Det kan vara ljuset, solskenet och töande snö; det kan vara morgonens givande frukostseminarium om förändringsprocesser, oavsett orsak, idag är min vårkänning extra stark!
Det låter tjatigt, men faktiskt är det ju sant: tiden rusar iväg. Det är redan min sista bloggdag. Jag ber att få tacka för mig och samtidigt lämna över bloggpinnen till allas vår Carin, Carin Andersson som jobbar med Jamtlis jordbruk.
I väntan på Carin, läs gärna den här artikeln: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/patriarkalt-och-misslyckat
Antologin "Looking at Italian Renaissance Sculpture" (red. Sarah Blake McHam) innefattar elva essäer som behandlar olika aspekter av italiensk renässansskulptur. Till en början något förvånad fann jag där Christiane Klapisch-Zubers artikel "Holy Dolls", men sedan alls inte: de heliga dockorna kan föras till kategorin småskulptur/statyett som under renässansen blev en ny form av konstföremål i hemmiljöer. Över huvud taget fanns under denna tidsperiod en fascination för små format och "antikens mästerverk" nådde stor spridning kopierade i mindre storlek.
Klapisch-Zuber har nyttjat bevarade inventarieförteckningar för sin artikel om dockorna. Det var alltså föremål som fanns i hemmen, men inte lika öppet som exponerad konst. De heliga dockor som författaren beskriver och analyserar skulle kunna vara ett exempel på lärande genom lek. Ofta var dockan ett Jesusbarn och då handlade det i första hand om att lära sig den religiösa ritualen genom lek med dockan. Dockorna har en strikt kvinnlig proveniens, de gick i arv från kvinna till kvinna, från mor till dotter. Beroende av när de överfördes kunde dockorna ges skilda funktioner. Såvida kvinnan fick dockan vid sin vigsel kunde den symbolisera fruktbarhet och få funktionen av en fertilitetsbringande maskot. Om kvinnan/flickan istället fick dockan när hon gick i kloster, kunde dockan symbolisera både make och barn, då flickan själv blir Kristi brud.
Det är värt att upprepa att Jamtlis fotosamlingar i runda tal omfattar 10 miljoner negativ och med detta är en av Sveriges största samlingar. I denna samling kan urskiljas ett antal separata samlingar, de är ungefär 500 stycken. Fotografiet är också ett dokument och det har ofta använts för dokumentära syften: att skildra en trakt, en händelse, en företeelse, en person. Vid fokusering på motivet hamnar fotografen, upphovsmannen i andra rummet. Samtliga de upphovsmän som finns företrädda i Jamtlis fotosamlingar var/är inte professionella fotografer, flera av dem kan karakteriseras som amatörer och vissa kallas i akterna för bygdefotografer. Conrad Lindblom (1890-1970) är en av dessa ej professionella fotografer i samlingarna. Bildarkivet på Jamtlis hemsida fylls varje månad på med ca 1000 nya foton, nu i mars månad utökas det med Lindbloms samling.
I Jamtlis fotosamlingar ingår nära 600 av Conrad Lindbloms negativ, den kamera han använde var en Voigtländer. De har överlämnats som gåva till museet från hans familj och det är också familjen som bidragit med kunskap om såväl fotografen som enskilda fotografier. Conrad Lindblom (1890-1970) föddes i Bjärme, ca 3,5 km från Fåker, där hans föräldrar bedrev jordbruk. Vid 1910-talets början emigrerade han till Kanada. Efter några slitsamma år kunde han avsluta sin trettonåriga vistelse där som relativt välbeställd jordägare. Efter hemkomsten till Jämtland år 1926 övertog Conrad Lindblom föräldrarnas gård, där han var verksam livet ut både som jordbrukare och som amatörfotograf, han anlitades även som sådan.
Följ länken nedan och utforska Lindbloms samling i Jamtlis digitala bildarkiv.
Landskapskonst - gärna i olja på duk - är en omtyckt genre och finns i någon form i åtskilliga svenska hem. I boken "Husmodern i staden och på landet" från år 1892 rekommenderade författaren Mathilda Langlet husmödrarna just landskapskonst för att: "Landskapsmålning är för icke kännare utan blott beundrare af konsten alltid att föredraga, emedan konstnären alltid i sådana kommer naturen närmast och dertill naturens vackraste, oskyldigaste sida."
Det är närmast en kliché, detta med en landskapsmålning över soffan. Eva Londos föreslår i sin avhandling "Uppåt väggarna i svenska hem" en metaforisk tolkning av landskapets erövring av gemene mans väggar: "hur tron på en personlig gud successivt ersatts med ett känslomässigt engagemang i naturen". Oavsett tolkning har vi idag hittat landskapet att hänga över soffan i en av pensionärsbostäderna i Jamtlis blivande 70-talsmiljö! Anna, Lena och jag utforskade imorse museets rekvisitamagasin och där fanns den, den ultimata målningen för änkan Bedas soffa! Och där, just där avslutade vi vår kylslagna inventering.
Förresten, tänk att det kommit ännu mera snö - än är skidsäsongen inte över!
Idag har jag suttit vid mitt skrivbord på jobbet i faktiskt flera timmar. Finfin arbetsdag, och riktiga samtal! Nu långsam matlagning och bra (!) musik.
Tidskriften "Konstrevy" grundades år 1925 av Gösta Olsson, den tidigare gymnastikdirektören som sadlade om och efter fransk förebild vad gäller konstnärskontrakt grundade Svensk-Franska konstgalleriet i Stockholm år 1918. "Konstrevy" var den dominerande svenska konsttidskriften fram till och med år 1970, då den lades ned. Att antalet kvinnliga elever var färre än de manliga vid Konsthögskolan och att antalet kvinnliga konstnärer var färre än manliga i konstlivet, märks tydligt i "Konstrevys" artiklar och krönikor: det var färre kvinnor som omtalades. Det förekom dock ingen större skillnad mellan hur män respektive kvinnor omskrevs: språket var ungefärligen det samma. En skillnad är emellertid att vid omnämnande av kvinnor, talades det gärna om vem hon var gift med (om en konstnär) eller var dotter till. I krönikorna omtalades också gärna varifrån en konstnär härstammade, om det inte var från Stockholm. Endera var det exotiskt med en ”norrlänning” eller ”smålänning”, eller var det av betydelse att en konstnär som inte var från Stockholm lyckats ta sin konst dit för en utställning.
Ovanstående sammanfattade forskningsresultat skulle lite provokativt kunna tolkas som följer: för att lyckas som konstnär i Sverige under tidsperioden 1940-1960 var kravet att konstnären var en man från Stockholm.
av en konferens. Det är inte ovanligt, kan tyckas. Många konferenser utmynnar i och dokumenteras i publikationer av olika slag, det är av symbolisk vikt och värde för både de som presenterar sin forskning vid konferensen och för konferensarrangören. Veckan innan midsommar förra året var Jamtli värd för en internationell konferens, arrangerad i samverkan med PASCAL Observatory, en internationell sammanslutning som kortfattat sagt har sitt ursprung i OECD. Det övergripande temat för konferensen var (på svenska) "Kulturarv, social sammanhållning och regional utveckling". Under tre dagar presenterades och diskuterades forskning på dessa områden och nu är det dags att färdigställa publikationen som - om planen nu håller, man vet aldrig med böcker - skall gå till tryck under april månad. Det är mycket jobb, men också mycket att se fram emot. Sofia Kling, historiker och verksam vid NCK, och jag håller ihop det hela och än så länge flyter det mesta på. Peppar, peppar...
Charles W. Haxthausen, Faison-Pierson-Stoddard-professor i konstvetenskap vid Clark Institute i Williamstown, U.S.A., är författaren bakom ”The Two Art Histories. The Museum and the University” (2003). Boken är värd att återkomma till. För mig, som samtidigt haft en fot i vardera världen, har Haxthausens bok å ena sidan inbjudit till självreflektion, å andra sidan fungerat – vilket sannolikt är avsikten – lätt provocerande. Vad handlar det om? För att generalisera Haxthausen: det kan framstå som att konstvetenskaplig forskning endast bedrivs vid universiteten, medan (konst-)museer i första hand ägnar sig åt kunskapsuppbyggnad kring samlingarna utan någon högre grad av vetenskaplighet. Där museerna kan finna att man vid universiteten är långt ifrån Konsten (objekten) och är för teoretiserande, kan man vid universiteten mena att museerna är för fokuserade vid just föremålen och därtill idag är för beroende av de inkomster besökarna ger för att ägna sig åt akademisk excellens.
Boken är inte enbart läsvärd, den är också värd att diskutera. Här är inte platsen för ytterligare utläggningar i ämnet, men – måhända en partsinlaga – en fördel med den forskning som bedrivs vid museerna är att den har kunskap kring samlingarna som helhet, föremålen som enskildheter och dess berättelser. Kombinationen samlingar – dokumentation – forskning är dynamisk.
"Passa på", är det ett motto för vår tid? Det är mycket man skall "passa på" att göra, att hinna se, att ta tillvara, att uppleva. Det är också mycket "som tar slut", så det gäller att just "passa på". Till exempel Jamtlis utställning "Samlat", snart är den über und vorbei, så "passa på" att se den! Och, skidspåren - njut av dem medan tid är!
Jamtlis fotosamlingar är en av Sveriges största med fotografier från 1860-talets daguerreotyper till vår tids fotografier. Jamtli Bildbyrå - som förmedlar fotografier för alla tillfällen - säljer analoga och digitala bildkopior av fotosamlingarna. Även om Ingalill och Christina inte jobbar kvällar och helger, så behöver ni faktiskt inte "passa på"! Det går så bra att både ställa frågor och beställa foton direkt via bildarkivet på hemsidan (följ länken nedan). Och det kan ni i och för sig "passa på" att göra nu i helgen, eller varför inte redan ikväll?
Kulturnytt i P1 handlade idag bl.a. om hur "konst och kulturarv" (åter igen denna distinktion) kan och bör skyddas. Som ICOM:s (International Council of Museums) företrädare säger i programmet är inventarielistor, förteckningar över vad kulturinstitutionen/museet har i sin ägo en förutsättning. Det behöver inte gå så långt som till en katastrof av den art vi nu upplever i Japan, det kan vara något så relativt sett enkelt som en stöld. Vet museerna inte vad man har, vet man heller inte vad som fattas. Därav detta inventerande och registrerande.
För övrigt tycker jag att skidspåren bör besökas oftare.
Om drygt ett år, till sommaren 2012, kommer 1975 tillbaka och det bara på Jamtli. Just nu byggs och planeras det för fullt för det som skall bli Jamtlis nya utomhusmiljö ägnad en framställning av "det moderna samhället". Det är en miljö bestående av, förenklat sagt, fyra delar: gröna vågen-torp, stadsvilla, pensionärsbostad och en park.
I arbetsgrupper har såväl de personer som skall bo i miljöerna (vilka de är, deras familjer, deras intressen, utbildning, kläder etc.) som hur de bor och lever i miljöerna mejslats fram. Nu vet vi vilka som skall flytta in och det är dem ni kommer att möta i rollspelen.
Vi vet också vilka möbler, husgeråd, textilier och prydnadssaker de har i sina hem. Jamtlis rekvisitasamlingar är omfattande, men de håller inte till fullo för denna stora satsning på år 1975 - har ni möjligen lust att bidra och vill veta om det ni har skulle kunna passa in? Ring Havremagasinet, 063-150150, mån-tis 8-16, onsdag 8-12.
Tack på förhand hälsar jag ackompanjerad av mina idoler just år 1975: ABBA
Nu saknas bara prästen, för övrigt är de kläder han skall bära färdiga! Jippie! Det är ett omfattande sömnadsarbete som Lena och Marie på Textilrekvisitan har utfört. (Jamtlis kyrka invigs i juni och i år är det således första året med rollspel i den miljön.) På fotot här intill sitter just Lena vid symaskinen med ett av de andra projekt som skall slutföras innan sommarsäsongen drar igång.
Jag har haft "PRAO" idag. Egentligen skulle jag varje dag vilja vara med överallt i avdelningens dagliga arbete, det är ju i vardagen "det händer". Det är inte varje dag det är möjligt dessvärre, men idag har jag spenderat delar av dagen i Ellens hus där Textilrekvisitan håller till. Det är härligt där! Det sys, färgas tyger, ritas mönster, tvättas, torkas och stryks. Bland mycket annat. Och, man ser ett direkt resultat av dagens arbete.
Vattenkokaren, är den vår tids barn, tror ni? Nehejdå, vad säger ni om en samovar eller en doppvärmare? Museisamlingar kan ge perspektiv på vår samtid och bidra till att spåra ett förflutet. Idag fick min kollega Håkan Järvholm, som är biträdande avdelningschef inom V&S, besök av P4 Radio Jämtland (följ länken nedan). I Havremagasinet förvaras en ansenlig del av Jamtlis kulturhistoriska samlingar och där har halva avdelningen sina arbetsplatser. I direktsändning från "Havre" pratade Håkan och programledarna om bl.a. mangelbräden och krustänger och som Håkan Järvholm säger i programmet: "Varje generation tror att deras prylar är revolutionerande, men oftast är de bara en vidareutveckling av något som funnits i många år." Dagens slutord blir: vad gjorde vi utan våra museisamlingar?
så fort den här dagen rann iväg. Och apropå Amalia tänker jag på Amalia Lindegren, konstnären som levde 1814-1891. Det var Antikvariemöte på Jamtli idag, vi har det fyra gånger per termin då ett särskilt ämne eller tema med anknytning till antikvariernas olika verksamhetsområden behandlas. För våren är konst det övergripande temat och idag hade vi besök från Uppsala. Åsa Bharathi Larsson, som är doktorand i konstvetenskap, föreläste över ämnet ”Från ateljén till Seines strand 1809-1909. Nedslag i svensk konsthistoria”. Det var härligt att bara sitta ned, lyssna, och inte minst betrakta verken. Amalia Lindegren var en av de konstnärer som Åsa hade med i sin exposé. Det var först år 1864, när Amalia L var 50 år, som Konstakademien i Stockholm öppnade sina dörrar för kvinnliga elever, de fick dock inte teckna efter naken modell. Självfallet har det funnits kvinnliga konstnärer redan före det. De var hänvisade till alternativa utbildningsvägar och gick därmed miste om den kvalitetsstämpel det innebär (ännu idag) att ha genomgått Akademiens utbildning. Att kvinnor fick tillgång till akademisk konstnärlig utbildning innebar emellertid inte att alla dörrar öppnades som genom ett magiskt trollslag. Fortfarande år 1935 var endast 3,5 % av den konst som såldes i Stockholm utförd av en kvinnlig konstnär. Det ger perspektiv på den könsmässiga obalans många institutionella konstsamlingar präglas av. Lika omöjligt som det är att ur museisamlingarna visa något som inte finns, lika omöjligt är det att köpa något som ”inte finns”.
Och hallå alla geocachare – det finns cachar vid Jamtli om ni inte visste det. Välkomna hit och välkomna in! Nu ska jag och barnen ut och leta dagens två. Till er som inte provat geocaching vill jag varmt rekommendera detta mitt helt nyvunna intresse.
Genom arkitekturen kan en byggnads funktion och symboliska värde uttryckas och därefter tolkas av en betraktare. Forskaren Carol Duncan har skrivit om "The Aesthetics of Power" (Maktens estetik), men då inte enbart om arkitektur. Jag väljer att fokusera arkitektur, närmare bestämt Bryssels arkitektur. Fotot här intill visar en bit av Bryssel just idag, där den klassicerande monumentala byggnaden trängs undan av moderna, enorma byggnader med glasfasader. Var inte maktens boningar vackrare förr? Vackrare och mer lättlästa? Idag i Bryssel vet man inte direkt vad som döljer sig bakom väggarna. Det mesta nya ser mer eller mindre likadant ut och vad skiljer egentligen den ena glasfasaden från den andra, undrar konstvetaren och konstsociologen i mig. Makten likaväl som dess byggnader är anonymare idag.
Just dessa byggnader hör samman med Europeiska Unionen - EU - och det maktcentrum som växt fram och byggts upp i Bryssel. Så svårläsliga som dessa byggnader kan framstå, lika svåråtkomligt och svårt att påverka kan EU verka. Det finns dock vägar in i dessa styrande sfärer. I Bryssel är antalet NGO:s (Non-governmental organisations) och branschorganisationer närmast oräkneliga. De arbetar aktivt för sin sak och för sina medlemmar i medlemsstaterna. De har ofta nära kontakter till någon eller några av EU:s institutioner eller till och med en MP (member of parliament, parlamentsledamot). Genom ett medlemskap i någon av dessa organisationer kan rösten göras hörd.
EARLALL (European Association of Regional and Local Authorities for Lifelong Learning) är en av dessa organisationer och den bildades för tio år sedan med syftet att samla regionala och lokala krafter för ett arbete inom livslångtlärande-området. Idag är 31 regioner i Europa på något sätt involverade i EARLALL. Jämtland är en av dem. Det livslånga lärandet är synnerligen betydelsefullt, inte bara för att EU ska kunna nå sitt mål att bli den mest kunskapsbaserade delen av världen. Idag har jag varit på möte med EARLALL:s generalförsamling på Regionkommittén i just Bryssel, där det bland annat beslutades om en verksamhetsplan för år 2011. I de diskussioner som fördes uppkom också ämnet läskunnighet. Läskunnighet! Jag kan inte släppa det. Är det inte ledsamt att vi ännu i denna dag år 2011 skall ha läskunnighet för alla som en viktig fråga på agendan och som ett europeiskt bekymmer?
Som jag skrev igår, vissa saker hänger kvar. Just ikväll/natt och nyss hemkommen väljer jag att skingra tankarna med bland det vackraste jag vet: Georges Bizets "Pärlfiskarna". Det löser inte bekymret, jag vet, men det värmer hjärtat.
Vissa saker hänger sig kvar, som den intressanta diskussion jag hörde i förra veckan om privata konsthallar och museer i P1:s Kulturnytt. Flera enskilda initiativ har tagits i Sverige under de senaste decennierna, t.ex. Bonniers konsthall, Magasin 3 och nu senast byggmästaren Sven Harry Karlssons konstmuseum. Som kulturministern säger i programmet finns det mycket pengar i Sverige, men, vill jag poängtera, konst handlar inte i första hand om pengar. Konst är symboliskt kapital. Det finns genom historien otaliga exempel på affärsmän och företagare som använt sitt ekonomiska kapital för att köpa och/eller stödja konst. Det är en inte helt ovanlig strategi för att skaffa sig kulturellt kapital, prestige i också kulturkretsar. Thorstein Veblen skrev redan år 1899 om detta, om än i något andra termer. Det var i många fall så kallade self-made businessmen som i Amerika vid förra sekelskiftet ägnade sig åt vad man kan kalla ett storsamlande av konst och de hade ofta anställda konstexperter som kunde fungera både som rådgivare och direkt svara för konstinköpen. Deras kulturella kapital var ringa, desto större var deras vilja att spendera pengar. Veblen beskriver det som conspicuous consumption, iögonenfallande konsumtion som gott översätts med begreppet skrytkonsumtion. Bland dessa miljonärer kom det egna museet på modet. Där det i Kulturnytt diskuterades huruvida privata museer också blir monument över upphovsmannen, var det en självklarhet för en amerikan som Henry Clay Frick, grundaren av The Frick Collection i New York, som sagt att: ”I want this collection to be my monument”. Och Andrew Mellon, vars samling utgör kärnan i National Gallery i Washington, menade att varje människa ”wants to connect his life with something he thinks eternal”. Ett museum svarar väl mot evighetstanken och mina funderingar fortsätter.
Nu är det dags att stänga av datorn. Väskan är packad, passet är med och strax lyfter jag i planet mot Bryssel för möte inom EARLALL (mer om det imorgon).
I vår värld av idag är vi omgivna av människor som på olika grunder omtalas som experter inom de mest varierade områden. I museivärlden träffar vi på experter varje dag, inte bara utbildade sakkunniga utan också mer självlärda personer med brinnande intressen. Förra veckan hade jag förmånen att undersöka Jamtlis utställning ”Samlat” med en grupp mycket unga experter. Den kunskap dessa 7-åringar besitter om bland annat ”Stjärnornas krig/Star Wars” är svårslagen. Det handlar inte bara om tröjor med coola Darth Vader-tryck eller en lek med ljussablar av plast – det rör sig om en gedigen kunskap om filmsagans planeter, fordon och gestalter. Det var stora frågor de avhandlade kring utställningsmontern: vad är ont och vad är gott? Hur skall vi människor vara mot varandra? ”Jediriddarna är goda, de använder aldrig Kraften till attack”, som jag fick berättat för mig. Det var mycket lätt att överlämna expertrollen till dessa ljuvliga barn som lärde av och med varandra.
För kunskapsuppbyggnaden kring samlingarna är museerna beroende av experter av detta och andra slag. Jamtlis fotosamlingar är lätt tillgängliga för oss alla, har du kunskap om ett särskilt foto? En speciell plats? Följ länken nedan och bidra med din kunskap genom att lämna en kommentar! Vi tackar varmt på förhand!
8:e mars. Semlor, Saga och Internationella kvinnodagen
Semlor ägnar jag mycket lite uppmärksamhet, eller snarare och ärligare, jag tycker inte om semlor. Dottern Sagas namnsdag firas enligt familjetradition och hon önskar sig en… semla. Tyskan Clara Zetkin lade fram förslaget om en internationell kvinnodag för att hedra kvinnorörelsen och för att främja kampen för kvinnors rösträtt vid den andra internationella socialistiska kvinnokonferensen i Köpenhamn 1910. Snart fastställdes datumet till den 8 mars och i år firas dagen för 101:a gången! Har detta något med museiverksamhet att göra, kan man fråga sig? Ja, det har det och i detta sammanhang kan antologin Det bekönade museet. Genusperspektiv i museologi och museiverksamhet (red. Inga-Lill Aronsson och Birgitta Meurling) uppmärksammas. Museerna är inga neutrala rum där en objektiv bild av exempelvis manligt och kvinnligt presenteras, museivärlden påverkas liksom det mesta i vår värld av de rådande samhällsstrukturerna och de normer som där finns. Till exempel har ”Konstnären” i långliga tider per definition varit en man. Mannen har ofta förknippats med det offentliga och i den borgerliga och patriarkala historieskrivningen har konstnären satts i samband med skaparkraften. Kvinnan har ansetts representera den privata sfären – kärlek, omvårdnad och huslighet – och har därmed karaktärsdrag som inte är med bilden av en gudomligt skapande konstnär överensstämmande. Är det därför konstnärer av kvinnligt kön inte har uppmärksammats i samma utsträckning som manliga konstnärer, är det därför de har marginaliserats i historieskrivningen, åsidosatts av museers inköpsnämnder? Frågan är förstås för stor att omfatta här, men temat kan ändå beröras.
Ett synliggörande av ettdera könet behöver inte innebära ett negligerande av det andra. Åt historien kan vi inte mycket göra. Det är omöjligt för ett museum att ur samlingarna visa något som inte finns. Det kan dock diskuteras liksom den förvärvspolicy som samlaren/samlarna utgått ifrån. Som visas i Det bekönade museet kan på så vis kan obalansen ur biologiskt könsperspektiv tydliggöras i museernas utställningsverksamhet och även sättas in i ett större sammanhang.
Att museernas samlingar skall bevaras och inte brukas, det är väl känt och jag har bloggat om det tidigare. Detta till trots: på Jamtli får och skall en del av museiföremålen användas i exempelvis rollspelen i gårdarna under sommarsäsongens Historieland. Det är en särskild samling innefattande både textil/mjuk rekvisita (t.ex. kläder, inredningstextil) och hård rekvisita (bl.a. krattor, skålar, möbler). Rekvisitan skall brukas, och behöver brukas för att förmedla kunskap om vår historia i den här formen av kulturarvspedagogik. Det är Vård & Samlingar som ansvarar också för rekvisitasamlingarna och på Textilrekvisitan är det för närvarande full rulle med sömnaden av kläder/dräkter inför sommarsäsongen. Alldeles snart kommer aktörerna för att prova de dräkter de skall rollspela i. (Det är för övrigt en konstart i sig att ikläda sig dräkten på ett historiskt korrekt sätt.) Dräkterna är tidsenliga och många gånger finns modellerna i den andra delen av samlingarna, den som inte skall slitas ut.
Regional textil och internationella projekt - en dag i livet
Dagen idag har varit en resa genom några hundra år av jämtländsk/härjedalsk textilhistoria fram till vår europeiserade samtid. Ulla Oscarsson skriver en bok om textila traditioner med den synnerligen väl passande titeln: Kvinnomöda och Skaparglädje. Jag är redaktör för Ullas bok och vi träffades idag för att stämma av manus, kostnader, bilder, tidplan och allt annat som hör till en bokproduktion. Att jobba med böcker är stimulerande! En bok som Ulla Oscarssons är dessutom viktig, det är inte bara det mjuka ämnet textil den handlar om - den är utgör också ett väsentligt bidrag till kvinnans historia. Utifrån i första hand Jamtlis textila samlingar (där det finns oerhört mycket mer än Överhogdalsbonaderna, dem dock inte alls att förakta) beskriver Ulla mönster, modeller, material, men inte minst det mödosamma kvinnoarbetet som ligger bakom de objekt vi fortfarande idag har kvar som spår av den "hushållsverksamheten". Det är värdefulla spår eftersom kvinnohänderna inte alltid har lämnat något beständigt efter sig och det är dessvärre inte heller alltid någon som velat se och/eller värdera de spår som finns.
Jamtli bedriver ett omfattande internationellt projektarbete och förekommer i flera internationella sammanslutningar. Som internationell sekreterare på museet ingår det i min roll att koordinera en del av detta arbete. Idag har det koordinerats minsann! Avdelningschefer tillsammans med NCK (Nordiskt Centrum för Kulturarvspedagogik) har stämt av pågående projekt och projektansökningar. Den lista - och de projekt - vi arbetar med är i sanning imponerande!! Det rör sig om kulturmiljövårdprojekt, sociala sammanhållningsprojekt och samverkan med näringslivet, för att bara nämna tre exempel.
Nu är det fredag eftermiddag, solen tittar fram bakom Frösöberget och jag ser fram emot en helg med mycket skidåkning och konst! Flera gallerier i Östersund öppnar nya utställningar och på Jamtli visas i kafét en fotoutställning som varmt kan rekommenderas: "Människor i arbete" arrangerad av Östersunds fotosällskap.
Ofta görs en språklig distinktion mellan konst och kultur. Varför, undrar jag, är konst inte kultur, eller vad är det som avses? Kan det vara så att ”konst” fortfarande anses så finfint att det förs till en särskiljd kategori av kulturen? Idag har jag deltagit i en workshop om hur ett regionalt resurscentrum för konst i Jämtland skulle kunna formas och fungera. Konstnärernas riksorganisation (KRO) stod bakom det hela och vi deltagare var konstnärer, museiföreträdare, kulturhandläggare och konstföreningsrepresentanter. Skulle ett regionalt resurscentrum för konst bli av tror jag att det skulle innebära stora vinster för alla oss, men inte minst för den stora allmänheten. Kanske kan ”konsten bliva allas”, vilket var en paroll redan för mer än hundra år sedan.
Den konstsamling som Jamtli förvaltar omfattar omkring 2000 verk i olika materialkategorier, företrädesvis måleri, skulptur, teckning och grafik. Samlingen är i grunden Jämtlands läns konstförenings (JLK:s). Konstnären Anton Genberg tog initiativet till både konstföreningen och konstsamlingen, man hade ett tydligt mål med sin verksamhet: att skapa ett konstmuseum i och för Östersund. Genberg insamlade de första verken bland sina konstnärskollegor och JLK har därefter fortsatt att köpa konst och att samla konst för museet. Nästa år fyller konstföreningen 100 år och Jamtli kommer att fyllas med konst! Roligt, roligt!
Förresten, finns det någon handbok för nyinflyttade till Östersund? ”Östersund för nybörjaren” eller något liknande? Det är faktiskt ganska svårt att orientera sig när man får svaret att gå till ”Gamla Domus”, därav dagens theme song.
Ordning och kontroll. Urtråkigt, bara lite trist eller riktigt roligt?
Rutiner i samlingsarbetet – kan det vara roligt? Ja! Yes! Si! om ni frågar mig. Delar av dagen idag har några av oss inom V&S ägnat åt just detta med rutiner och mer specifikt hur Jamtlis samlingar hanteras. För någon som inte arbetar med samlingar kan det möjligen framstå som nördigt detta noggranna ordnande och sorterande. Collecting, det engelska ordet för samlande, kommer av latinets colligere, som betyder att välja och att ställa samman. Etymologin ger sålunda en rak och enkel definition av vad samlande huvudsakligen är: det handlar om urval, selektion och om systematik. En museal samling behöver och bör systematiseras för att kunna hanteras och omhändertas. Rutiner i samlingsarbetet handlar för vår del om alla de moment som utförs från och med det att något föreslås som förvärv till museets samlingar. Hur blir till exempel kaffekannan i koppar på fotot här intill ett museiföremål?
Jamtlis samlingar växer primärt genom gåvor till samlingarna, vanligast är gåvor från privatpersoner. Först och främst fylls en mottagningsblankett i och ett antal frågor kring föremålet besvaras skriftligt. Därefter fattas ett beslut om att införliva föremålet med samlingarna, eller ej. Kunskapen kring de befintliga samlingarna är viktig i beslutsprocessen, vilken funktion kan föremålet tänkas fylla i samlingarna? Kanske finns det inget liknande i samlingarna sedan tidigare? Kanske finns det flera? Om beslutet blir att ta emot föremålet får det ett inventarienummer och det dokumenteras: i text (ev. upphovsman/tillverkare, material, storlek/mått och berättelse) och bild (det fotograferas) för att därefter registreras i ett datoriserat inventarium. I det datoriserade inventariet är det enkelt att söka och därmed hitta kunskap.
Varför görs allt detta? Det är av väsentlig betydelse att ett museum har kunskap om och kontroll över samlingarna, helt enkelt har koll på vad man har och var det befinner sig. Det är inte helt korrekt att skriva om Jamtlis samlingar – det är allas våra samlingar, allas våra berättelser om det förflutna, som museet Jamtli förvaltar. Museernas samlingar skall vara tillgängliga, även om de inte är fysiskt utställda. Jamtli har utnyttjat den nya digitala tekniken och Internet för ett lyckosamt tillgängliggörande av fotosamlingarna, vår ambition är att även övriga föremålskategorier skall göras lika enkelt åtkomliga och sökbara för var och en.
Har ni funderat på att skänka något till Jamtlis samlingar? Ring Havremagasinet 063-150150, måndag-tisdag 8-16, onsdag 8-12.
Hej och välkomna till avdelningen för Vård & Samlingar, skulle jag ha kunnat skriva, men ni har redan träffat ett par av avdelningens medarbetare - Sofia vår konservator och arkivarie/antikvarie Kerstin – så just välkomnandet känns måhända något överspelat. Christina Wistman heter jag som är en disputerad konstvetare, inflyttad till länet och sedan 1½ år avdelningens chef. Efter snart ett halvt liv i museivärlden och en synnerligen lång tid på min förra arbetsplats (Prins Eugens Waldemarsudde) hade jag glömt bort hur det var att byta jobb… På Jamtli svänger det ordentligt, det händer massor med saker hela tiden både för besökare och för oss medarbetare med den stora verksamhet som bedrivs. Det blev, skämtsamt skrivet, en tid av håll i hatten och räddningsvästen på (se foto för bevis)! Då är det tryggt att jobba med museisamlingar, med ett museums ryggrad, kärna, bas och nav.
Ett museum har vanligtvis åtskilligt fler föremål i samlingarna än vad som kan visas i utställningarna. Jamtli utgör inget undantag. Vad Jamtlis samlingar består i och vad avdelningen arbetar med kommer min blogg bland annat att handla om. En aptitretare: Vård & Samlingar ansvarar för omhändertagandet av alla museets samlingar, kulturhistoriska föremål, textil, konst, fotografi, arkeologiska objekt, arkiv och bibliotek. Fotosamlingarna är de till antalet största, en ungefärlig beräkning av omfånget hamnade på NIO MILJONER negativ! Omkring 115 000 av dessa finns lätt tillgängliga i Jamtlis webbaserade bildarkiv på http://bildarkivet.jamtli.com/
Samlande, som jag ägnat en stor del av min forskning, är en grundläggande mänsklig aktivitet. Under långa tider var att samla i ladorna, som talesättet lyder, en förutsättning för människans överlevnad. Estetiskt samlande, som museer ägnar sig åt, är att samla det sevärda, att samla saker för deras egen skull, och inte primärt för nytta eller av nödvändighet. En samling, vare sig den är museal eller enskild, kan betraktas som en memoar eller ett minnesalbum, där både samlingen som helhet och dess beståndsdelar, föremålen, har sina berättelser att förtälja. För mig och många andra museimän är samlingars historia och föremålens proveniens oundgängliga inslag i arbetet. De är dessutom element som klargör den berättelse en samling utgör om såväl smak och ställningstaganden som den sociala kontext museiföremålen tidigare fungerat i.
De föremål som införlivas med en museisamling tas ur sitt ordinarie sammanhang och införs i en sfär där de skall vårdas och bevaras för all framtid. Det enskilda föremålets historia (berättelsen eller berättelserna om föremålet: vem som tillverkat det och när, vem som ägt det, hur det använts etc.) är synnerligen viktig för att vi ska kunna förmedla en berättelse om historien utifrån museisamlingarna. Historiska skeenden är inte enbart ”för länge sedan”, det handlar också om förra året, om i morse. Därför är det viktigt att museernas samlingar följer med sin tid och inte minst i detta fall är museerna beroende av gåvor. Kanske att den orange räddningsväst jag bär på fotot – min mammas äkta 70-talare – skulle kunna bli ett bidrag till Jamtlis 1970-talsmiljö som byggs på Hofvallen?