning.
Jag jagade prylar. Vi skulle alltså bygga upp ett dagis som det såg ut 1971, så många prylar blev det.
Vi började med att studera ett hundratal foton för att sen göra långa listor över vad vi behövde.
Mängder av dagis besöktes i jakten på gamla bortglömda grejer och mycket fanns gömt i källare och i förråd och plockades fram av vänliga dagisfröknar Nån gång i maj hade vi några kubik prylar som vi ställde in i utställningen/dagiset. Svårast var det med tandborstarna, för 20 st Jordan av barnmodell plockar man inte fram hur lätt som helst. Men med hjälp av Apoteket gick det på nåt sätt och på midsommarafton var det dags för invigning.
Jag guidade flera grupper det närmaste halvåret och nostalgifaktorn bland de medelålders var i topp. En grupp minns jag väl. De fick en guidning av hela museet och en man var sådär lite halvskeptisk, ända tills vi till slut nådde fram till dagisdelen. Här blev han en helt annan och kastade sig ner bland kuddarna vid flanellografen berättandes minnen för oss andra. Han avslutade med att säga att han egentligen inte gillade museum men nu hade han ändrat sig minsann.
Sånt gör en museiman glad, mycket glad.
Ett halvår senare var utställninges saga all och prylarna magasinerades. Sorgligt javisst men det är förhoppningsvis inte för alltid. Om allt faller väl ut kommer dagisavdelningen till liv igen i vårt nya 70-talsområde. Det vore skoj. Helst för dom som inte gillar museum.

Lite passande musik också. Lyssna på Harpo med hjälp av länken nedan

Elvis dog som bekant 1977, i augusti. Då var jag på fotbollsläger i Västerås. Jag minns en svartvit bild på en kvällstidningsframsida, visad i korridoren på den skola där vi bodde.Vi grät väl inga floder av tårar direkt utan på dagarna spelades fotboll och vad vi gjorde kvällstid minns jag inte. Jo föresten, vi samlade tomglas nån kväll. Vi fick ihop en krona eller två och köpte en luffarmacka (korvbröd med senap och ketchup) och dricka på korvkiosken.
Året därpå sköljde en slags 50-talsvåg in över Sverige med filmer som Grease och Sista natten med gänget. Boppers dök upp och röjde stora framgångar, på TVn visades Gänget och jag.
Mitt i detta fanns naturligtvis Elvis som ett slags garanterat ursprungsexemplar på hur det skulle se ut och låta.
Själv hängde jag på och satt i mammas rutiga skjorta från 1958, ett par jeans av märket Fonzie och lyssnade mig igenom Presleys 50-talsproduktion från gamla singlar och EP-skivor. Gång efter gång tills jag kunde var låt utan och innan. Allt på en monogramofon av samma standard som själva skivorna. Perfekt egentligen, Jailhouse Rock och andra rockklassiker i stereo är ett ju mest ett dåligt skämt. Orginal är oftast bäst.
Efter nåt åt byttes Elvis ut mot nyare idoler som David Bowie och Lustans Lakejer. Men likt vår herre fanns han ändå med i bakgrunden, dök närmare då och då för att ibland hålla längre avstånd.
På senare år har han kommit nära igen, inte minst de somrar jag jobbat på Jamtlimacken. Där är det 50-tal som gäller hela dagarna och musik, inte minst Elvis, får besökarna att vaggas till ro under nostalgins sköna sängtäcke.
För visst är det fortfarande så att Elvis i mångt och mycket är sinnebilden för hela decenniet, lika självklar som TV, Coka-Cola, Volvo PV och Ingemar Johansson tillsammans. Han behöver ingen presentation precis. Han är inte bara betydelsefull kulturellt, utan en av 50-talets grundbultar i den konstiga konstruktion som kallas kollektivt minne, om det nu finns nåt sånt.

Ja ja, det var det lilla för idag. Ni kan kolla in länken nedan. I färg och allt från 1957.

Har tillbringat en halvtimme idag som gränsvakt i ett 2 timmar långt rollspel. Inget speciellt med idag, det gör jag varje dag fram till lovet. Nåja, själva den fiktiva gränsposteringen ligger vid det på Jamtli uppbyggda Café Slalom. Utanpå finns inte många likheter med fiket från Frösön men inuti är det väldigt likt. Som i orginalet serveras choklad, vispgrädde och brödportion.
För ovanlighetens skull så blir det inte mer matprat idag (nästan)utan minnet seglar åter igen iväg till barndomens 70-tal.
Café Slalom kom ju till som en direkt följd av att det låg en slalombacke i närheten, Ladängen hette den. Där var det SM i Slalom på 30-talet men från min tid minns inga SM, det är andra minnen som lever kvar.
Ladängen hade en släplift som bestod av ett rep med byglar som skulle ta en upp. Det fungerade dåligt. Om det var mitt eller liftens fel vet jag inte men oftast fick man släpas upp då man missat själva bygeln. Trots ett krampaktikt grepp gled händerna på repet till nästa bygel som också missades osv osv. När man till slut var uppe vid dagens andra eller tredje åk var HellyHansenvantarna redan genomblöta. Gortex fanns ju inte utan de var gjorda av en tunn nylon utanpå ett vitt ludd som var fodret. Eländet hade kunna stanna där men tyvärr. Produktutvecklingen 1974 hade nått det stadiet att mycket, det mesta faktiskt, var gjort av plast. Mina metallicblå pjäxor var gjorda av en 5 mm tunn plast, inget foder samt en 2 cm tjock plastsula. Dom var varesig sköna eller varma. Till det tjatade jag till till mig ett par slalombyxor av Stenmarksmodell. Jättesnygga gul/blå i stretch med vadderade knän och utsvängda längst ner. Då dom var lika rymliga som skoldagens La Pazjeans fick det inte plats med så mycket under helt enkelt. Men dom var ju tuffare än täckbyxorna som mamma sytt. Det enda varma var mössan och täckjackan men det hjälpe inte riktigt. Minnena av Ladängen är kalla minnen.
En annan gång, tror det var i Åkersjön, skulle jag och min kompis vara ännu tuffare så vi åkte i jeans. Det var ännu kallare, helst efter några vurpor då jeansen blivit blöta för att sen frysa till is. Det gjorde vi aldrig om, även om det var riktigt riktigt tufft.
Kanske därför har jag inte åkt slalom på 28 år. Snowboard och längdskidor har det blivit men inte slalom. Kanske beror på dom frostiga kvällarna i Ladängen.
Cafe Slalom då? Jo, jag var där nån gång men jag borde gått in i cafévärmen oftare.
Det tar jag igen nu...

Har tillbringat ett par dagar i Uppsala i samband med ett styrelsemöte i Svenska Saabklubben, varvat med lite kulturturism.
Tydligen är det omtvistade Tempovaruhuset i farozonen för ombyggnad. I alla fall om man får tro damen bakom hotelldisken.
Tog mig naturligvis en promenad för att titta på fyrkanten från 1960, det kan ju var sista gången menar jag.
Anledningen till att huset har diskuterats om och om igen under 50 år är kanske mest fasadens fel. I orginal kunde man lätt tro att det var inslaget i Ofvandahls konditoris bästa tårtpapper nämligen.
Om sanningen ska fram så har fasaden redan bytts ut och är mindre framträdande än för 50 år sen. Nu ska kanske huset få en glasfasad vilket torde revidera husets kulturhistoriska värde, eller? Argumenten för och emot ett bevarande är många i Uppsala och endast framtiden kan väl svara på om betongfyrkanten blir kvar. Det blir den nog, med en glasfasad som andas 2010-tal då förstås.
För tårttempo är det kanske ett minus att inte orgialtårtpappret är kvar. Då hade det nog fått full pott hos folkhemsfanatikerna, mig själv inräknad.
Att ha kulturarvet mitt i bland oss är väl trots allt det bästa, friluftsmuseerna kan ju inte ta hand om alla hus, hur gärna dom än vill och hinner med. Att ha en dialog som i Uppsala är ju jättebra.
Mycket av kulturarvet försvinner nog utan att vi tänker på det, helst om det inte är gammalt nog. När är det gammalt nog blir väl följdfrågan. Ja, vem vet, men vissa hotade miljöer får en att tänka till. Jag tar ett exempel (matcentrerat igen, ni måste tro att jag inte tänker på annat än mat, även om det är så kanske).
Jamtli storsatsar ju som bekant på 1970-talet men vem ligger i startgroparna för en 80-talsmiljö? Jag undrar var min ungdoms pizzeria kommer att ta vägen egentligen? Tanken har skrämt mig många gånger då man mer och mer sällan ser den där vitmålade furupanelen och strukturtapeterna. Plastblommorna på väggarna vars damm motioneras av takets kombinerade lampa/fläkt i svart och chrome.
Huuvaligen....inte min stil men ända värt att bevara nånstans tycker jag.
Jag hoppas 2030-talets människor får chansen att drömma sig tillbaka till 1980-talet i varligt nytillverkade pizzamenyer, smårandigt bläckstrålsutskrivna A4-papper i lite flottiga plastfickor där texttypen är Times new roman. Där ska man, etnoligiskt korrekt och pedagogiskt metodiskt kunna få reda på om oxfilepizzan med bearnaisesås egentligen var en norrländsk företeelse eller inte? Om citronvatten var vatten med citronskivor i eller var det citronsaft?
Huuvaligen så hemskt, men....
Jag kan je mig fanken på att det är jag som kommer att stå där och stolt minnas tillbaka då man åt en pizza nr 1 ,Madonna hette den, hos Lutfi på Frösövägen sommaren 1986.

Mera mat och minnen.
Jag började skolan 1973. På eftermiddagarna gick jag på fritids på 32:an, Gröngatan 32. Där bjöds det på varm choklad, kärmjölkslimpa med sardiner eller messmör, troligtvis ost också men det har jag glömt.
På den här tiden fanns det inte så mycket som sågs som onyttigt. Ingen jag kände tvingades i fullkorn eller lightprodukter. Konstigt nog var vi ändå ganska friska, laktos och glutenallergi pratades det aldrig om. Allergi i och för sig. En (1) tjej på skolan var allergisk mot hästar minns jag.
Mitt 70-tal var matmässigt, kanske genom nostalgins glasögon, fantastiskt. Oboy och rostat bröd till frukost, sen skollunch, än mer choklad och smörgås på fritids. Hemma ofta mannagrynsgröt med hallonsylt till middag samt lite fika innan läggdags, också här oboy, bullar eller mariekex. Mums. Sen hände nåt...
Hösten 1980 gick jag i åttonde klass och det var dags för ett nytt ämne; Hemkunskap.
Första lektionen bjöd på en chock. Vi skulle göra ett "nyttigt mellanmål" som det hette. Det bestod av en hårdbröskiva med Keso och persilja. Åtföljt av ett glas vatten. Jag höll på smälla av, vad i helsike var detta. Ingen blir väl mätt på hårdbröd, helst inte utan smör: Vad var Keso? Persilja åt man till söndagssteken hos mormor och redan där var det lite beskt. Vatten? Hallå????
På äldre dar har jag förstått hur svårt mitt möte med den nyttiga maten var. Denna eftermiddag 1980 grundlades min skepsis mot allt vad nyttigt heter och än idag väljer jag hellre ljust bröd än grovt och vatten dricker jag endast på fjällturer eller vid medelhavet.
Inte nog med det föresten. I samma veva hade vi en skoldag där världens orättvisor diskuterades. Orättvisorna genomsyrade även lunchen där vi blev uppdelade i olika grupper tillhörande olika världsdelar. Jag hamnade naturligvis i afrikagruppen. Vi fick sitta på golvet i matsalen och äta ris och dricka vatten. Gruppen Nordamerika satt vid borden och åt hamburgare samt hånade oss fattiga. Jag förstår den fina pedagogiska tanken bakom det hela men den fungerade inte på mig. För mig upplevdes det solklart att vinnarna äter smaskiga hamburgare och förlorarna får nöja sig med ris. Det är svårt det här med pedagogik.
Om jag får chansen att jobba i Jamtlis nya 70-talsmiljöer så lovar jag att nån gång bjuda på det bästa som finns; En ostsmörgås och en kopp oboy.
Välkomna!

Vad som är värt att bevara till eftervärlden är en ständigt återkommande frågeställning. Vissa saker är självklara andra mindre självklara. Åsikterna skiftar från person till person och över tid, inget konstigt med det.
Själv är jag lite av en vägkramare. Samma lycka som vissa finner i ett gammalt fotografi eller föremål kan jag känna inför en väg. Dyker det dessutom plötsligt upp en vägmärke från 1952 kan lyckan vara lika stor som om jag funnit en runsten.Det låter ganska konstigt, inte sant? Jag ska försöka förklara.
Tar vi som exempel Frösö Kyrka så tror jag att många är av den åsikten att den är värd att bevara. Kyrkan som kanske är 900 år gammal är traditionstyngd. Här har släktled efter släktled samlats i glädje och sorg. Söndag efter söndag i hundratals år har frösöborna samlats i sin kyrka. Även om inte kyrkan är fullsatt varje söndag så tror jag många skulle protestera om kyrkas las ner eller skulle rivas.
Min fråga är då; Är vägen utanför kyrkan lika bevaransvärd? Eller nån annan väg kanske?
Om vi tar ett kliv på ett par mil mot Brunflo kan man sätta ner foten i Svedje. Här går dagens E14 alldeles brevid sin äldre släkting vilken sett mycket under sin långa levnad. För det var troligen just på den vägen Olav Haraldsson kom på sin väg till Stiklestad där han skulle falla för Tore Hunds yxa för att sen bli helig. Efter honom följde medeltidens pilgrimsvandringar och Armfelts och von Döbelns armeér.Inte bara det, dag efter dag genom tiden har människor rört sig och träffats på vägen. Hand i hand en lördagkväll 1556 med nån man haft kär, till häst på väg mot Brunflo en vinterdag 1711 eller guppandes i en Ford i bilens barndom 1910 osv osv. Tiden, människorna och vägen fungerar i nån konstig symbios. Samma väg i 1000 år, samma utsikt och sträckning, bara människorna och tiden ändras.
Så kom nyare tider och i folkhemsandan rullades miltals av raka vägar ut och i Svedje ersattes den gamla vägen av en ny en bit bort. Livet på vägen förändrades i grunden men minnet av människornas tramp och hästarnas klapprande måste väl ändå finnas kvar, nånstans om lyssnar man noga så kan man höra.
En vittnesbörd om tid som flytt utgör den minnesten som står i byn. Här i Svedje åt nämligen Karl XIV Johan frukost den 26 augusti 1835 vilket alltså stenen berättar om. Ta er tid att åka ner och titta och känn er delaktig i en vägs historia, en historia som faktiskt är äldre än Frösö Kyrkas.
Både vägen, minnesstenen och kyrkan är naturligtvis värda att bevara men hur är det med nyare tidstecken?
Kan man K-märka vägmärken från 1952?

Min mormor levde fram till 1988. Efter det flyttade jag in hos min morfar, för att han skulle få lite sällskap kanske. Nu bodde jag inte i själva lägenheten utan i ett gästrum i källaren. Bad och toa fanns men inget kök.
Ungefär samtidigt hade jag börjat läsa Stieg Trenters deckarromaner, skrivna mellan 1943 och 1967. Förutom att lösa mordgåtor så äter huvudpersonerna ofta och gärna under berättelsens gång. Här är ett kort exempel från boken Dvärgarna(1963):
" Jag hämtade en Carlsberg ur kylskåpet och hällde upp i det tunnaste glaset. Jag skar en skiva renstek, bredde smör på hårt tunnbröd, bredde en vintergata av pepparrot på rensteksskivan och gick tillbaka till skrivbordet."
Så håller det på, på flera sidor i bok efter bok, 25 st allt som allt.
Liggandes i bäddsoffan blev man naturligtvis väldigt hungrig till slut. Att gå upp och väcka min gamla morfar var inte värt, så vägen till kylskåpet var stängd. Men det fanns en frys i källaren. I frysen fanns det kvar en portion av mormors skomakarlåda. Förpackad i en gul/grön emaljform från Kockums, prydligt förseglad med frystejp med hennes sirliga handstil, Skomakarlåda 1988.
Nöden har ju ingen lag så efter en timme framför en kupévärmare påhejad av hårtork kunde jag äta upp det sista som fanns kvar av mormors underbara matlagning.
Efter det lärde jag mig och bredde ett par ostsmörgåsar varje kväll, vilka tillsammans med en St Olof (lättölen alltså) fick vara substitut för rensteken, laxen, den ryska kaviaren eller vad det nu bjöds på i nästa Trenterroman.
Trenterromanerna finns kvar för den som vill läsa men mormors skomarkarlåda är tyvärr borta för alltid.
Vad lär vi oss av detta? Att aldrig läsa Trenter utan att ha nära till kylskåpet naturligtvis. Men viktigare än så, att ta vara på de gamlas kunskap innan det är för sent. I alla fall om man vill äta god skomakarlåda.

Ring ring, bara du slog en signal...minns ni den? ABBAs låt från 1973 kommer säkert spelas i Jamtlis nya 70-talsmiljö då det är dags för invigning sommaren 2012. Mycket arbete återstår naturligtvis innan ABBA ligger på skivtallriken men vi är i full gång. Själv är jag med på ett hörn eller två. Nyligen var jag och hämtade en telefonkiosk som ska renoveras för att då tiden är kommen kunna stoltsera i orange skrud, eller?
Vilken färg hade egentligen 70-talets telefonkiosker? Denna oansenliga byggnad, en gång så vanlig, nu nästan utdöd.
Kiosken där jag bodde var grön, det minns man då vi var där ofta. Inte för att ringa utan för att leta mynt som tappats under trägolvet. Golvet satt ju med gångjärn i ena änden och gick att vicka upp, tungt var det. Hade man tur så låg där en 25-öring bland maskar, cigatettfimpar och annat bröte. Hade man en lyckodag hittade man en hel krona. 1 krona var ju = 100 st ettöreskola så jakten på ören kunde ge utdelning helt klart.
PABOOM small det då man släppte ner det tunga golvet. Att varsamt lägga ner det var förenat med fara för klämda fingrar så det förkom inte hos oss.
Om det blir nån 25-öresjakt i Jamtlis telefonkiosk får vi väl se ( bra idé annars för en tidresa för barnen tycker jag). Just nu är det viss renovering som gäller. Har hittat en kille som är en hejare på telefonkioskhistoria, han är till god hjälp då han även har ett litet lager av reservdelar.
Först är det frågan om färgen. Jamtlis kiosk, som stått i Storlien, har varit både grön, orange och vit. På västkusten var dom blå tror jag. Historien om 70-talets telefonkiosker i mellannorrland är inte riktigt skriven än känner jag. Här behövs forskning, härligt.
Vilken färg hade telefonkiosken under ditt 70-tal?

PS
För den som redan nynnar på ABBAs Ring Ring kan jag rekomendera länken till Youtube (härunder där det står ABBA i orange), underbar video.

Vi hörs

Henric

Bilden av mig är tagen i onsdags genom en bilruta under genomförandet av vårt skolprogram "På flykt". Jag har just fått på mig min polisoutfit om ni undrar varför jag ser så konstig ut.
Nåja, så var det min tur att vara bloggvikarie (härligt ord, det har jag aldrig använt förr) och skriva om kulturella och museiala företeelser under denna oktobermånad.
Jag heter Henric Tungström och har tillbringat 10 år av 44 möjliga här på Jamtli, görandes allt möjligt.
En av anledningarna att jag får bloggvikarieförtroendet (ännu konstigare ord)är nog att jag sysslar med allehanda kulturella/lustiga ting, inte bara på Jamtli utan även privat, och har så gjort de senaste 35 åren.
Jag är en obotlig nostalgiker som lika ofta ser bakåt som framåt. Jag kan finna en oerhörd glädje i att hitta en gammal övergiven landsväg, ett förfallet uthus på en bakgård, eller nåt 30 år gamalt oboypaket på en glömd hylla i ett sommarstugekök. Såna företeelser och saker kan berätta de mest fantastiska historier för den som vill lyssna. Att inte bara se historien utan just lyssna, smaka eller känna densamma är faktiskt inte så svårt om man försöker, dessutom är det väldigt roligt. Roligt och roligt i och för sig. Många har väl hört berättelsen om den man som i samband av bärgandet av regalskeppet Wasa öppnade en svepask vilken visade sig innehålla 350 år gammalt smör. Han tog tillfället och smakade smöret och fick diverse utslag och illamående därav. Sant eller inte så var det visserligen synd om honom på ett sätt ,men....Jag tror jag hade gjort samma sak. När får man en sån chans igen? Hur många nu levande har ätit mat från stormaktstidens dagar?
Jag tror det var det nyfikenheten som fick honom att sticka ner fingret i smörasken.
Likaså tror jag att nyfikenheten är det som driver oss som tittar bakåt framåt, i alla fall mig.
Den nyfikenheten har fört mig in på flera vägar och omvägar och några kommer jag berätta om kommande månad.

Ha en bra avslutning på denna historiska dag. Den första dag på över 150 år som vi i Sverige lever i ett land utan 50-öringar. Sörjd och saknad av få, absolut inte av mig.

MVH

Henric