I dag fick vi besked från Kulturrådet, som varje år delar ut 7,5 miljoner kronor i utvecklingsbidrag till länsmuseerna. Jamtli fick 350 000 kr av dem, hurra!
Vi ska under två år ha ett projekt som handlar om minnesträning för äldre. Tillsammans med Östersunds kommun ska vi försöka fånga upp ensamstående pensionärer som kan vara i riskzonen för att utveckla demens. Genom att de får träffas, minnas, prata och uppleva saker i en kulturhistorisk miljö (Jamtlis Per-Albintorp, där året är 1942) hoppas vi att de ska få stimulans som ökar deras livskvalitet.
Både hjärnan och kroppen kan ju tränas, högt upp i åldrarna, med gott resultat!

Om man vuxit upp i Sollefteå och gått humanistisk linje är chanserna stora att man mött den fantastiska Elsa Hörling, som undervisade i latin. Elsa är en munter, intellektuell kvinna med outsinlig energi som varje dag fick trötta gymnasister att vilja bli som hon, även om vi aldrig lyckades.
Som en hyllning till Elsa bjuder jag på tre små ordspråk som ni kan svänga er med i Valborg.
"Lupus in fabula" - "Vargen i sagan", används på samma sätt som vi i dag använder "När man talar om trollen". Alltså: när man nyss pratat om någon, och den personen plötsligt dyker upp.
"Quod licet Iovi, non licet bovi" - "Vad som är tillåtet för Jupiter, är inte tillåtet för oxen". Alltså: Vad som är tillåtet för gudar, AMF-direktörer et c är inte tillåtet för vanligt folk.
"Hodie mihi, cras tibi" - "I dag mig, i morgon dig". Alltså: Det öde som drabbar mig i dag kan mycket väl drabba dig i morgon.
Tunga grejor!
Finns det förresten några Elsa-elever bland bloggläsarna?

Roligast och modigast i Jämtlands kulturvärld just nu är Jens Ganman. I några krönikor i ÖP har han gjort hisnande jämförelser mellan sport och kultur.
Tänk er till exempel att kommunen, istället för att bygga en arena för vintersport för 200 miljoner, bygger en arena för kultur för 200 miljoner. Haha, jättekul!
Eller att det skulle rapporteras lika ingående om länets bästa kulturutövare som om länets bästa idrottsutövare, och att man faktiskt skulle få veta något om kulturutövarnas dagsform och hur de har tränat för att komma dit de är. Hoho, vad tokigt!
Men Jens ställer just den frågan: varför är det så tokigt? Varför skrattar vi när vi ser en sån jämförelse? Kulturen har också en bredd och en topp, kulturen skapar också gemenskaper och laganda, kulturen gör också att människor mår bra. Så varför är det självklart att satsa på det ena, men inte på det andra?

Det kom in 31 ansökningar till tjänsten som chef för Fjällmuseet och kommunantikvarie i Härjedalens kommun. 25 var kvalificerade för tjänsten. Nu har vi sett ut fyra personer som ska intervjuas den 7 maj.
Spännande!

Söndag i april.
Två uppgifter ska lösas: däckbyte på två bilar och städning av en nedervåning som har grusat igen.
Detta kan göras på åtminstone två sätt.
a. Mannen byter däck och kvinnan, alltså jag, städar. Mannen får ont i ryggen av att fixa åtta däck alldeles själv. Kvinnan muttrar vid skurmoppen och är irriterad över att hon inte får gå ut i det fina vädret. (Så här gjorde vi så sent som i fjol.)
b. Först hjälps vi åt att byta däck. Sen hjälps vi åt att städa. Ingen får ont i ryggen, båda får vara ute.
Bonusfördelar: Man hinner prata massor. Barnet får se två jämställda föräldrar som samarbetar och trivs. Man kan fika på gräsmattan under tiden.
Så enkelt! Varför tog det sex år att komma på?

Den här veckan har 20 personer på Jamtli och NCK tagit hand om en grupp studenter från NTNU, högskolan i Trondheim. Studetntgruppen bestod av tio tjejer som läser en masterutbildning i kulturminnesförvaltning. Vi på Jamtli har berättat om tidsresor, e-lärande, arkeologi, byggnadsvård, utställningspedagogik, kulturmiljö, konstpedagogik och kulturturism. Jag pratade om det sista under rubriken "Museer som kreativ näring". Minsann! Nu har studenterna åkt hem, antagligen alldeles matta. Det har varit ett tufft föreläsningsschema mellan 9 och 16 varje dag.

I dag satte jag morgonkaffet i halsen. ÖP uppmanar oss, med ett glatt reklamspråk, att stanna vid olyckor, ta en bild och skicka in den för publicering.
Jag störs av allt: idén, tonen, människosynen.
Kan någon förklara det här för mig?

Äntligen! Som jag har väntat på att lakrits ska få kulinarisk upprättelse. I helgen anordnas Sveriges första lakritsfestival med lakritsprovning, föreläsningar, utauktionering av årets lakritsskulptur och en tävling där man ska dela med sig av sina bästa lakritsminnen. (Vinsten i tävlingen är däremot ett skämt: "Vinn en årsförbrukning - 1 kg lakrits" - hahaha! Gångra det med tolv, möjligen.)
Jag ser fram emot en ännu seriösare lakritsverksamhet i framtiden: provsmakningar ihop med olika drycker, exempelvis salta sillar och shiraz-viner, och ordlistor som gör det möjligt att beskriva lakritsens inre själ. Min älsklingslakrits just nu är nog den naturliga Panda sötlakritsen som är helt befriad från färgämnen, grisgelatiner och E-trams.

Jamtlis styrelse består av representanter från Jämtlands läns landsting, Östersunds kommun, Jämtlands läns konstförening och hembygdsförbundet Heimbygda. Här är de två nyaste medlemmarna i styrelsen: Margareta Jonsson, ny vice ordförande i konstföreningen, och Carl-Erik Olsson, ny ordförande i Heimbygda.
Välkomna båda två!

Sedan 1 januari 2009 är det gratis för skolklasser att åka buss med Länstrafiken till Jamtli om man har bokat en visning här. Nu har det kommit en sammanställning över det första kvartalet med erbjudandet. 63 grupper, eller 1207 elever, har kommit till Jamtli på det här sättet under årets första tre månader. Totalt har Jamtli haft 135 grupper på besök januari-mars, mot för 71 under samma period i fjol.
De kommuner vars skolor varit flitigast att utnyttja erbjudandet är Krokom med 19 grupper, Strömsund med 14 grupper och Åre och Östersund (utanför tätorten) med 11 grupper. Från Ragunda har vi däremot inte haft ett enda besök! Kom igen nu, ni är välkomna, och både buss och visning är gratis!

I helgen när jag tvingades genomlida ytterligare ett avsnitt av barnprogrammet "I drömmarnas trädgård", insåg jag att jag tittade rakt in i framtidstendensen ORIGINALSPRÅK. Tre exempel:
1. Enligt en urvalsprincip som jag inte lyckats genomskåda förväntas man nu uttala vissa städers namn såsom det uttalas i landet där det ligger. Under Peking-OS flackade journalisterna med blicken när de skulle välja mellan att säga Peking eller Beijing. Under terrordåden i Bombay kunde utrikeskorrespondenten Nils Horner inte säga stadens namn utan att dra hela ramsan "i Indiens ekonomiska huvudstad Mombai, som tidigare hette Bombay". TT rekommenderar fortfarande Peking och Bombay, men i den ängsliga medelklassen verkar det vara lite finare att säga Beijing - kanske som ett tecken på att man är världsvan?
2. När jag var tonåring översattes faktiskt filmtitlar till svenska, om än med varierande resultat. Numera bryr sig ingen om att tänka ut säljande namn till amerikanska filmer som National Treasure, No Country For Old Men eller nu senast Bond-filmen Quantum of Solace, som ändå inte många kunde förklara utan en titt i lexikonet.
3. Och nu översätts inte ens brittiska egennamn i ett tv-program som enligt den officiella hemsidan riktar sig till barn i åldern 1-4 år. I drömmarnas trädgård förväntas svenska barn lära sig namnet på figurer som Igglepiggle och Upsy Daisy. The Pontipines kallas pliktskyldigast för Pontipinerna och The Haahoos för Haahoo-erna. En konspirationsteoretiker skulle säga att det var för att produktionsbolaget vill kunna sälja samma leksaker i alla länder där programmet sänds, men vad vet jag?
Vad är då framtidsutsikterna? Närmast i tid ser jag stissiga människor, rädda för att säga fel ord i fel sammanhang, därigenom blottande sin bristande allmänbildning. Men bortom det ser jag faktiskt förstående medmänniskor som inriktar sig på att förstå vad man vill ha sagt, mer än på att märka ord.

Också om ni vill se ung, cool konst är det Jamtli Kafé ni ska bege er till - och kanske slå er ner i sofforna från inlägget nedan. Artiragazzi är namnet på den nybildade ungdomssektionen inom Jämtlands läns konstförening. De åtta ungdomarna i Artiragazzis kärntrupp är själva verksamma som konstnärer. I en utställning i kafét visar de just nu upp några verk var. Från slutet av april ska de sedan ställa ut var och en för sig. Kom och kolla!

Trämöblerna i Jamtli Kafé har nu fått sällskap av antika, stoppade soffor och fåtöljer och små rara soffbord. Det var nu på eftermiddagen som den lilla myshörnan inreddes, längst in i kafét till vänster. Anna-Lena Ståhl och Lis-Marie Olofsson placerade ut antikfynden.

Nu är jag tillbaka på Jamtli igen. Påsken var... mmmmm. Kompisar, släkt, mat, sol. Jag åt sammanlagt 2,5 ägg och ungefär 3 hekto godis.
Dagens uppgift på kontoret är att samla uppgifter till Kulturrådets årsstatistik. De vill veta saker som:
- Hur många öppetdagar hade Jamtli 2008? (Det är lätt: 328 stycken.)
- Hur många årsverken utfördes 2008, av män respektive kvinnor, och av personer med minst 3 års högskolestudier respektive mindre eller inga högskolestudier?
- Hur många foton, föremål, böcker och hyllmeter arkivalier hade Jamtli den 31 december 2008, hur mycket var digitaliserat och hur mycket var dessutom tillgängligt på nätet?
- Hur många visningar, exkursioner, kurser och övriga programpunkter ordnade Jamtli 2008, och hur många av dem riktade sig till skolor/förskolor, och hur många deltagare var det i varje?
Ja, ni förstår. Jag blir inte klar i dag.

Jag hade en god vän som alltid irriterade sig på när någon som såg en fotbollsmatch sa "nu är det halvlek" när personen menade "nu är det halvtid", alltså paus mellan två halvlekar.
Nu är det i alla fall halvtid i påskfirandet, det är påskafton i Sollefteå, och snart ska jag och Stella åka och hälsa på min fina mormor. Efter det blir det påskmiddag med äggmålning. Godisätandet är under kontroll än så länge, och antalet ätna ägg uppgår bara till ett.

I gamla museet, där våra kontor är, ekar korridorerna tomma. Henrik Zipsanes lampa lyser, och Eva Zetterströms. Ove Hemmendorff sprang jag på vid kaffeautomaten, så han fick ta dagens porträttbild. Annars är de flesta lediga i dag skärtorsdag.
Undantaget är receptionspersonalen, vaktmästarna och djurskötarna som ju jobbar i stort sett alla dagar på året. Om du känner för att göra ett museibesök i påsk så är du välkommen! Jamtli har öppet alla dagar under helgen, även på måndag när det är annandagen. Öppettiderna är 11-17. Trevlig helg!

1. Ställer du påskriset i vatten, eller utan vatten?
2. Känner du någon, eller ämnar du själv, gå påskkärring i morgon skärtorsdag?
3. Målar du ägg på påskafton, och vem byter du i så fall med?
4. Hur många hekto godis kommer du att äta de närmaste fem dagarna?
5. Kommer du att besöka någon form av religiös samlingslokal?
6. Kommer du att vara hemma eller resa bort, och vart reser du i så fall?

Här är mina svar:
1. I vatten. Jag vill se små musöron slå ut.
2. Inga påskkärringar i sikte.
3. Tvångsmässigt och med alla.
4. Omöjligt att förutspå.
5. Nej - om inte prästgården i Multrå räknas?
6. Vi åker till mina föräldrar i Sollefteå.

Nu är jag nyfiken på dina svar!

Ibland kan man inbilla sig att vår upplysta värld tillåter synpunkter av olika sort. Att det finns utrymme för individer och original. Sedan upptäcker man hur lite det behövs för att uppfattas som avvikande.
En oerhört underhållande sysselsättning är att tänka ut fraser som är motsatsen till det som man enligt etiketten får eller bör säga. Det får inte vara för uppenbart, som "Jag älskar krig!". Nej, det måste vara mer subtila saker. Den här till exempel: "Nej, vet du vad, jag är inte så mycket för utmaningar".
Min favorit, särskilt den här årstiden, är: "Jag tycker inte om att se när det växer". Varenda människa ska älska att se när det växer; att inte tycka om knoppar som tränger upp ur marken är nästan som att säga att man hatar livet. Pröva själva när ni går på middag på lördag - ni kommer inte att få en lugn stund efter att ha sagt något så hädiskt.
Kommer ni på några fler saker som man inte får säga?

Just nu är vi 6-7 stycken som sitter och filar på en utbildning som vi vill starta. Det ska vara en KY-utbildning (kvalificerad yrkesutbildning), alltså en ettårig påbyggnad som man ska kunna gå efter avslutat gymnasium. Vi tycker att den ska innehålla kunskaper som man behöver för att kunna jobba som guide, museivärd eller aktivitetsledare på museer, arkiv eller kulturturistiska besöksmål.
Ansökan ska vara inne på onsdag, så vi är lite i slutspurten. Ni får förlåta om vi har telefonsvararen ikopplad då och då under dagarna fram till påsk. Ett och annat blogginlägg ska det nog kunna bli ändå!

Dagens kulturhändelse utspelade sig på Frösön. Biträdande länsantikvarien Ola, han som fick träffa Annalisa Ericson minns ni, hade bjudit in till eftermiddagste under rubriken Café Weimar. Ola mötte gästerna med servitörsförklädet på. På tv:n visades nostalgiklipp från förra hälften av 1900-talet, på stereon gick Zarah Leander varm, men det underbaraste var menyn. Allt var från 1930-talskokböcker: sandwiches med lax och gurka, en äkta savarin-krans med blandade bär i mitten, crème caramel, korintkakor och mördegskransar och en underbar chokladtårta. Det fanns te och kaffe och likörer och sherry och allt serverades på tidstypiskt porslin. Sandwiches togs från brickor i nysilver med serveringstänger i nysilver. Inte många har ens utrustningen hemma för att kunna bjuda på något liknande.
Ola, du är fenomenal. Från oss alla som var där: tusen, tusen tack för en alldeles förtjusande eftermiddag.

Årsmötet för svenska ICOM (International Council of Museums) var en snabbt avklarad historia. Ulrika Grubbström, chef för Västerbottens museum, blev ordförande efter Hans Manneby, som ju gick bort förra året.
Från torsdagen kan jag rapportera följande:
Seminariet om att mäta kvalitet gav exempelvis vid handen att danska Kulturarvsstyrelsen skriver en sorts kontrakt med alla museer som de ger bidrag, men jag tycker att många parametrar i kontrakten lät kvantitativa: hur många besökare ska museet ha varje år, hur många kvadratmeter magasin et c. Anders Flodström, som är generaldirektör för Högskoleverket, berättade att de inom de närmsta fyra åren ska betygsätta 1600 utbildningar över hela landet. Det intressanta med det tycker jag var vems perspektiv som styr kvalitetsbegreppet. Högskoleverket utgår helt från studenterna: om de gör bra resultat och lär sig mycket, är det bra kvalitet på utbildningen. Det är alltså brukarna, eller utfallet av verksamheten, som lägger ribban. Inte beställarna, bidragsgivarna. Sympatiskt och logiskt!
Seminariet "Konsten att förvandla besökare till användare" handlade enbart om webbens möjligheter att kommunicera med publiken. Längst fram tycker jag Rockheim i Trondheim verkar ligga, ett stort rock- och popmuseum som inte öppnat på riktigt ännu, men som har massor av material på nätet.
Seminariet "Nationell museipolitik i de nordiska länderna" slutligen, var mest en lägesrapport. Störst på området är Norge, där det pågår en stor museikonsolidering över hela landet. Hundratals museer ska slås samman till ett 60-tal organisationer. Staten har anslagit 250 miljoner norska kronor i smörjmedel för att få museerna att gå ihop om administration och liknande uppgifter.
Nu står Anna Hansen och Torgärd Notelid och knackar mig på axeln - vi ska hinna se lite utställningar i Malmö innan vi åker hem.
Vi hörs!

Äntligen en internetuppkoppling! Så här har det varit i Malmö:
1. Kändisspotting: Hans Blix, Lena Adelsohn-Liljeroth, Katarina Hultling, sviket löfte om en glimt av drottning Margrete i Köpenhamn.
2. Alla museer är på tårna med klimatfrågan. Norsk Teknisk Museum vann ett gala-pris för sin utställning Klima X som helt står i 1 dm vatten och där besökarna måste dra på gummistövlar för att komma fram till montrar och skyltar.
3. Alla föreläsare pratar för länge så att tiden för diskussioner krymper till ett par minuter.
4. Museimänniskor är trevliga.
Nu ska jag springa in på ICOM:s årsmöte, jag ska se om det blir tid att skriva lite mera efteråt!